Bearbetat föredrag från Fortbildningskurs för Präster/Pastorer/Teologer Åh stiftsgård 13–15 november 2017.

Judasbrevet med sina tjugofem versar i ett enda kapitel är en av Bibelns kortaste böcker. Det är ett av de katolska breven och står som den näst sista boken i Nya testamentet. Kanske står det också där som en av de mest förbisedda. Brevet har likväl trots sitt ringa omfång funnit sin väg in i kanon för att det har apostolisk proveniens och är skrivet i den Anda som den Andefyllda församlingen igenkänner som den Helige Ande. Ursprungligen kanske riktat till en speciell församling, har det ett innehåll och ett ärende som dock alltid och överallt angår den kristna kyrkan och församlingen: att trots hot utifrån och inifrån, genom falsk och villfarande lära och praxis, fortsätta att kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga, dvs. de troende, kyrkan.

Judas, Jesu Kristi slav och Jakobs broder – det är så brevets författare presenterar sig själv – varnar för villolärare och vilseförare inom församlingen, vilka praktiserar sexuell lössläppthet och förnekar Kristi gudom. Det är den lokala kontexten, men den är lika aktuell i dag.

Uttrycket en »gång för alla» (hapax) betyder det definitiva, det till vilket inget kan läggas till, icke heller något dragas ifrån. Det är lätt att här associera till Hebréerbrevets ord om Kristus Översteprästen, som »icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla [gick] i i det allra heligaste och vann en evig förlossning» (Hebr. 9:12). Den tro som församlingen skall kämpa för är den som är förbunden med Guds stora och avgörande frälsningsgärning: Jesus eviga och fullkomliga offer på Golgata. Tron har ett definitivt innehåll, den är överlämnad, den är sålunda icke fritt modellerad lokalt. Det som är överlämnat är också mottaget i en traderingsprocess. I texten möter en av nyckelorden¹ – »det som har överlämnats» och det överlämnade är just det som är det kristna trosinnehålet: paradosis, traditio – det traderade. Vi har lämnat vidare det vi själva har mottagit (1 Kor. 11:23), skriver Paulus, och det överlämnade är Jesus-traditionen bevarad och vidareförd av apostlarna.

En satirisk teologisk snyting

En snedbelysning av vad det är för något den en gång givna tron i dag kan ha att kämpa mot ges i en aktuell »trosbekännelse» som ironiserar över vad resultatet kan bli när en kyrka distanserar sig ifrån eller lämnar sin en gång för alla överlämnade tro och samtidsanpassar sig:

Vi har tillit till Gud Förälder halvsmäktig, himmelens och jordens metaforiska skapare.

Vi har också tillit till att Jesus var en bra människa, Hens enfödda barn, vårt föredöme, bildligt talat avlad av den helige Ande, född av Maria, pinad av cis-mannen*² Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nedstigen till »dödsriket», på tredje dagen »uppstånden» igen ifrån de döda, uppstigen till »himmelen», bildligt talat sittande på halvsmäktig Gud Förälders vänstra sida, därifrån inte igenkommande till att döma levande och döda, för det vore ju orättvist, om vissa blev dömda men andra inte, så domen har vi tagit bort.

Vi har också tillit till Muhammed, en velig allmännelig kyrka, där man får tro vad man vill, allas samfund, »syndernas» förlåtelse, och de dödas begravning efter ett lagom långt liv.

Denna »trosbekännelse» som innehåller flera av samtidens alla »darlings», är för säkerhets skull också försedd med en avslutande ursäktande efterskrift som placerar den på rätt plats i den samtida politiskt korrekta åsiktskorridoren: »all brist på språkkänsla och teologisk konsekvens är avsiktlig och i enlighet med riktlinjerna för Kyrkohandboken 2017. Den som inte är bekväm med trosbekännelsen är fri att byta den mot en annan, ändra den, eller tolka om den efter eget gottfinnande. Vi hoppas att ingen blivit kränkt och vill passa på att be om ursäkt om någon upplever korset i logotypen som exkluderande.»³

Roligt är det, elakt är det, traditionell kristen tro är det inte! Kanske återger Patrik Lindenfors »otrosbekännelse» dock i en skrattspegel en förkunnelse och teologi som ängsligt t duckat för eller trendkänsligt anpassat sig till samtiden. I skrattspegelns groteska förvrängning framträder paradoxalt nog den autentiska kristna tron desto tydligare. Nej, så kanske det kan låta, eller nästan så, men så är det inte. Vi vet hur det skall låta och hur den kristna tron ser ut.

En teologisk slamkrypare

Men hur är det då med den följande bekännelsen? Det som här uttrycks måste väl ändå vara kyrkans tro bekänd i den nicenokonstantinopolitanska trosbekännelsen, »Nicenum», den som är gemensam för alla kristna kyrkor och samfund och i detta sammanhang brukad i en amerikansk episkopal församling?⁴

We believe in three divine persons in one God: We believe in the Creator, the Almighty, maker of heaven and earth, of all that is seen and unseen.

We believe in one Savior, Jesus Christ, eternally begotten of the Creator, God from God, Light from Light, true God from true God, begotten, not made, one in Being with the Creator. Through Christ all things were made. For us and for our salvation, the only Begotten came down from heaven and, by the power of the Holy Spirit, was born of the virgin, Mary, and became human. For our sake, Jesus was crucified under Pontius Pilate, suffered, died, and was buried, but on the third day rose again in fulfillment of the Scriptures, then ascended into heaven and is seated at the right hand of the Creator. One day, Christ will come again in glory to judge the living and the dead, and God\’s kingdom will have no end.

We believe in the Holy Spirit, the Sanctifier, the giver of life, who proceeds from the Creator, and who, with the Creator and the Begotten, is worshiped and glorified. The Spirit has spoken through the prophets. We believe in one holy, catholic, and apostolic church. We acknowledge one baptism for the forgiveness of sins. We look for the resurrection of the dead, and the life of the world to come. Amen.

Inga invändningar eller hur? Läser man eller hör denna bekännelse ouppmärksamt kanske man glider över formuleringarna och inte märker de små men radikala ändringar i ordalydelsen som gjorts. Trosbekännelsen börjar med en bekännelse av tre gudomliga personer i en Gud. Det abstrakta personbegreppet står här först. Originalet däremot börjar med tron på och bekännelsen av Gud, inte Gud i allmänhet utan en enda Gud som omedelbart kvalificeras till att vara Allsmäktig Fader och först därefter Skapare av himmel och jord.

Man kunde ha väntat sig tvärtom: att Skaparen, vilket ju de flesta gudstroende bekänner, skulle komma först och först därefter Fadern, en bestämning som inte alla med samma självklarhet skulle ha stämt in i. Redan här möter den kristna uppenbarelsen. I de efterföljande artiklarna bekänns Sonen och Anden, men refereras inte till som »personer» utan just som Son och Ande. »Person» är dogmatikens språk inte bekännelsens. Guds bestäms som Fader och Skapare, som Son och Frälsare, som Ande – Herre och Livgivare.

