Om det indirektas direkthet

Det finns brottstycken ur dikter som lever sitt eget liv i ens eget liv. “Human kind cannot bear very much reality” är ett sådant fragment ur T. S. Eliots Burnt Norton, den första av de fyra kvartetterna.¹ I dikten gäller det tidens natur: det förflutna, nuet, framtiden, som alla pekar mot något som alltid är närvarande. Men vad är det som alltid är närvarande? Vad är det för en verklighet som inte människan uthärdar för mycket av?

Det är läsarens privilegium att ta med sig en bit från en dikt och lägga den i ett pussel där en annan bild kan framträda. Under en resa i Tyskland fann jag i en väns bokhylla en tunn volym, tryckt under krigsåret 1941, Sonette aus dem Portugiesischen av Rainer Maria Rilke. Först senare uppmärksammade jag att de var översättningar av dikter skrivna den engelska författarinnan Elizabeth Barrett-Browning och att de egentligen inte alls hade med Portugal att göra. Indirektheten fanns alltså där från början. Det var på tyska som jag mötte hennes engelska sonett, och det var i den tyska språkdräkten som den drabbade mig:

Und es geschah mir einst, an Theokrit
Zu denken, der von jenen süssen Jahren
Gesungen hat und wie sie gütig waren
Und gebend und geneigt bei jedem Schritt: ²

Theokritos,³ förebilden för de pastorala, idylliska herdedikterna, är det som diktarjaget läser, och här framkallas bilder av ljuva år, givande och goda. I dikten ja, men i det egna livet som dikten i fortsättningen, ligger kontrasten. Här gäller förlorade år, sorgsna, fulla av försakelse. “Lichtlosen Jahre: meine Jahre”. År utan ljus, mina år. Tårar! Så händer något dramatiskt i den näst sista och sista strofen:

[…] Da Stand plötzlich jemand hinter mir und riss
Aus diesem Weinen mich an meinem Haar

Någon ställer sig plötsligt bakom jaget i dikten, sliter henne ur hennes gråtande med ett grepp i håret. Brutalt som ett överfall. Drabbande.

Och förövaren talar, ställer med fruktansvärd stämma en fråga: “Gissa, vem det är som griper dig så!” Och svaret: “Der Tod gewiss.” Döden helt visst! Men svaret blir ett annat: “Die Liebe”, kärleken, “klang es wieder, sanft und nah”, genljöd det mjukt och nära!

Döden och kärleken – är dessa båda inte de grundelement som konstituerar “reality”, verkligheten, den som människans art inte uthärdar särskilt mycket av. Att döden är viss, det vet alla, och det bevisas av hur väl den ljugs undan och kamoufleras. Att hänvisa till kärleken är inte utan komplikationer. Här handlar det om den mänskliga eros, kärleken mellan man och kvinna. Diktarinnan skriver sina sonetter, utforskar i dem kärlekens territorium såsom en kärleksgåva till den man, som senare blev hennes make i ett långt och lyckligt äktenskap. Hon som levt ett till det yttre torftigt och tråkigt liv, klen och sjuklig, får i den mänskliga kärleken en motbild mot döden. Aha – “kärleken som meningsskapande och livräddande kliché” - kanske den blaserade fnyser, men nu är det faktiskt så att den livslånga äktenskapliga tvåsamheten, kärleken, också kan vara något annat än det som beskrivs av August Strindberg och Lars Norén.

Döden och kärleken är verkligheten som jag måste leva i och uthärda. I döden är jag ensam. Ingen kan följa den allra sista sträckan. När jag möter döden direkt vid en dödsbädd eller vid det svarta skogsbrynet varseblir den mörka gestalten som väntar på mig, tydligare framträdande i sin svärta för varje år som går, djupnar frågan om kärleken, ställs den på ett nytt sätt. Som i dikten: att “bli tagen i hampan”, gripen vid håret. Brutalt som ett överfall. En livskris.

