Skulle jag ångra att jag inte försökte
fånga fåglarna som satte sig på min axel
och sjöng sånger som jag aldrig hört förut,

att jag inte vingklippte dem
eller satte dem i bur,
gav dem frö och vatten,
medan jag försökte skriva ned
det de alltmer sällan sjöng.

Jag lät dem fara.
Ingen höll jag kvar.

När jag under marsdagarnas snösmältning
i skogen finner en skyddad häll mot söder
på en höjd som också för tusen år sedan
låg över vattnet som en ö,
lägger mig i solen och lyssnar,
kommer ingen tillbaka.

Ingen har någonsin återvänt,
men jag hör dem sjunga
på avstånd så starkt
att jag måste hålla för öronen
för att de inte skall överrösta
den inre musiken.

På nätterna kan jag känna deras närvaro
utan att höra dem
när de kommer svepande på ugglevingar
på jakt efter byte.

Och jag vet därför att jag hört det
som om de läste upp ett fördrag
mellan oss som vi högtidligt slutit
att jag går säker för deras näbbar och klor

därför att jag aldrig försökte hålla dem kvar.




                  6.5.2000