Den bearbetade bekännelsen ger i det som följer uttryck för ett medvetet teologiskt program: det inklusiva språket med en genuspurgering, vilken innebär ett borttagande av alla ord som visar på »könskodning» och könstillhörighet: »Gud Fader» blir »Skaparen», »Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid» blir »en Frälsare evigt född av Skaparen», »av samma väsen som Fadern» (det traditionsdigra homoousios) blir det mindre precisa »ett i vara med Skaparen», och »Fadern» byts också här ut mot det allmännare »Skaparen». Likaså heter det inte att »Jesus Kristus sitter inte på Faderns högra sida utan återigen på Skaparens. Den helige Ande utgår från Skaparen, inte från Fadern (det kontroversiella »filioque», »och Sonen» utelämnas däremot, förmodligen inte av dogmatiska men genusmässiga skäl), Anden tillbeds och äras inte tillsammans med Fadern och Sonen utan tillsammans med Skaparen och den Födde. Personer med funktioner!

Det som kan tyckas vara en harmlös aggiornamento med könsneutrala personer i stället för »Fader» och »Son» innebär i själva verket ett generalangrepp på själva den kristna tron som en gudomlig uppenbarelse. Det förhåller sig enligt kristen tro inte så, att Gud i trosbekännelsen kallas för »Fader» därför att människosläktet i ett föregivet patriarkalt stadium av utveckling projicierat en tidsbunden föreställning på Gud: Gud som den store fadern, den atavistiske urpatriarken. I traditionell kristen tro kallas Gud Fader därför att Gud själv uppenbarat sig som evig Fader till den evige Sonen. Det är i de uppenbarade eviga inomtrinitariska förhållanden som den kristna kyrkan bekänner Fadern och Sonen, och det är först genom uppenbarelsen i och genom Sonen som vi vet om, lär känna och når gemenskap med Fadern.

Att tro på Fadern enbart betraktad som en mänsklig projektion vore religion. Att bekänna Gud som evig Fader, uppenbarelsen av ett evigt faktum, är kristendom. Till skillnad från den postmoderna religionen vars kännetecken är »ser ut som men är inte», »låter som men är inte», dvs. av alla gudsmetaforer som står till buds väljer vi just nu »fader» men kan om det passar bättre välja någon annan, är den kristna tron vad den säger sig vara. Gud är Fader därför att han uppenbarat sig som Fader i och genom Sonen.

Det som i förstone kan verka så obetydligt att det vid en hastig genomläsning inte ens uppmärksammas, visar vid närmare påseende sig kunna vara av avgörande betydelse för förståelsen av den kristna trons substansidentitet i det att den underkänner uppenbarelsens realitet och innehåll och därmed drar undan själva fundamentet för trosgrunden. Det försåtliga och förödande med den genuspurgerade trosbekännelsen är att den i förlängningen kan kalibreras efter samtida parametrar, vilket till slut kan resultera i något som inte kan betecknas som något annat än en heresi eller till och med annan religion. Men är inte detta att måla en viss person på väggen?

Att en sådan kritisk uppfattning inte kan avfärdas som något slags hopknipt teologisk moralpanik bevisas i en artikel signerad ledarskribenten Ivar Arpi, i vilken han intervjuar den kanadensiske psykologen Jordan B. Peterson och ber om dennes kommentar till att Svenska kyrkan överväger att i sin kyrkohandbok ändra könspronomen – från »herren» eller »han» till »Gud» – för att så uppnå ett mer inkluderade språkbruk.⁵

Svaret han får måste för det samtidsanpassade kyrkliga och politiska etablissemanget framstå lika provokativt och provocerande som teologiskt avkylande och klargörande, eller kanske utifrån dess egen ståndpunkt te sig som ett beröm:

»Det visar att personerna som styr kyrkan inte har någon aning om vad någon av kristendomens doktriner innebär. Så enkelt är det. Tanken att du lite nonchalant kan skriva om dessa gamla texter är så intellektuellt narcissistiskt. Det är den sataniska frestelsen av det ohämmade och obundna intellektet. Det var precis vad John Milton varnade för i Det förlorade paradiset (1667). Man skriver om för att anpassa till de just nu rådande uppfattningarna. Allt det kommer att göra är att snabba på förstörelsen av kyrkan.»

Jordan B. Peterson sätter även in denna kyrkans förstörelse i ett bestämt ideologiskt sammanhang: »Jag tror ärligt talat att det är vad detta syftar till faktiskt. Kyrkan är ju ändå bara en patriarkal konstruktion som har förtryckt kvinnor i eviga tider.» Vad han här identifierar är en militant radikalfeminism med vänsterpolitisk jämställdhets- och befrielseagenda.

Frågan måste ställas om inte det inklusiva språkbruket med en konsekvent ideologisk och teologisk motivering för ändringarna av de bibliska könspronomina om Gud, vilket Jordan B. Peterson uppmärksammat, på sikt i praktiken fungerar som något så radikalt som ett semantiskt bräckjärn för införandet av en ny religion eller åtminstone reformerad och moderniserad kristendom.⁶ Att detta kan vara syftet är uppenbarligen inte något som enbart existerar som en möjlighet i teologiskt paranoida traditionalisters föreställningsvärd. Andra ser det.

Kristen tro är en faderstro och en barnatro. En bekännelse av den uppenbarade Fadern och Sonen säkrar det som uttrycks i en av Svenska kyrkans nattvardsprefationer: »Av honom [»Jesus Kristus, vår Herre, din Son, vår Frälsare»] lär vi ditt namn som är Fader och ser i honom ditt väsen [»homousios»] som är kärlek».⁷ Denna bekännelse säkrar också den unika relationen mellan Gud och människa: Gudsbarnaskapet – »Ingen kommer till Fadern utom genom mig [Sonen]» Joh. 14:6b. Bekännelsen med det inklusiva språket skymmer eller till och med exkluderar Gudsförhållandet fattat i barnaskapstermer.

Den genuspurgerade bekännelsen är religion: människan idéer om Gud. Den fattar inte förhållandet mellan Gud och människan i första hand som ett innerligt fader-barnförhållande utan tecknas i mer diffusa, abstrakta termer. Den exklusiva nicenokonstantinopolitanska trosbekännelsen är däremot inklusiv kristendom och betraktar förhållandet mellan Gud och människan som det mellan en kärleksfull fader och ett älskat barn; det förhållande den evige Sonen har till Fadern genom den eviga födelsen och väsensenheten adopteras den troende av nåd in i genom den nya födelsen genom vatten och Ande. Detta gudsbarnaskap är inte enbart att förstå metaforiskt utan är en ontologisk realitet. Bekännelsen till den ende Guden, Fadern och Sonen och Anden, och dess konsekvens, gudsbarnaskapet, det är autentisk kristendom: Guds uppenbarelse överlämnad till människan, uttryckt i den tro som en gång för alla överlämnats – parádosis, traditio – till de heliga, dvs. kyrkan: »Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till kunskap om sanningen» (1 Tim. 2:4). Sanningen om Guds namn, väsen och vilja!