I den mänskliga kärleken finns den andre, den som inte är jag, den som jag vänder mig mot, sträcker mig efter. Men att tro att den andre skall kunna stå mellan mig och döden, bli den yttersta meningen, rädda mig från icke varandets hotande abyss, är att lägga en alltför tung börda på den andre och den mänskliga kärleken, som ingen av dem förmår axla och bära. “Jag kan älska dig i livet, så länge det varar, men jag kan inte ge dig livet”. Den mänskliga kärleken pekar på sina begränsningar, men blir i detta genomskinlig för något mer som inte upphäver den, men bekräftar och fulländar den, samtidigt som den öppnar för något mer. Kanske någon. Men vem är då denne den Andre, anad, skymtad i den mänskliga kärleken?

Vem är den Andre?

I en betydligt mindre känd, rent av obetydlig poets verk,⁴ finns en dikt som gestaltar några kvadratmillimetrar av livskrisens, den existentiella krisens, topografi där människan liknelsevis blir tagen i håret. i

Alltför länge förödde jag mitt liv
Med att söka samband där inga fanns,
Leta budskap i artefakter
Som aldrig tilltalade mig
I sin anspråksfulla mållöshet

De som uppbar honoraren
Visste inte mer än jag.
Hade ingenting att säga i en tid
Som skrek efter att gestaltas.

Om inte detta
Ex nihilo nihil
Inget ur intet.

Stumhet ur tomhet
Det har jag alltid vetat.

De bilder som diktaren ser omkring sig kan visserligen tolkas så att de på ytan bildar ett sammanhängande mönster, men det är inte tillräckligt:

Jag kräver mer
Än det till synes uppenbara.
Jag ropar efter en som talar
Ur ljuset
I elden.
Förvandlar mörkerseendet.

Det finns alltför mycket som ställt sig i vägen, som gjort att diktjaget slösat bort sitt liv: det meningslösa sökandet efter sjunkna städer, som aldrig byggdes, lyssnandet till tjattret från de mycket anspråksfulla motsägarna, som bara bjäbbade emot utan att ha något att säga själva, grävandet efter en mening där det bara fanns babelsbyggets byggavfall. Alltför länge har han förött sitt liv med att rota efter “sammanhang i de gudlösas teater”.

Ändå finns det insprängt i texten markörer om något annat, något mer. Visserligen är världen inte “självklart genomskinlig”, och det måste betyda att den mänskliga kärlek som Elisabeth Bennett-Brownings besjunger i sina sonetter inte självklart blir genomskinlig för något annat än den besvarade mänskliga eros. Tingen tiger, ogenomskinliga, det finns ingen självklar transcendens, det är sant, men det som finns och det som sker, existerar och äger rum

I en tystnad
För evigt bruten
Före all tid.

Det finns också andra “semaforer”, teckenbärare, i dikten som radikalt motsäger de mycket anspråksfullas tjattrande motsägelser:

Ordet i tingen
Målet i livet.

Varje ting, allt som existerar har sitt ord, sin formel, sitt logos. Bly är inte koppar. Båda kan definieras utifrån sin plats det periodiska systemet med sina respektive karakteristika, var och en med sitt antal neutroner, protoner, elektroner och allt det som gör en sak till det det är: dess logos. Även om mycket är slumpartat, finns ändå ett mål, en ändamålsenlighet, för de observerbara processerna i livet. Paradoxalt tycks även slumpen vara “inkalkylerad” för att detta mål skall uppnås. Det finns en telosdynamik, en rörelse på väg mot ett mål. I denna dikt finns inte bara markörer som pekar mot en logosstruktur och en telosdynamik, det finns en annan, ett “du”, en i vilken den eviga tystnaden är bruten i ett skapande “Varde!”

Först nu
träder du mig till mötes
inifrån
som om du alltid väntat
med ett tålamod äldre än alla mötesplatser
att få träda fram och ge dig tillkänna.

Det är visserligen någon som träder diktaren till mötes, men det är ett i en mening ansiktslöst möte, en närvaro som är så skör och subtil att den gränsar till den yttersta frånvaron, tystnaden.

Först i detta ögonblick
Utan tolkningar,
Bildlös,
Är du där i en närvaro
Skörare än alla ord
In mot det ordlösa.
Mellan mörker och ljus.

