Platser som jag redan tidigare uppsökt
besöker jag avsiktslös igen
som om jag bara kommit den vägen
och det slagit mig i förbigående
att på andra sidan stenfallet
brann en gång en eld.

På fälten hörde jag aldrig förr
sångsvanar gräla i snösmältningstid,
om vägen mot tundrorna,
leden till de stora flodernas delta
när rönnbärens stoppsignaler lyste.

Jag såg resterna av en eld som brunnit ut,
 slocknat i en bädd av aska,
sotsvart, avbränd mark, omgiven av stenar.

Jag besöker ett besök,
minns ett minne av ett minne
som brann utan eld, utan lågor.

Där jag står syns inga spår
av det förflutnas eld och stenar.

Jag ser andra stenar, block, gröna av mossa,
tunga, drypande av höstregn,
fläckiga av de mystiska lavarna,
eksem på en människokropp
livstecken på stenblock.
Levande stenar
i sin tid.

Ännu två timmar till mörkret.
Gryningen redan skymning.

Höstsäden spirar, grönskar
höjd över tiden.
Träden stilla,
vindlösa, genomskinliga för
det gråblå senhöstljuset.



Rönnbären öppnar mina ögon
för fältens och granarnas grönska.

Inte knölsvanar bland gräsänderna
kväkande i kamp om brödkanterna
i stadsparkens sminkade sumpmark.

Ljusgula näbbar i hundratal
stämpipor, orgeltrumpeter,
vaksamma sirener mot intrång.

Sångsvanarna rastar på fälten,
vita fläckar, svanar, inte plastat ensilage,
vilar där mina vägar går.

En dag skall jag inte längre se dem.
De skall ha lyft och med sin sång
äldre än skalmejor, gällare än alla
rörbladsinstrument, plogat sin väg
över allas huvud i ett brus av vingslag
som överröstat alla skrikare,

funnit sin väg till tundrorna i norr,
till de stora flodernas deltan i söder,
glömska av gamla eldar,
stenar som aldrig återfanns.

Som om det bara funnes denna enda plats
att utan minnen återvända till
med rönnbärsglöd och svanesång.


            28.11.09