Den kristna trons fem bärande element och två avgörande kriterier

För att en byggnad skall kunna stå och bestå måste den ha bärande väggar. Kristen tro är inte i första hand en byggnad utan en levande gemenskapsrelation, men tron kan beskrivas med bilden av en byggnad. Den kristna tron har fem bärande element utan vilka den inte kan bestå som kristen tro. Dessa skulle kunna kallas de fem t-na. Kristen tro är teistisk, trinitarisk, theandrisk, theotokisk och theonpneustisk. Utifrån dessa fem bärande element, eller grundpremisser, ger sig två baskriterier: det soteriologiska och det ekumeniska konsensuskriteriet.⁸

Den kristna tron är teistisk

Det är inte ett uttryck för förmodern primitiv naivitet när den heliga Skrift framställer uppenbarelsen Gud i antropomorfa och antropopatiska kategorier. Gud framställs som människa, såsom den som går människan till mötes i lustgården, såsom den som vredgas över människan orättfärdighet, såsom den som möter, talar, reagerar, handlar, ingriper, straffar, dömer, upprättar, välsignar: en levande person med vilken det går att ha en levande relation. Människan är skapad för relation och gemenskap som Guds avbild för att växa hän mot Guds likhet i ett lyssnande och lydande kärleksförhållande till sin Skapare, något som fullbordas och fulländas i Gudsskådandet: visio Dei. Människan är skapad också för att skapa och har genom förvaltandet av skapelsen och genom prokreationen, avlandet och födandet av nytt liv, på ett delegerat sätt del i den gudomliga kreativiteten eller skapelseförmågan och skaparkraften.

Gud är en personlig, en i människors liv aktivt ingripande och handlande Gud. Världen är Guds skapelse, skild från Gud som ett objekt, en gång skapat men sedan icke lämnat eller övergivet utan ständigt föremål för Guds omsorg och handlande. Och som skapelsens krona står människan där mellan himmel och jord: en varelse av jord och stoft men också en varelse skapad av och för Gud. Kristen tro är en tro på en Skapare som håller hela världen i sin hand och som styr allt mot det mål som Gud satt för sin skapelse.

Därmed är en skarp gräns dragen både mot panteism och deism

Enligt panteistisk åskådning är allt existerande, hela universum, »besjälat» av eller utgör ett andligt, transcendent väsen, i vilket allting är en enhet. Allt är Gud och Gud är allt. Här finns inte plats för en personlig gemenskap mellan två subjekt. Allt är redan ett. Världen och människan kan metaforiskt uppfattas som innesluten i en guds eller gudinnas kropp. Det finns inte plats för ett gudomligt ingripande av något slag. Själv livsprocessen med alla dess delprocesser mellan födelse och död är det »gudomliga». Här möter en av filosofins (Spinoza, Hegel) och religionshistoriens (buddhism, hinduism) perenner. Det är i detta sammanhang inte heller svårt associera till element i samtida populärfilosofiska och kvasireligiösa livsåskådningar (New Age).

Hur en sådan panteistisk livsåskådning kan te sig när den växlas ned på det personliga, existentiella planet kan man inte sällan möta i texter i samtida begravningsannonser:

Gråt inte vid min grav
Jag finns ej där
Jag finns i solens spegelblänk på havet
Jag finns i vindens lek över sädesfälten
Jag finns i höstens stilla regn
Jag finns i vintergatans stjärnbanér
Och när du i tidig morgon
väcks av fågelkvitter
är det min röst du hör.
Så gråt ej vid min grav
Jag är inte död. Jag har bara gett mig av. ⁹

»Jag är inte död» – lever, hurdå? »Gett mig av» – men vart? En vag, opersonlig odödlighetstro? Naturmystik? Tat tvam asi – jag är det! Floden har nått havet. Jag har uppgått i det stora varat eller kanske intet. Det är vackert, det är religiöst, men det är inte kristet.

Kristen tro är inte heller deistisk om den vill bevara sin substansidentitet. En deistisk livsåskådning räknar visserligen med en transcendent makt som kan kallas Gud, eller den Högste, som ses som allts skapare och igångsättare, men som lämnat sin skapelse för låta den existera och fungera självständigt och oberoende av sin skapare. Gud finns som en högre makt men ingriper inte direkt i människors liv. Gud som urmakaren! Världen fungerar uteslutande enligt de rationella lagar som är nedlagda i skapelsen och som styr och begränsar alla dess processer. Någon uppenbarelse existerar inte heller vid sidan av dessa lagar. Den enda religion och moral som existerar är den naturliga, som kan härledas och motiveras människans förnuft. Deismens gud är inte en gud som man kan be till, inte en gud som man kan ha ett personligt förhållande till. Deismen är kall och ödslig.

Få personer som identifierar sig såsom religiösa skulle väl vid förfrågan förbehållslöst bekänna sig till deismen, men i praktiken synes dock mycket av den samtida allmänreligiositeten och civilreligionen vara deistisk: Gud finns i någon ospecificerad mening, det finns en moral att följa (som oftast sammanfaller med det »anständiga» eller för tillfället accepterade, acceptabla eller politiskt korrekta), men Gud »stör inte» (med några obsoleta, omöjliga krav) och Guds ingripande påkallas enbart i existentiella »ambulanssituationer» (vilket ju egentligen genombryter deismen enligt lagen »nöd lärer bedja»). Detta som tillsammantaget har identifierats och definierats som moralistisk terapeutisk deism (MTD-religionen).¹⁰ Allmänt förekommande är den dock icke autentisk kristen tro.

Kristen tro är teistisk: en tro på och en personlig relation till en levande, aktivt ingripande Gud som skapat all och, som håller sin skapelse vid makt och styr den mot det mål Gud satt för den.

Den kristna tron är trinitarisk

Gud? Vilken Gud? Vems Gud? Uppenbarelsens Gud, profeternas och apostlarnas, helgonens och martyrernas Gud! Den nicenska trosbekännelsen börjar med en tro på en enda Gud. Redan från begynnelsen utsägs det som också sägs i det första budordet: »Du skall inga andra gudar hava jämte mig». Det finns ingen annan Gud än den enda Guden.

Men alla andra gudar i i människans historia? I andra religioner? Kristen tro avvisar inte andra trosuppfattningar som nulliteter eller rena villfarelser. Det finns en allmän Gudsuppenbarelse i skaparverket och i människans konstitution, i hennes mellanmänskliga relationer, i hennes uppfattning av rätt, sanning och skönhet. Men denna uppenbarelse är aldrig adekvat och heltäckande. Gudstron grundad på den allmänna uppenbarelsen är religion: den rör sig primärt inom den första trosartikelns domän och utgör människans försök att nå Gud. Kristendom är Guds fullbordade verk i ord och handling att nå människan, vilket den andra och tredje trosartikeln handlar om.

Kristen tro bekänner en enda Gud, den startar med enheten, Guds existens, Gud som den ende Guden, men den kvalificerar genast denna tro som en tro på Fadern och Skaparen. Den börjar inte med att bekänna trefalden, de tre personerna. Guds enhet kommer först. Men av detta skall inte den slutsatsen dras att ett abstrakt, filosofiskt gudsbegrepp går först och utgör ramen och grunden som senare kan byggas på och fördjupas med religionsfilosofisk, teologisk spekulation och reflexion. I den meningen var det inte fel när den genuspurgerade bekännelsen inleddes med en bekännelse till tre gudomliga personer. Persontrefalden visar hän mot frälsningshistorien som också är en uppenbarelsehistoria av Guds namn och väsen.