Det finns något som karakteriseras som ett möte med ett du i tiden, men det är än så länge ansiktslöst, så skört att det inte låter sig beskrivas i ord, och det som inte kan klädas i ord är inte heller möjligt att förmedla till någon annan. Det förblir en personlig egendom för den som varit med om det, till och med en privat. Som den mystiska eller mystika upplevelsen. De som varit med om det vet vad det handlar om, vet vilken övertygande och meningsskapande innebörd det har. Andra förblir utanför, icke delaktiga, frågande. Vem är den andre? Vem och var är Gud i min vardag? Enbart utifrån denna erfarenhet synes det vara svårt att uttrycka än mindre överbringa något meningsfullt.

Var är den vän som överallt jag söker?*

Ju äldre jag blivit, desto kärare har Den Svenska Psalmboken blivit för mig. När jag tänker på alla moderna, beskäftiga pedagoger och skolmänniskor som ondgjort sig över det själlösa psalmverspluggandet som ägde rum i skolan förr, blir jag så led vid samtiden med dess myopiska högmod. Att lära sig psalmverser utantill var faktiskt en investering för framtiden i den fasta övertygelsen om att det fanns något värdefullt som var värt att lära för livet. Som ung församlingspräst besökte jag ålderdomshem regelbundet och träffade många gamla människor med demenssjukdomar. Ofta fanns mycket litet av den ursprungliga personen och personligheten kvar intakt. Det var dock påfallande hur många som mindes psalmverser. Den hundraåriga gamla änkefrun med det silvervita håret och en vit virkad schal över axlarna, henne som jag alltid besökte där hon satt på sitt rum, hon kunde två psalmversar, som vi alltid läste eller sjöng. Den ena var “Si, Jesus är ett tröstrikt namn”. Hon hade lärt sig psalmen i den gamla versionen, och därför läste hon alltid: “igenom Jesum få vi nåd och finna på det bästa råd.” Det förflutnas röster hördes i en levande kontinuitet! Den andra psalmversen som hon med klar röst brukade recitera, var denna:

Jag skall ej övergiva den enda tröst jag har,
jag skall ej tröttad bliva att sucka till en far;
förtvivlan vike fjärran, till avgrund bär dess stig.
Jag släpper icke Herran, förrn han välsignar mig.

När allt annat låg i ruiner av hennes liv och hennes identitet, visste hon ändå vem den Andre var, hon kände honom vid namn, Jesus. Hon visste djupast bortom demensen vem hon själv var, ett Guds barn, som i stället för att falla ned i förtvivlans avgrund hade en Fader att vända sig till. Själv väljer jag hellre de gamla psalmerna än de samtida refrängerna She loves you, yeah, yeah, yeah eller Strawberry fields forever.

Johan Olof Wallin, ärkebiskop, död 1839, är mannen bakom en av psalmbokens skönaste psalmer, som vittnar om erfarenheten att ha “blivit tagen i håret” och som genom sin allmängiltighet berör mig: “Var är den vän som överallt jag söker?” Närhet och distans. Direkthet och indirekthet. Kärleken och döden.

Den efterlängtade och eftersökte vännen möter direkt och ändå plågsamt indirekt i sinnenas vittnesbörd genom närkontakten med skapelsen. Vännen lämnar spår, hans kärlek förnims som luftens syre, den finns i själva inandningen, livet, hans röst hörs i den yttre naturen och psalmdiktarens inre, men ansiktet är ännu dolt. Bönen når fram men inte blicken. Genom skapelsens och livets skönhet tecknas trots det döljande töcknet dragen indirekt av den efterlängtade, men det är först i döden, på andra sidan det skapade, som töcknet skingras och det innerligt åstundade mötet ansikte mot ansikte och den hett åtrådda omfamningen sker.

Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer
en blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas
hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst, där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar;
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
och mig hugsvala.

[—]

Ack när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Kristen platonism skulle en del säga. Teologerna skulle säga analogia entis. Jag bryr mig inte om vad det kallas. Den gamle ärkebiskopen har beskrivit något som jag känner igen, kan gå in i och säga: här är Gud i min vardag. Skapelsens ordning och framför allt dess skönhet vittnar starkt om Gud samtidigt som det väcker en längtan efter mer. Men ändå, det är något ytterligare som måste sägas. Den sökte och efterlängtade vännens ansikte kan bli tydligare och mötet mer påtagligt, även om indirekthetens töcken aldrig helt skingras i detta livet. Kärleken når sin fullbordan först genom döden.

