I klostrets kalvinistiskt kala kapell
ett knäfall, ett kors med Kristi kropp,
ett krucifix, inga helgonbilder, inga statyetter.

Inget annat än detta kors och fönster
ut mot den stenlagda tomma gården,
backen med allén ned mot vägen,
mot ån, strömmen, blandad med blod och tårar.

Inte visste jag att det enda som kan resas
över denna stad av sand och aska är kors,
att alla kala, vita rum genljuder av det förflutnas tystnad,
tystnaden efter hammarslagen, skottsalvorna.

Inte visste jag att det var här de unga männen låg,
nakna med ansiktet mot marken i väntan på att dödas
eller redan döda medan en, avklädd, naken,
fasthållen i armarna, tvingas ned mot något som jag inte ser,
som bilden inte visar, där tigandet tar vid, utanför bilden,
där slutet skedde som att med slaktmask slakta kreatur,

slakthuset Vilnius där de många kyrkornas klockor ringde,
konsekrationsklockorna i mässan trefalt klingade,
när materian transsubstantierades till kött och blod
och din död firades till dess att du kommer tillbaka,
stiger ned från alla korsen, alla krucifixen i Vilnius,
återkommer för att skilja sanden från askan och ge döda liv.

Jag vet att Sonderkommandon föregrep uppståndelsen
för att undkomma domen, brände de dödades ben till aska,
blandade askan med sand för vilseleda änglar och demoner.

Allt detta vet jag,
jag vet att vägen slutar här,
att den inte är en flyktväg.
jag vet att den är tillflyktslös
enbart leder till askan i sanden.

Det finns ingen annan i himmelen och på jorden
att vända sig till i de kala kallaste rummen
med fönstret mot floden som flyter av blod och tårar,

ingen att ropa till att öppna ögonen, stiga ned, stiga upp
för att återkomma under tubors och basuners klang
som de i sanden, askan, skall höra först av alla.