En av kyrkans allra största teologer, Gregorios av Nazianz, avvisar varje tal om en Gud i allmänhet i det att han skriver: »När jag säger Gud, menar jag Fadern, Sonen och den Helige Ande».¹¹ Det han slår fast är att den Gud vi känner icke är den mänskliga spekulationens utan den gudomliga självuppenbarelsens Gud. Utan omsvep! Gud har själv genom ord och gärningar i sin historia med människan, och då speciellt med förbundsfolket Israel, uppenbarat sitt namn, visat något av sitt, väsen och kungjort sin vilja. Kyrkans tro är att Gud själv i och genom Jesus Kristus, hans ord och gärning, liv, död och uppståndelse har, liksom genom sändandet av Anden, själv fyllt uppenbarelsen med ett definitivt innehåll. Den Gud som uppenbarat sitt namn som det vidöppna »Jag är den jag är» är också den som uppenbarat vad detta innebär, vem Gud är. Israels Gud med det namn som var så heligt att det icke fick uttalas, den Gud som förbundsfolkets bekännelse bekändes som »en», har i tidens fullbordan, frälsnings- och därmed uppenbarelsehistoriens kulmen, uppenbarat sig som evig Fader och Skapare, som evig Son och Frälsare, som evig Ande och Helgare: den *Tre-en*ige. Någon annan Gud är det aldrig frågan om i den kristna tron och bekännelsen.

Gud är en och Gud är en trefaldig gemenskap. (koinonia, communio). Mellan de gudomliga personerna eller hypostaserna (som är det mer precisa grekiska ordet bakom det latinska persona) råder väsensenhet (homoousi), liksom urskiljbarhet eller särskiljbarhet (inte separation) och jämlikhet (inte subordination). De gudomliga personerna är con-substantial, co-eternal, co-equal (för att nu låna några främmande ord). När det gäller det sätt på vilket den Treenige verkar gäller att Treenighetens verk utanför Treenigheten, dvs. i förhållande till skapelsen, människan, utgör en odelbar enhet, dvs. är ett gemensamt handlande och verk. Det är inte så att Fadern och Skaparen verkar inom ett område, Sonen och Frälsaren inom ett annat, frälsningen, och Anden inom ett tredje, helgelsen. Såsom Gud är en är Guds verk ett enda gemensamt verk, något som får genomgripande konsekvensen för en kristna Gudsbilden och all kristen teologi, kristologi, soteriologi, pneumatologi.

Att Guds, den Treeniges verk är ett och gemensamt för alla Gudomspersonerna betyder inte att en människa i sitt Gudsmöte inte kan uppleva sig möta primärt Fadern eller Sonen eller Anden. Andakten inför skapelsens skönhet talar om Skaparen för en, fascinationen inför Jesusgestalten griper en annan, upplevelser av gudomlig närhet i bön och meditation vittnar för ytterligare an annan. Gud möter säkert människan där och på det sätt hon låter sig mötas.

Men om en människa haft den erfarenhet som gossen Alexander i Ingemar Bergmans film Fanny och Alexander haft av styvfadern, biskopen Vergérus, som med kompromisslös hårdhet straffar, som säger att misshandeln sker av kärlek och som tvingar gossen att kyssa den hand som slagit, då är det svårt att kunna ta till sig bilden av Gud som Fadern. Bilden av Gud som Fader är fördärvad och har fått demoniska drag. Det kan då förståeligt och kan ligga nära till hands att söka sig till en annan gudsbild med mindre konkreta drag. Gud som tillvarons urgrund eller källa, moralens garant, som »der heliga i människan» eller das Woher meines Umgetriebenseins¹² (Herbert Braun). Här finns en rik palett. Men det som i förstone ser ut som en vinst med hänvisning till att till att en kontaminerad gudsbild har bytts ut mot en annan föregivet mer adekvat, visar sig i stället vara en avgörande förlust.

Den »Gud» och »Fader» som många människor väljer bort för en mer diffus, »andlig, inklusiv, mystik, icke könskodad» gudsbild är ingen annan än den vrångbild de själva skapat och burit med sig, kanske till och med en demonisk nidbild. Ju förr de blir »ateister» och gör sig av med denna vrångbild, desto bättre! Det är därför först när ljuset från det till synes så exkluderande bibelordet om att ingen kommer till Fadern utom genom Sonen lyser i sin fulla glans som sammanhanget klarnar.

Det är först genom erfarenheten av den ömsesidiga kärleken mellan Fadern och Sonen och Faderns kärlek i Sonen mot människorna, Jesu kärlek i ord och gärning, som inte bara fadersnamnet utan framförallt fadersväsendet uppenbaras, realiteten och intensiteten i Faderns kärlek, blir uppenbar. Sådan som Jesus är, sådan är Fadern. Den som vill ha ett barnaskapsförhållande till Fadern såsom Sonen har det, måste gå genom Sonen, ty det är genom Sonen som gudsbarnaskapet upprättas och vidmakthålles. Att tro på Gud, en Högre Makt, the Force, det heliga i människan eller vad den nu kallas är en sak. Att tro på en gudomlig Allfader kan vara ett steg längre, men att tro på den Fader från vilken allt faderskap, det riktiga och goda, har sin grund och källa, det är något som bara till fullo etableras genom Faderns utgivande av Sonen och Sonens fullgörande av Faderns vilja.

Detta kan människan inte spekulera sig fram till. Detta kan hon inte själv åvägabringa. Det måste ges henne. Den evangelisk lutherska andliga erfarenhet talar om hur Anden, som av evighet utgår av Fadern och i tiden sänds av Fadern och Sonen, är den som verkar detta. Det sker genom gudomliga nådeverkningar, framför allt genom Guds Andefyllda Ord, men också genom skickelser i livet. Fadern kallar genom Anden människor, kanske diffust upplevt, men bakom denna diffusa existentiella olust, eller kanske detta fulminanta inre tumult i en livskris, kan den kallande Anden finnas. I det hemlighetsfulla skeende när en människa dras från andlig sorglöshet, blindhet, aversion, ateism till uppvaknade steg för steg, kanske via en agnosticism som gradvis utvecklas mot en religiös allmäntro på väg mot gryende kristen tro, där kan den Helige Andes verk skönjas.

Kyrkofadern Ireneus visar tydligt på förloppet: från Anden genom Sonen till Fadern. Att tona ned eller spela bort uppenbarelsen av Gud såsom den himmelske Fadern för att gå människor, skadade av andras synd, med såriga och smärtsamma erfarenheten av usla och onda fäder, till mötes, är att göra dem en dödlig otjänst. Gud som Fader och det tillhörande Gudsbarnaskapet skall inte lyftas bort utan lyftas fram såsom den andliga realitet det är, likaså att denna realitet förverkligas och uppnås först genom tron på Jesus Kristus. Att tala om Faderns kärlek utan visa på Sonen, hans person och verk, är inte sakenligt. Det är först i Jesus Kristus, Sonen, som Fadern kärlek uppenbaras till fullo såsom ett enda gemensamt verk. Och det är genom Guds eget verkande i och genom Anden som tron upptändes: »Jag tror att jag icke av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus min Herre eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat mig och behållit mig i en rätt tro». För att komma fram till den tredje trosartikeln måste man gå genom den andra, och för att komma till den andra måste man gå genom den första. Och omvänt kan det också sägas: för att komma fram till djupet och den fulla realisationen av bekännelsen till Gud som Fader i den första trosartikeln måste man gå genom den tredje, via den andra. Tron hänger samman som Guds verk hänger samman.

