Fyrkantig johannesört och äkta
utefter vägrenen.
Knopp, blomma, frukt och frö
samtidigt.
De gula knopparna blöder,
klämda mellan tumme och pekfinger,
färgar fingerblommorna lila,
mansblod,
fansflykt.
Hypericum maculatum.
Hypericum perforatum.

Tistelfjun som hejdats i sin resa.
Fastnat ofruktbart en handsbredd ifrån jorden.

Skära nyponrosor, röda nypon, hårda frukter,
tunt skal utan saft och smak,
taggar som ristar fram blod.
Samtidigt.
Taggar som förblir när kronbladen fallit,
när nyponen svartnat.

Slånbärsbuskarnas skummande vårflod har runnit förbi.
Immiga, blåsvarta bär i väntan på frosten,
den andra skumningen
som fryser bort det kärvaste.
Blomning och rimfrost bland tornar som växer.

Revor av åkervinda,
skira trattar som suger in tid och ljus,
signalerar till blåklockorna
att något växer, något rinner ut.
Mörkret.
Tiden.

Rölleka, rött lönnblad.
Stubbåker.
Höstsådd.

I skogen växer vita flugsvampar,
de panterfläckiga,
falska kantareller,
alla synliga för den som inte söker.

Röda liljekonvaljebär på stänglar,
inte tid för smultron, blåbär.
Här finns inga lingon.
Här är inte hjortronland.

Åkervindorna växer till trumpeter,
lurar som blåser alarm.

Sensommarmolnen går över himlen
bukiga örlogsskepp
med ännu stängda kanonportar.
Segel uppfyller himlen.
Skepp efter skepp på färd mot drabbning
gör himlen större,
avstånden längre
än under den molnfria högsommardagen.

I skogen slingrar viltstigarna mellan träd och stenar.
Stigarna trampas när ingen ser det
på skogens villkor
i stenarnas tid,
trädens tid,
vinbergssnäckans tid.

Silverslemmet bryter ljuset.
Asparna fångar upp vinden.

Aspar som regn,
vind i aspar som förebud om vattenströmmar.
Tusen pappersklockor förebådar andra slag.

Allt drar sig längre bort och tystnar.
Allt är ofrånkomligt nära.

Kände jag igen er när ni båda kom på vägen
i skymningen,
när jag nyss hört hackspetten,
som också ni måste ha hört,
telegrafisten som sänder sitt budskap
med en kod så svår
att inga dekryptörer förmår knäcka den.
Vad är det den vill säga?

Jag hör men förstår inte.
Bortom trädstammarna på höjden
solnedgångens röda ljus.

Ännu är allt grönt.
Ännu värmer solen.
Ännu är inte havet isande kallt.

Det går ännu att somna i mossan.
Ännu en kort tid.
Ännu någon dag.

Efter vägrenen ligger säden spilld,
fyra ton,
och gror, håller på att växa upp
för att skördas utav ingen,
frysa, dö.

Avskrädeshögen med eldarna vid havet
där allt dumpades.
Ingen skärgård,
hav på alla sidor.

Efter nattens bergsbestigning
ingen utsikt över havet,
vulkankäglans skugga faller över molntaket
i gryningen.
Jag kan inte se vad som sker på havet.

Först efteråt fattade jag fågelbudskapet
i skymningen

mayday, mayday
save our souls.

          8.9.1994