Ty du gläder mig Herre

Det finns några versar ur Psaltaren som följer mig varje dag morgon och kväll. Det är visserligen en psalm för sabbatsdagen, men dess tema är lika aktuellt alla dagar, alla tider på dygnet. Det är lovpsalmen 92:1-5:

“Det är gott att tacka HERREN och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att om morgonen förkunna din nåd och när natten har kommit din trofasthet, med tiosträngat instrument och psaltare, med spel på harpa. Ty du gläder mig, HERRE, med dina gärningar; jag vill jubla över dina händers verk”.

Kristen tro är en tro på en enda Gud som är en Gud, men den gudomliga enheten är inte monolitiskt. Den Andre finns redan hos Gud i de gudomliga personerna. Enligt kristen tro, bekännelse och erfarenhet är Gud en gemenskap, en koinonia, en communio, kännetecknad av ömsesidig kärlek mellan Fadern och Sonen och Anden, de tre hypostaserna eller personerna. Där kärleken finns, där finns också glädjen över den Andre, och där glädjen över den Andre, som är att gå utöver sig själv i en riktning utåt, finns, där finns också skapandet, kreativiteten. Ur Guds glädje över sig själv, i kärleken till den Andre, skapas, blir allt till som är till. Ur Guds mun kommer det skapande Ordet, buret av Guds Ande. I den meningen kan vi säga att skapelsen, allt som är till, synligt och osynligt, är en kärleksgärning.

Den Treeniges glädje över sig själv flödar över i en skapande generositet gentemot hela sin skapelse. Gud gläder människan, inbjuder henne att dela Guds egen glädje. Den mänskliga reaktionen på livet, tillvaron, att befinna sig i tiden, är att i tiden, från morgon till afton, alltid tacka och lovsjunga Gud. Som skapad varelse är människans kallelse att inte bara vara delaktig i den gudomliga kreativiteten genom sitt eget skapande. Människan är också som Guds skapelse delaktig i det som jämte kreativiteten kännetecknar henne i hennes gudsavbildlighet: att träda i gemenskap med den Andre, både Gud och medmänniskan, kvalificerat till att älska.

Ett av de första stegen på förverkligandet av denna möjlighet som ligger i hennes identitet, är tacksägelsen. Människan är inte bara en homo faber, en skapande och medskapande varelse, inte heller enbart en social varelse, kallad att älska, homo amans, hon är också en homo glorificans. Tacksägelse och lovprisning tillhör människans innersta och utgör den mest adekvata mänskliga reaktionen på att leva. Tragedin för ateisten är att han eller hon inte har någon att tacka för livet. Ett rudiment men också en tragisk påminnelse om detta grundläggande dilemmat, ligger i den sekulära “psalmen” “Jag vill tacka livet”, vilket ju är poetiskt verkningsfullt, men likväl ontologiskt nonsens. Samt ett frö till något mer.

Den kristne tackar och lovar Gud alltid, all tid, morgon och afton. Det finns inte någon tid när detta inte kan ske. Den till vilken den kristne riktar sin tacksamhet och lovsång är en Gud som förblir densamme. Att det gudomliga är oföränderligt lärde redan de gamla grekerna, och denna föreställning om Guds oföränderlighet har blivit till ett teologiskt inventarium som kommit att innebära att Gud genom sin upphöjda oföränderlighet kommit allt längre och längre bort från skapelsen och människan, bortom alla ord och begrepp, icke direkt ingripande eller kommunicerande. Men det är icke denna Gudsbild som förmedlas i psaltarpsalmen. Av andra psalmer vet vi att det som kännetecknar Gud inte är avstånd, transcendens, på grund av upphöjdhet, oföränderlighet, immutabilitas, utan avstånd - om den kategorin nu skall användas - på grund av helighet. Gud är helig, fruktansvärd, upphöjd, men förblir dock densamme, nära, aktiv, handlande i nåd och trofasthet. Den psalmisten, den kristne, möter är inte en Gud på morgonen för att på kvällen möta en helt annan Gud, utan inre sammanhang, koherens och konsekvens. Guds suveränitet ligger inte på det planet. Det Gud uppenbarat sig som, det står Gud för: nåd och trofasthet. Det finns ett samband mellan Guds uppenbarelser i tiden, den ekonomiska Treenigheten, och det gudomliga väsendet, det gudomliga varat och väsendet i sig, den essentiella Treenigheten. Det finns en konstans, en stabilitet, i den meningen en oföränderlighet.