Att börja i den tredje artikeln är konkret att börja med kyrkan: »en enda, helig, katolsk [allmännelig] och apostolisk kyrka» och med »ett enda dop till syndernas förlåtelse». Att söka Gud där Gud låter sig finnas, att utsätta sig för evangelium, höra Guds ord, att gå till Guds hus, fira gudstjänst, inte kämpa ned eller bortförklara inre andliga impulser, att bedja, det är vägen till tron på och erfarenheten av den Gud, som visserligen bor i ett ljus dit ingen kan komma, vars väsen är ofattbart och obeskrivligt i sitt djup, men som ändå har uppenbarat sitt namn, sitt väsen och sin vilja som en enda Gud, den Treenige: Fadern och Sonen och Anden med löftet att den som åkallar Herrens namn skall bli frälst.

I fråga om Guds namn, väsen och verkan står den kristna kyrkan inför ett fullbordat faktum Kristen tro är trinitarisk enligt den frälsningshistoriska uppenbarelsen – Gud är vad Gud gör, uppenbarar i ord och handling. I sin tro och bekännelse lever kyrkan med en paradox: å ena sidan bekänner kyrkan tron på en enda Gud; å andra sidan bekänner kyrkan samtidigt tron på en gemenskap av tre »personer»: Fadern och Sonen och Anden. Detta faktum innebär inte en intellektuell förödmjukelse utan länder till en förblivande ödmjukhet och vördnad inför det gudomliga. Om Gud har velat ha det så, är det så! Det går inte att hala upp Gud ur byxfickan, snyggt och prydligt filead och presentera trons Gud, Treenighetens mysterium och paradox, snyggt förpackad för diskussionslystna men i grunden indifferenta personer.

Guds enhet och Guds trefald är och förblir det gudomliga mysterium som icke förvetet skall utspekuleras och därmed förminskas och trivialiseras utan i de heligas gemenskap vördnadsfullt tillbedjas och lovsjungas i det delade gudsbarnaskapets glädje.

Den kristna tron är theandrisk

Varför alla dessa neologismer, främmande, nybildade ord? Därför att de precist uttrycker vad saken handlar om. Theos betyder Gud och andrisk hör samman med det grekiska ordet för man, aner, (ordstammen andr-) alltså Gud-manlig. Det går inte att tala om den kristna trons Gud utan att tala om Jesus Kristus, Guds Son. Den evige Sonen, den andra Personen i Gudomen, det gudomliga Logos, Ordet, genom vilket allt har blivit till, har blivit människa. Gud har själv gått in i sin egen skapelse på skapelsens villkor och blivit människa. Han som är »född av Fadern före all tid» har i tiden blivit född av jungfrun Maria. Kyrkans tro och bekännelse är att Jesus Kristus är fullt och helt gudomlig och fullt och helt mänsklig, att hans gudomliga och mänskliga natur existerar »utan sammanblandning, utan förvandling, oupplösligt, oskiljaktigt» ¹³ i en och samma person, i en personens enhet.

»Gud blev man, själv Herren, han blev här en träl» (Sv. Ps. 430:4)! Gud blev inte »hen». Att Gud blev man betyder naturligtvis inte att det han är och gör inte gäller kvinnor eller utesluter halva mänskligheten. Gud blev människa, det är ovedersägligt, men det är värt att uppmärksamma att det egentligen inte finns »människor», det finns bara män och kvinnor, vilket varje cell i en mans eller en kvinnokropp vittnar om. ¹⁴ Begreppet »människa» är en abstraktion.¹⁵ Människan finns bara som »man-människa» och »kvinnomänniska» (eller med den obsoleta men talande formuleringen i 1917 års bibelöversättning: man och maninna). När detta väl är sagt och förstått, går det att utan komplikation och friktion använda ordet »människa» i teologin. Olika i likheten, men en kan stå för båda.

Gud blev människa av mankön, en han, inte hen, född av en människa av kvinnokön, en hon, inte hen. Det betyder inte att en man bara kan representera män, och kvinnor enbart representera kvinnor. En man kan stå för människan, man och kvinna, likasom en kvinna kan representera människan, mänskligheten. I den meningen finns naturligtvis »människan». Men något tredje utöver mankön och kvinnokön gives icke.¹⁶ Något »hen» finns i realiteten inte; det existerar uteslutande i de ideologiska fablernas konstruktivistiska skenvärld. Till man och kvinna skapade Gud dem (Gen 1:27b). Trust the basic design!

Att Frälsaren är helt och fullt gudomlig och helt och fullt mänsklig, i detta fall såsom man, som representerar hela mänskligheten i en och samma person, är av avgörande betydelse för frälsningens räckvidd och realitet. Om han inte är sann Gud, når Gud inte människan på människans villkor. Om han inte är sann människa, når människan inte Gud på Guds villkor. Jesus Kristus måste vara människa fullt och helt utan några inskränkningar utom en enda: han är utan synd i den meningen att han som Guds sanna avbild (imago Dei) också förverkligat Gudslikheten (similitudo Dei). Det som inte antagits i människoblivandet utan lämnats utanför, det blir inte heller frälst!

Det är detta som kan kallas för det soteriologiska kriteriet. I och genom Jesus Kristus, hans person och verk, sker den stora »omkopplingen», det underbara mötet mellan gudomligt och mänskligt. Han kom till oss som människa för att vi genom honom som människor skulle komma till Gud, för att travestera kyrkofadern Athanasius. Jesus Kristus, den syndfrie, tog frivilligt på sig inte bara den mänskliga naturen utan också det mänskliga i all dess Gudsuppror, olydnad, vilsegång, all dess synd, skuld och skam. Han blev gjord till synd för vår skull (2 Kor. 5:21) och led på korset konsekvenserna i vårt ställe oss till godo. I honom sker det saliga bytet i det att han som tagit allt vårt ger oss allt sitt: sin helighet, renhet, rättfärdighet och fullkomlighet.

Att Guds, den Treeniges, handlande är ett, odelbart i förhållande till människan är av avgörande betydelse för att rätt förstå vad som sker på korset, det som benämns försoningen. Det är inte så, att en vred Fader skickar en lydig Son som i människans ställe utsätts för Faderns vrede och straff för att så åstadkomma en försoning mellan Gud och människa: Fadern som den hårde, vrede och straffande och Sonen som den milde, kärleksfulle och förlåtande. Vad som sker på korset är Guds odelade verk, i vilket Fadern är delaktig genom substansidentiteten med Sonen. Vad som sker på korset är inte att Sonen är den aktive, genom sitt lidande och död den blidkande, medan Fadern är den passivt mottagande, den blidkade. I själva verket förhåller det sig så, att Sonens och Faderns verk är och förblir ett och detsamma. Var och en som i de medeltida kyrkomålningarna sett framställningarna av Nådastolen av Fadern som håller fram Sonens kors mot världen anar något av djupet i den utgivande gudomliga kärleken.

Jesus Kristus, Guds Son och Marias Son, sann Gud och sann människa, i en och samma person, världens Frälsaren! »Gud var i Kristus (Kristi person) försonande världen (Kristi verk) med sig själv» (2 Kor. 5:19a, min översättning) Detta är inkarnationens, människoblivandets, mandomsanammelsens, försoningens, frälsningens, stora och tillbedjansvärda mysterium.

