Mellan blomning och frukt
rann tiden mig mellan fingrarna,
omöjlig att fånga,
fasthålla
med dess krav på mera,

Det som förlorats kunde aldrig återvinnas.
Tiden aldrig återlösas när den väl förslösats.

Jag såg nyponrosorna blomma vid stenmuren,
kände deras söta doft fylla mitt inre rum
och tiden stod still.

Rönnarna vita av fräna blommor,
hela träd i blom
och jag stannade och såg dem blomma.

Jag såg flädern vitna som i ett snöfall
en doftande driva av fläderblom
och det fanns ingen tid.

Vår och blomning, skönhet och vällukt
får tiden att stå stilla för ett ögonblick
som förgår, övergår i vissnandets uppvaknande.

Jag såg kronbladen falla, blomkorgarna tömmas
på sina vita klasar och stå tomma, bruna och fula.

Jag hade bara betraktat, inget åstadkommit
medan tiden rann mig genom fingrarna
med pockandet på mera.

Nu förstår jag att jag ingenting förstått

nu när nyponen lyser röda och svarta
mot rosbuskens lövlösa taggiga grenar,

bären tynger grenarna mot marken på rönnarna
i väntan på sidensvansarna som en dag skall komma,
fylla dem med ljudet av tusentals spröda klockor
medan de skattar trädet på dess överflöd,

när flädern står full av bär som druvor för dvärgar
i klasar som blommorna växlat från vitt till svart.

Blomningen förför, förleder
och jag lät mig förblindas till att tro
att vårens blomning är ögonblicket
när är allt är fulländat
fyller sin form
verweile doch du bist so schön!
medan fruktsättningen, växandet,
mognandet inte är värt att betrakta
i sitt skenbara vissnande, sin gråhet.

Bländad av vår och blomning
av krav att själv slå ut,
tyngden av kronblad på mina axlar,
att fånga det flyktiga ögonblicket,
njuta mer,
uppleva mer,
prestera mera,
förmera,
talkören att allt är slut när blomningen är över,
att tiden runnit mig genom fingrarna!

Oktoberdagarna efter Brittsmäss,
när frosten kommer vilken natt som helst
när det är sent, snart försent för det som ännu blommar,
talar ett annat språk,

svarar de röda och svarta nyponen,
fullbordade rosor, fulla av frön,

svarar de gulröda rönnbärsklasarna
förvandlade från skräp till fröfyllda bär,

svarar de svarta fläderbärens korgar,
fläderblommens fruktsamma metamorfos,

att allt har sin tid
att det tar tid,
att det får ta sin tid,

att låta det ske som sker
med nyponrosor,
med rönnblommor,
med fläderblom
med livet.

Jag kupar mina händer och fyller dem
med nypon, med rönnbär, med svarta fläderbär.

Som om inte livet skulle få ta tid.
Som om inte våren och hösten får ta sin tid.
Som om mognandet skulle vara förslösad tid.
Som om inte varje tid var sin egen fulländning.


                13.10.2017