Med dina gärningar

Vad är det Gud gläder människan med, vad är det som är föremålet för människan jubel inför Gud. Det som Gud gläder människan med är sina gärningar. Det som människan jublar över är Guds händers verk. Jag har kommit att fatta det så att gärningar syftar på de gudomliga gärningarna i frälsningshistorien, Guds oikonomia, alltifrån regnbågs-förbundet med Noa, omskärelseförbundet med Abraham, lagförbundet med Mose, blodsförbundet med Israel till mandomsanammelsen i Jesus Kristus, Guds exodus-historia först med Israel genom Mose och sedan med hela mänskligheten genom Jesus Kristus, den Andra personen i den heliga Treenigheten. Inkarnationen som en pars pro toto är den gärning par préférance med vilken Gud gläder människan, och detta är inte med något i det förflutna, ty i denna gärning ligger nutiden och framtiden innesluten. Guds gärningar är inte enbart gärningar i det förflutna, utan gärningarna i det förflutna fortsätter i Guds handlande i nuet, i kyrkan genom ordet och sakramenten, och de skall en gång nå sin fulla uppfyllelse och fulländning i framtiden i det fullkomningens rike som inte skall ha någon ände.

Med dina händers verk

Jublet som är ett uttryck för den glädje Gud skänker människan kommer utifrån erfarenheten av Guds verk, “dina händers verk”. På något sätt har det varit “finare” med en filosofiskt formulerad gudsbild än den antropomorfa och antropopatiska gudsbild som möter i det Gamla testamentet. För den som ser poesin som ett möjligt och ett legitimt sätt att gestalta verkligheten i all sin komplikation och komplexitet, erbjuder Ireneus bild av den Treenige i verksamhet som Fadern som arbetar och formar med sin båda händer, vilka är Sonen och Anden, en oöverträffad bild. Primitivt? Kanske det, men instruktivt. Gnostikerna hade inte en gudom som befattade sig med det skapade. Inte ens en ynklig pumpa kunde den högsta gudomen, höjd över allt, åstadkomma. Ireneus talar om en Gud som är verksam, som inte drar sig för att smutsa ned händerna när han av stoft formar sin skapelse, och då framför allt dess krona. Människan.⁵

Formandet med händerna lämnar avtryck. Under en resa i det Heliga landet för många år sedan besökte jag arkeologiska utgrävningar i Jeriko. Jämte utgrävningsschakten låg jättelika högar av lerskärvor som hämtats upp ur djupen, lyft upp ur tidens brunn. Det kanske var förbjudet men jag tog en skärva med mig och fascinerades av spåren av drejarens fingrar. Genom spåren i leret fick jag över årtusendena ett slags kontakt med den som danat kärlet, av vilket nu visserligen enbart återstod skärvor. Men det fanns Någon som en gång lämnat ifrån sig ett helt kärl som bar hans eller hennes händers märken. På kyrkans språk heter detta för att tala med Augustinus vestigia Trinitatis. Skapelseverket bär den treenige Skaparens signatur. Gud har lämnat efter sig spår i det som jag kallar för tillvarons logosstruktur.