Kristen tro är theotokisk

Att kristen tro är theotokisk betyder att den är förbunden med Theotokos, vilket är namnet på jungfrun Maria sedan det tredje ekumeniska konciliet i Efesus 431. Där fastslogs att Maria var Gud-föderska. Det är vad ordet ordagrant betyder. Detta är inte en mariologisk dogm utan en kristologisk i betydelsen att alltifrån det gudomliga »vardet!» i Marias liv är den som hon bär i sin kropp Gud. Det är inte så att Sonen blir Gud vid något tillfälle under havandeskapet, att han blir gudomlig vid födelsen eller vid sitt dop. Nej, alltifrån konceptionen växer inom henne han som är sann Gud och sann människa. Människan Maria bär i Sonen Gud under sitt hjärta. Hon är Guds Moder, Gudföderskan.

Att denna kristologiska dogm också får konsekvenser för synen på Maria är oundvikligt. Uppmärksamheten riktas mot henne som individ, som medlem av det utvalda folket, Israel, »dottern Sion». Här finns det frälsningshistoriska sammanhanget. I Maria riktas också ljuset mot hela mänskligheten för vilket Maria står som representant. Människosläktet är i Adam och Eva ett fallet släkte. Syndafallet, som bestod i att människa ville bli som Gud utan Gud, har som sin yttersta konsekvens Golgata. Där fullbordas fallet: människan dödar Gud. I Maria visas att människosläktet inte enbart består av dem som korsfäster härligheten Herre. Det finns också en, en kvinna, som själv och på människosläktets vägnar och som dess representant vänder på Evas nej genom att säga ja till Gud: »Se jag är Herrens tjänarinna. Ske mig såsom du har sagt!»

Gud uppenbarar sig inte i en bok utan i en person, och för att denna person, Guds son, skall kunna dela de mänskliga villkoren, avlas, födas, växa upp i en familj, krävs en människa, en kvinna, en moder, en som säger ja till uppdraget. Alla som har problem med en patriarkalisk Gudsbild, bilden av en vredgad hård straffande fader, eller överhuvudtaget en man, gjorde väl i att betrakta symmetrin i att Gud utlämnar sig själv och låter sig födas av kvinna. Den oändlige Guden skydde inte jungfruns liv: Gud är så stor att han kan bli så liten att han låter sig rymmas i en kvinnas livmoder. Utan Maria som moder, utan Marias ja och medverkan, hade inkarnationen fått ske under andra villkor.

I den meningen är hon den nya skapelsens moder såsom Eva var den gamla skapelsens. Där Eva ville bli som Gud på egen hand genom sin olydnad, »trasslar till tillvaron» (för att travestera kyrkofadern Ireneus), och genom sin otro störtar människosläktet i fördärvet, löser Maria genom sin lydnad upp knutarna. Genom sitt ja och sin tro är hon med om att ge världen en Frälsare. I denna strikt definierade mening förmedlas Nåden genom henne, i denna strikt definierade mening kan hon sägas vara Medåterlöserska, delaktig ni frälsningsverket. För detta skall alla släkten prisa henne salig. Allt det Maria säger och gör är inte hennes eget projekt utan relaterat till Guds handlande med henne i det stora frälsningshistoriska sammanhanget. Hon anger själv grunden till varför hon av alla släkten skall prisas salig: »ty den Mäktige har gjort stora ting med mig och heligt är hans namn». Det är Gud och Guds verk med och genom henne som skall prisas när hon prisas salig!

Det är i relation till Sonen som Guds Moder, Gudföderskan Maria skall prisas saligt. Inte för sin egen skull. I alla fall inte primärt. Trosbekännelsen säger inget mer om Maria än att hon som jungfru födde den evige Sonen: »som tagit mandom av den Helige Ande och jungfrun Maria och blivit människa». Detta är och förblir riktpunkten mellan en mariamaximalism som näst intill förvandlar Maria till en satellit till Treenigheten, vilket blir synligt i mycken samtida romersk-katolsk Mariakult, och en mariaminimalism, som i praktiken behandlar henne mer som en äggkläckningsmaskin i en »stuprörsteologi, »i vilken det gudomliga bara passerar genom det mänsklig utan att påverkas eller lämna några avtryck »senkrecht von oben». Nej, hela människan – ande, kropp, själ, vilja, känsla, intellekt – är engagerad i skeendet! Allt annat vore respektlöst! Ett övergrepp. En våldtäkt.¹⁷

En teotokiskt förstådd mariologi får teologiska konsekvenser. Maria kan betraktas som en teologisk förebild i flera avseenden. Ingen människa har som Maria direkt, rent kroppsligt, mött Gud och varit så nära Gud. Det sätt på vilket detta skett fungerar som en teologisk lins i frågan om hur mötet och förhållandet mellan Gud och människa skall förstås. Fokus är här på rättfärdiggörelsen och helgelsen. Utkorad och benådad av Gud, möter Maria det gudomliga Ordet, som låter det sker som det utsäger: »du skall bli havande och föda en son». Hennes tvivel bemöts med änglaorden »Helig Ande skall komma över dig och kraft från den Högste skall överskygga dig». Maria är indraget i ett skeende som hon bara passivt kan låta ske. Samtidigt ger hon sitt medgivande; hon avböjer inte, tackar inte nej, hon ställer sig till förfogande, hon låter undret ske. Osynligt, inom henne i ett »aktivt» (icke nejsägande) passivt mottagande.

Mycken teologisk möda har lagts ned och mycken oenighet har uppstått kring frågan hur gudsmötet, rättfärdiggörelsen, skall förstås och uttryckas. Vad gör Gud och vad gör människan? Hur mycket, hur litet? Kan inte Marie bebådelse och jungfrukonceptionen (conceptio virginalis), detta att Maria blir havande genom den Helige Ande utan mänsklig medverkan och aktivitet, tjäna som ett mönster för hur Gud genom Ordet och Anden rättfärdiggör en människa, som förhåller sig mottagande och passiv, men dock ger sitt samtycke till det under som sker utan mänsklig medverkan eller aktivitet. Och likasom den gudomlige Sonen växer i Marias liv under hennes hjärta utan att hon kan göra något annat än låta det ske, växer Kristus i den troende liv genom Ord och sakrament: helgelsen.

Maria är en förebild och ett mönster också i fråga om tro. Om Abraham är trons fader, kan Maria kallas för trons moder, eftersom hon trodde på ängelns budskap. Om Eva försökte förverkliga sin gudslikhet och bli lik Gud på egen hand genom att gå ur Guds vilja, som skulle lett till det av henne önskade målet i Guds tid, förblir Maria i Guds vilja och låter den råda. Hon är Guds tjänarinna, medarbetare. Därigenom når hon det av människan åtrådda målet: gudslikheten.

Det kan inte ha varit utan konsekvenser för Maria att i sitt liv ha burit och fött Gud själv, Sonen. Hon måsta ha helgats av denna närvaro, något som framgår av hennes öde efter Sonens uppståndelse. Med de tolv väntar hon på den av Sonen utlovade Andens ankomst. När Anden väl kommer i form av eld, som fördelas i tolv lågor på var och en av apostlarna, blir Maria utan. Varför? Helt enkelt av det skälet att den helige Ande redan hade kommit över henne vid bebådelsen, att hon redan hade överskyggats av den Högste. Hon hade på sitt unika sätt redan från bebådelsen fått vad de andra fick vid pingsten. I den meningen kan man säga att Maria både är den första karismatikern och den första frälsta och helgade människan som gått från gudsliket (imago Dei) till gudslikhet (similitudo Dei), och detta på grund av att hon är Faderns dotter (dottern Sion), Sonens moder och Andens tempel.

