En dag märker jag det
att det varit tyst redan länge,
att tornsvalan inte längre
med ett sriii dyker in under kanten
på prästgårdens brutna tegeltak.

Det är tomt när jag spejar
över almkronorna,
askarna,
över taken
så högt som ögat når
mot det Mariablå.

Syrsan syr långsammare
med kortare stygn
för att övertyga mig
att det ännu är gott om tid
innan höstrocken är färdigsydd
att provas och tas på.

Jag vill inte samla tecknen
på avfärd.

Jag sluter inte mina ögon för det jag ser,
för det som inte låter mig slippa undan.

Vad jag skall göra av tiden
som läcker genom min kropp
vet jag inte.
Värdet skrämmer mig
när jag ser att den är omöjlig
att växla in
i en annan valuta.

Den rinner ur mina kupade händer,
och upplöses i eld,
ett gnistregn,
innan den når jorden,
som om den aldrig funnits.

Den sveder inte mina händer,
den lämnar ett sår
som aldrig upphör att blöda
som ingen ser
utom de som fått sin dom
och väntar.

De sårades syskonskap,
de blödarsjukas bortvända gemenskap.
Vidöppna ögon.


Träden väntar på att jag skall besöka dem.
Stigarna frågar efter mig.
Fåglarna som tigit länge kallar på mig.
Skogen med den mjuka mossan
mumlar i sömnen mitt namn
och jag vet inte vad jag skall svara.

Vattenståndet i sjön
som i mörkret ropar på mig
har sjunkit mer än en meter.

Nu badar ingen längre.
För den som hörde barnens röster
vid strandkanten
är tystnaden ödsligare.

På återvägen ser du grodorna i gruset
små som en vuxens tumnagel.

Du vill inte hålla mig i handen.
Du hör inte svalornas tystnad,
de många rösterna och viskningarna.

Du pekar på rännilen i bäckfåran
och funderar på grodynglen i sjön
hur många de kan vara.

När sensommarsolen genom granarna
träffar din spensliga sjuårsnacke
är du redan på väg.

Du plockar upp en groda från vägen
stor som en vuxens tumnagel
och håller den för ett ögonblick
i din förstaklassnäve
tills den oskadd hoppar tillbaka.

Jag säger ingenting om svalorna,
inte ett ord om fåglarna som tar grodor
större än en sjuårings tumnagel.

Och jag längtar
som om det vore jag
som var sju år
att du skulle ta min hand
och säga

nu är nog svalorna framme
i Afrika.
Pappa,
hör du så starkt syrsan spelar.

    25,26.8.99