Men mer än så. Athanasius, kyrkofadern från Alexandria som vigde hela sitt liv åt att kämpa för sammanhanget mellan skapelse och frälsning som verk av en och samme Gud, ser också denna meningsstruktur i tillvaron, vilket också samtida filosofer gjorde, stoikerna, men han knyter den till Skaparen, den Treenige. Athanasius skriver om skapelsen och det gudomliga skaparordet:

“Om skapelsens rörelse var oförnuftig och alltet rörde sig på måfå, då gjorde man rätt i att inte tro på det som sagts [dvs att det finns en Skapare]; men om den är uppbyggd med förstånd, vishet och insikt och är prydd med all skönhet, då kan den som förestår och som har ordnat den inte vara någon annan än Guds ord”.⁶

Athanasius går vidare i sitt resonemang och förklarar vad han menar med “Guds ord”. Det kan inte identifieras med “det ord som är inmängt i alla levande varelser, det som några brukar kalla ett frö, som är livlöst och inte kan tänka en tanke utan verkar genom en inbyggds kraft”, dvs. vad stoikerna betecknade logos spermatikos såsom en del i ett allomfattande logos som finns överallt i tillvaron. Inte heller är det ett vanligt förnuftigt mänskligt ord som ljuder. Med “ordet” menar han:

“alltets gode, den levande och verkande Gudens eget ord [Logos]. Han är något annat än de skapade varelserna och hela skapelsen. Han ensam är den gode Faderns ord, som har ordnat allt och upplyser det med sin försyn. Han har gett alla ting deras ordning, han har anpassat motsatserna till varandra och har av allt detta ordnat en enda harmoni”.⁷

Guds händers verk är skaparverket, men i skaparverket sker Guds gärning, inkarnationen, och genom människoblivandet får detta gudomliga ord, denna logosstruktur, som går igenom hela tillvaron, ett ansikte. Sonen är Faderns sanna avbild, Guds ikon, och den som sett Sonen har sett Fadern. Detta är det oryggliga fundamentet för erfarenheten av var Gud är i min vardag. I allt som är, finns Guds skapande ord, som är Sonen. Allt pekar mot honom i skaparverket, men också det som sker i frälsningshistorien, med dess kulmen på Golgata med det eviga och fullkomliga offret och på den tredje dagen med uppståndelsen från de döda. Världen och skaparverket har trots all sin katastrofala söndrighet, sin ambiguity – “världen är inte självklart genomskinlig” - ett ansikte, logostrukturen är personlig, och detta ansikte är Jesu Kristi ansikte, dvs. hela hans person och verk. Gud är i Kristus, han som är av samma väsen, homousios, som Fadern, själv verksam i sin egen skapelse genom sina frälsnings-gärningar, nedifrån, inifrån som sann människa, av samma väsen, homousios, som vi. Och det han är och gör, gör och är han av kärlek. Att inse detta innebär det mest omvälvande och hoppingivande som överhuvudtaget kan föreställas. I Kristus som Logos, Sonen, Ikonen har världen ett ansikte. Skapelsen har i Kristus en person-dimension, och den har därmed också ett hjärta. I Sonens person och verk uppenbaras Treenighetens väsen som är kärlek. Eller för att tala med en prefation i Svenska kyrkans nattvardsliturgi: “I honom \[Jesus Kristus\] lär vi ditt namn som är Fader och ser i honom ditt väsen som är kärlek”. I Kyrkan, som är den tydligaste platsen för Guds fortsatta gärning i skaparverket genom ord och sakrament, finns denna sanning uttryckt i Kristusikonen. Varje gång vi ser en Kristusikon, med den korsmärkta glorian med Gudsnamnet, påminns vi om att skapelsen har ett ansikte i Jesus Kristus och att i denna ansiktsdimension finns också kärleken som tillvarons djupaste grund.

I glädjen över Guds gärningar och i lovsägelsen över Guds händers verk, ligger också reflexionen över “den andra handens” verk, det Gud gör genom Anden. Faderns och Sonens och Andens verk är ett och detsamma extra Trinitatem, “utanför Treenigheten”, dvs. riktat mot skapelsen och människan. Det finns i betraktandet av skapelsen den stora intellektuella tillfredsställelsen att se och upptäcka samband och sammanhang. Vetenskapsmän och forskare ser, för att tala med den svenske naturforskaren Carl von Linné, Gud på ryggen genom sina forskningar. Kanske inte alla, men många, och inte minst matematikerna som ofta talar skönheten i matematikens värld. Där finns logos, men där logos finns liksom avskalat, tydliggjort, där finns också skönheten.