En teotokiskt förstådd mariologi kastar också ljus över förhållandet mellan det manliga och det kvinnliga i kyrkan. Den som har problem med att Gud är fader och att Frälsaren är en omskuren man, och som anser att halva mänskligheten därmed är diskriminerad och åsidosatt, gör väl i att betrakta det faktum att Gud behagat frälsa sina skapade varelser genom en »diskriminerande komplimentär komplementaritet».

Gud fader ger mannen en stor komplimang genom att låta världen frälsas genom en man, en Son. Kvinnan diskrimineras av att Frälsaren inte är Guds dotter, en kvinna.

Men Gud ger också kvinnan en komplimang genom att Sonen, världens fräsare, föds av en kvinna. Utan moder ingen son. Genom Marie moderskap är i en mening allt vad havandeskap och moderskap helgat, eftersom det var så Gud behagade komma in i världen. Man skulle också kunna uttrycka det så, att varje kvinna i princip hade kunnat bli Guds moder. Från hela detta sammanhang är mannen utestängd och därmed diskriminerad. Jungfrukonceptionen (conceptio virginalis), detta att Maria blir med barn genom en gudomlig skaparakt utan mans medverkan, och sålunda föder barn som jungfru, jungfrufödelsen, är det gudomliga avböjandet av mannens delegerade kreativitet.

Gud utväljer ett unikt ovum i Marias kropp som funnits där redan sedan hon växte i sin moders liv. De miljontals spermierna, mannens ejakulativa delaktighet i den gudomliga kreativiteten, väljs bort. Det som sker med Maria är den nya skapelsen inom den gamla skapelsens ramar,¹⁸ och där har mannens potens, »manlighet», i vidaste mening, ingen plats. Både man och kvinna diskrimineras, får sin begränsning och sin komplimang i inkarnationen: Frälsaren är man, son, inte kvinna, dotter. Mannen är utestängd från Sonens tillblivelse, eftersom Sonen, Frälsaren, bärs och föds av en kvinna, som på ett sätt som aldrig en man kan, står Gud nära. Mannen och kvinnan får båda Guds komplimang: man och son, kvinna och moder. Utan varje antagonism eller könskrig, kompletterar de varandra, fulländar och fullbordar tillsammans frälsningsverket!

En teotokisk mariologi sätter aldrig Maria i centrum utan pekar alltid vidare mot Sonen. Den ortodoxa kyrkans ikonframställning av Maria som Vägviserskan (Hodigitria), i vilken Maria i en omfamning av Sonen pekar på honom samtidigt som hon lutar sin kind mot hans, är ett starkt vittnesbörd om att Maria aldrig ställer sig i vägen för sin Son. Att hon på detta sätt pekar på Sonen är helt i överensstämmelse med det nytestamentliga vittnesbördet om det som hände vi bröllopet i Kana. »Allt vad han [Jesus] säger det skall ni göra», säger Maria till tjänarna vid det bröllop som hotas av skandal när vinet håller på at ta slut. Denna Marie uppmaning gäller också i dag.

Det finns också ytterligare en innebörd i den ortodoxa ikonen som avslöjar det djupaste förhållandet mellan Gud och människa, mellan Son och Moder, mellan den troende och Gud. Maria i sin rödbruna mantel, som symbolisera att hon är skapad, en stoftvarelse av jord, är avbildad som Guds skapelse, skapad till Guds avbild med kallelsen att uppnå Guds likhet. Huvud mot huvud lutar hon sin kind mot hans. Det är en ömhetens gest, men mer än så. I själv verket stöder Maria sig på Sonen. Därmed uttrycks att människan egentligen är Guds avbilds avbild (imago Imaginis Dei), dvs. Sonens avbild. Det är han som är »uravbilden», prototypen och modellen för den sanna människan. Om han skulle undandra henne sitt stöd, skulle Marias huvud liknelsevis hjälplöst falla ned.

Så åskådliggörs att den fallna människan utan Kristus saknar det som håller henne upprätt. Det är först när Kristus får »stå under» och stödja, utgöra »hypostasen» (för att använda den teologiska termen), som människan når sin fulla mänsklighet, dvs. realiserar sin gudsavbildlikhet på väg mot gudslikhet. Att definiera människan, hennes väsen och vara, i en sekulär humanism utan referens till den efter vilken hon är skapad, är att bygga på lösan sand. En sådan humanism, hur idealistisk och högtsyftande den än må vara, saknar ontologisk grund och är relaterad till och beroende av samtidens värderingskonjunkturer. Först i Kristus etableras den sanna humanismen. Först i Kristus blir människan helt och fullt mänsklig.

Enligt Magnificat, Marie lovsång, säger Maria att alla släkten hädanefter skall prisa henne salig. Innebär saligprisningen något mer än en tacksam gratulation till vad Gud gjort med och genom henne? En lovprisning av den Mäktige tillsammans med henne och inget mer? Kan man be till Maria, vilket man kan tro när man ser samtida romersk-katolsk fromhet i praktiken och läser ortodoxa bönböcker? Medger eller till och med medför med nödvändighet en teotokisk mariologi detta?

Enligt det sjätte ekumeniska kyrkomötet i Konstantinopel görs det en distinktion mellan appellatio (timatike proskynesis – »andaktsfullt knäfall») och adoratio (alethine latreia – »sannskyldig gudstillbedjan») i fråga om ikoner och heliga bilder. Kanske det samma skulle kunna gälla och tillämpas på förhållandet till Guds Moder. Liksom lärjungarna bad Maria vid bröllopet i Kana om att be Sonen om hjälp, kanske också evangeliska kristna kan »appellera» till Maria om förbön, be henne inskrida till den bedjandes hjälp genom att be Sonen. Här gäller det emellertid att träda med lätta och riktningsmedvetna fjät för att inte förirra sig in i den dogmatiserade mariamaximalismens danger zones.

Den som älskar och ärar Sonen älskar och ärar sannolikt Sonens Moder, men det är ändå alltid Sonen som står i centrum. Såsom den från de döda uppväckte, som den himmelske Översteprästen, upphöjd, sittande på Faderns högra sida, manar han gott för oss ((Rom. 8:34) och ber ständigt för de troende (Hebr. 7:25). Den store Förebedjaren är Sonen själv. Också Anden, som Sonen bett Fadern att sända (Joh. 14:26), Parakleten, manar gott för oss »med outsägliga suckar» (Rom. 8:26). Sonen och Anden väntar inte på att någon annan skall bedja för oss. De ber själva. Det är detta som alltid måste framhållas i första hand. Och kanske räcker det med det.

Att det likväl finns en djup och innerlig förbindelse mellan Anden och Maria kan inte betvivlas. Men liksom Maria alltid pekar på Sonen, blir hon alltid »genomskinlig» för den helige Ande där hon avbildas med Sonen. Den helige Ande kan avbildas som duva, med eldslågor, men det är i i Gudsmodersikonen som Anden, som paradoxalt nog gör sig synlig genom att träda tillbaka. Anden framträder inte som duva eller eld utan genom sitt verk och sin verkan. Anden visar på Maria: »se här vad jag har åstadkommit när jag får göra mitt verk med en människa som säger ja till Gud». Och vad som blir synligt är Sonen, Frälsaren, i Marias famn! I denna mening skulle det kunna sägas att Gudföderskan är den helige Andes ikon.