En människa behöver inte leta länge för att upptäcka och erfara skönheten i Guds skapade verk: en soluppgång, en solnedgång över ett fjäll- och fjordlandskap, ett serent jordbrukslandskap med fält och fjärran åsar, en havsstrand, en blomma, en sten med en fossil, en kropp, ett ansikte – allt är så skönt, så vackert. Så onödigt skönt! Varför all denna onödiga skönhet. Att det bara blev så, att människan genom evolutionens många miljoner år programmerats att tycka det hon ser är “skönt”, den förklaringen tillfredsställer mig inte. Regeln om det genetiska misstaget gäller här. Även om jag kan förklara uppkomsten av något, betyder det inte att jag förklarat fenomenet som helhet i sitt meningssammanhang. För mig pekar skönheten i alla dess former, allt det som vart och ett av mina sinnen ensamt och alla sinnena tillsammans i en symfoni kan erfara, mot det gudomliga ursprunget. Överallt där det finns skönhet, där finns Guds fingeravtryck. Överallt där skönheten finns, där finns Guds Ande. Jag tror att det är en av Andens “egenskaper” att öppna människans ögon för skapelsens skönhet, den inneboende logosstrukturen, och därmed göra Sonen, Ordet, Ikonen känd, och på så sätt leda människan till Fadern som är “gudomens källa”. Det finns också ett slags nådens ordning i skönheten, estetikens ordo salutis, “Skönhetens ordning”.

I denna meningsupplevelse, i denna erfarenhet av sammanhang och skönhet, som är en dubbel delad glädje, Guds och min, en glädje som springer ur Guds eget väsen, som är en överflödande och skapande kärlek, möter Gud, den Treenige, mig i min vardag. Både i en direkthet och en indirekthet. I denna glädjande rikedom finns ytterligare en aspekt som måste uppmärksammas, i vilken Guds gärning och Guds verk möts, där skapelse-verk och frälsningsgärningar går samman, nämligen i kyrkans sakrament.

Den kristna grundhållningen är tacksamhetens och lovprisningens. Att påstå det är att redan ha inbegripit liturgi och eukaristi. I Kyrkans gudstjänst, i vilken nattvarden, tacksägelsen, eukaristin, står i centrum, blir hela den kristna eukaristiska grund-hållningen synliggjord. I liturgins lovsång frambär Kyrkan bröd och vin, ett representativt koncentrat av “jorden frukt och människans arbete”, Guds skaparverk och människans förvaltande av skapelsen, hennes synergi. I åminnelse (anamnes) av vad Gud, den Treenige, gjort i sitt frälsningsverk, åkallar Kyrkan den Helige Ande (epikles) och ber att denna gärning blir aktuell och present i detta nu med dessa skapelseverkets representanter, brödet och vinet. Kyrkan bär i sitt offertorium fram Guds skapelse med hela dess logosstruktur, i hela dess skönhet, till den som gett och gjort allt, för att så få igen brödet och vinet, nu som ett sakrament, inneslutet i det frälsande och fulländande offret: Jesus Kristus närvarande med sin offrade och förhärligade lekamen och sitt blod. Från offertorium under tacksägelse till sakrament: eukaristi!

Sambandet mellan Guds frälsande gärningar och Guds händers verk blir aldrig tydligare än i eukaristin. Här finns brännpunkten, i vilken skapelse och frälsning går samman, där Treenighetens väsen uppenbaras i och genom Treenighetens verk. Guds egen glädje blir hans skapade och frälsta verks glädje i tacksägelse och lovsång. Här möts också det direkta och det indirekta i en kärleksgärning som pekar mot en fulländning utöver och bortom själva döden.

“Rate, wer hält dich so?’ ‘Der Tod gewiss.’
– ‘Die Liebe’ – klang es wieder, sanft und nah”

“Det är gott att tacka HERREN och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att om morgonen förkunna din nåd och när natten har kommit din trofasthet, med tiosträngat instrument och psaltare, med spel på harpa. Ty du gläder mig, HERRE, med dina gärningar; jag vill jubla över dina händers verk.”

Var finns Gud i min vardag? Här! Varje dag!