Att be om den helige Ande är att komma Maria nära. Och kanske gäller också det omvända: att vara nära Maria, är att vara nära den Helige Ande. Att med Maria prisa Herren, att prisa Maria salig och be Maria om förbön kanske är att bedja den helige Ande att komma över den bedjande och låta sig överskyggas av den Högste, och med Maria personligen instämma i lovsången: »Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig och heligt är hans namn!»

Kristen tro är theopneustisk

»Varje bok i Skriften är inspirerad av Gud» skriver aposteln Paul us till sin unge vän och medarbetare Timoteus (2 Tim. 3:6). Ordet för inspirerad är theopneustos, vilket ordagrant betyder »Gud-inandad». Men det är inte bara den heliga Skrifts ord som är inspirerade av Anden. Det finns en vind som sedan skapelsen begynnelse blåser över världen som Guds skapelse. När skapelseordet ljuder måste det också bäras av en utandning. Så finns redan vid skapelsen Guds Ord, Logos, och Anden tillsammans, närvarande och verksamma. Anden sänds in i världen på ett nytt sätt vid pingst, men världen har aldrig varit andelös.

Kristen tro är en bekännelse av Gud som Ande och Anden som Gud. I trosbekännelsen från det första ekumeniska kyrkomötet i Nicea 325 bekänns tron på anden med det lakoniska och lapidariska »och på den helige Ande», vilket nästan känns lite snöpligt. Men trosbekännelsens knapphet speglar inte Andens ställning i den tidiga kyrkans tro och teologi.

I trosregeln, regula fidei, vilken är en sammanfattning av den kristna tron i tre artiklar, som kyrkofadern Ireneus ger i sin bok Epideixis, »Om den apostoliska förkunnelsen», finns det betydligt mer som lärs och bekänns om Anden. »Den tredje artikeln» i vår tro skriver han, är om »den helige Ande, genom vilken profeterna profeterade och patriarkerna lärde sig om Gud och de rättfärdiga leddes på rättfärdighetens väg, och som i de yttersta tiderna utgöts på ett nytt sätt över mänskligheten utöver hela världen för att förnya människan [och föra henne] till Gud» (Epideixis I:1:6) Anden är den som är verksam i frälsningshistorien för att föra människan fram till gemenskapen med Gud och förverkliga frälsningen.

I den nicenokonstantinopolitanska bekännelsen från 381 bekänner kyrkan sin tro på Anden med orden: »Och på den helige Ande, Herren och Livgivaren, som utgår av Fadern; som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna». Om det tidigare inte sagts om vem Anden är i sig utsägs detta nu tydligt. I doxologiska termer uttrycks att Anden är Gud såsom Fadern och Sonen är Gud.

I den dogmatiska reflexionen om Treenigheten (Gregorios av Nazianz) sägs det om Anden att Anden av evighet utgår av Fadern liksom Sonen av evighet föds av Fadern. Det är Andens »ursprung»: det eviga utgåendet av Fadern (processio aeterna). I tiden sänds Anden in i världen av Fadern och Sonen gemensamt på Sonens förbön (missio temporalis). Anden är en »person» i sin egen rätt, förenad men ändå åtskild från Fadern och Sonen i den heliga Treenigheten. Anden kan inte reduceras till att vara den ömsesidiga kärleken mellan Fadern och Sonen. Anden verkar i världen såsom den som utövar herradöme (tillsammans med Fadern och Sonen), och som ger liv.

Anden är den som enligt Jesu ord och löfte skall påminna den kristna församlingen om allt vad Herren Jesus sagt och gjort och föra den till hela sanningen. Guds ord och gärning i och genom Jesus Kristus står där som ett evigt faktum. Detta gäller särskilt offergärningen på Golgata. Församlingen minns, firar och åberopar sig på detta eviga faktum genom åminnelsen, anamnesen, men ber också samtidigt att det som en gång skett, skall aktualiseras, representeras, bli verkligt här och nu. Detta sker i bönen om Anden, att Anden skall låta detta ske som en gång den himmelska elden föll över Elias vattendränkta altare. Åkallan av den helige Ande, epiklesen, är alltid, »kom, Helige Ande», »låt undret ske», »ge liv, du Livgivare!». I den kristna tron och bekännelsen hör åminnelse och åkallan alltid ihop liksom Faderns och Sonens och Andens verk alltid hör samman i ett.

Anden verkar genom Ord och sakrament, upptänder och uppehåller tron på Jesus som Frälsaren och för en människa från Gudsavbildlighet till Gudslikhet i ett skeende som varar till dess han kommer åter i härlighet. Det finns en resonans mellan Anden och kyrkan, församlingen, både som kropp och som enskild i kroppen, eftersom samme Ande finns och genomandar alla. Kyrkan som helhet liksom den enskilda troende kan därför känna igen det som är av Anden. Såsom en gång de första kristna kände igen den autentiska traditionen från Jesus vidareförd av apostlarna och kunde skilja den från andra icke autentiska traditioner, kanon, kan kyrkan och de troende i dag känna igen vad som är av Anden och vad som inte är det. Det finns en pågående mottagnings- och förkastelseprocess: en receptionsprocess i den kristna kyrkan. De andliga känner igen Anden.

Med denna syn på och erfarenhet av den helige Ande ger det sig vad den kristna trons gränser går. Det finns en kristen tro som alltid funnits, trotts och bekänts av alla troende överallt i alla tider, eftersom den refererat till eviga frälsningsfakta. Detta är Vincent av Lerinums välkända konsensuskriterium: quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est (»det som överallt, alltid av alla trotts»). Vad som här beskrivs är den ekumeniska konsensustron, vilken förenar alla kyrkor och samfund. Det som faller utanför, inte ryms eller motsäger den tron och bekännelsen är inte kyrkans tro, icke den kristna tron. I allt väsentligt uttrycks denna tro i bekännelsen från 381, den som kallas Nicenum.

Den kristna tron är theopneustisk i det att den helige Ande andas både på och i kyrkan och de troende. Anden skapar tro genom Ordet, bygger och vidmakthåller kyrkan genom Ord och sakrament. Där Anden andas och verkar blir Ordet – den överlämnade traditionen – levande. Där bekänns Fadern och Sonen och Anden som en enda Gud, och Sonen som sann Gud och sann människa i en och samma person. Där förs Sonens sändning från Fadern vidare i Sonens sändning av apostlarna som i sin tur fortsätts av biskoparna. Där Anden verkar och andas finns Bibel, Bekännelse och Biskop eller annorlunda uttryckt Kanon, Credo och Kräkla. Där finns den tro som en gång för alla blivit anförtrodd åt de heliga, kyrkan.

»Fortsätt att kämpa för den tro som en gång för alla anförtrotts åt de heliga» uppmanar Judas, Jakobs bror, i sitt korta brev. Han talar också om hur (vv 20,21 Bibel 2000): »Ni, mina kära, skall bygga ert liv på er allra heligaste tro under bön i helig ande. Håll er kvar i Guds kärlek och se fram mot att vår herre Jesus Kristus skall förbarma sig och ge er evigt liv».