Svensk översättning gjord av Henrik Engholm. Folkes artikel på engelska finns här: As Dewdrops Gently Fall on Fleece

Introduktion

Bland bråten i mitt minne finns en berättelse om en man som mötte Gud och som, när Gud erbjöd honom att ta emot Sanningen från hans hand, svarade: »Att känna sanningen höves endast dig, o Gud; det eviga sökandet efter sanning är min lott, som blott är människa.« ¹

Stundtals har jag tänkt att detta var det fullkomliga mänskliga svaret, som visade rättmätig respekt och ödmjukhet inför den yttersta Sanningen och den upphöjda Gudomen. Vi har akademikern och vetenskapsmannen som försöker förstå, vi har den religiöse sökaren, och tillsammans illustrerar de det mänskliga sinnets två stora projekt: vetenskapen och religionen. Vad och hur och varför och vem. Och ändå kvarstod en känsla av otillfredsställelse, eftersom jag misstänkte att bilden var mer komplicerad och tvetydig än så. Lite i taget kom jag att inse att detta till synes ödmjuka svar sammanfattar den fallna människans arrogans gentemot Gud. Det här är svaret hos en man som vill bli som Gud, utan Gud, och själv definiera godhet och ondska, utan att behöva lyda någon, i fullständig frihet. Och människan, som i sanning är Evas son, får till slut det han önskar: »Gå, som du tror skall det ske dig« (Matt 8:13). Och det han får till slut är en gudlös värld.

Detta är emellertid inte den enda möjliga inställningen. Vi har också det svar Jungfru Maria ger, som en representant för mänskligheten, när hon säger: »Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.« Maria, Herrens tjänarinna är den arroganta människans antitypos, och hon representerar mänsklighetens bästa, eftersom hon lyssnar till Guds ord och vilja, och lyder genom att inte undfly det uppdrag Gud ger henne: Maria tar emot Guds Ord och istället för att söka sanningen på människans villkor, låter Maria miraklet äga rum i en aktiv passivitet av förtröstan och väntan, medan Ordet, den Gudomliga Sanningen, är den gåva som växer under hennes hjärta, full av nåd och sanning: Inkarnationen.

Det stora bedrägeriet

Om en tonårsflicka, som var förlovad och skulle gifta sig i enlighet med det traditionella villkoret att vänta med sex tills efter giftermålet, kom och berättade för sin fästman att hon var gravid efter ett möte med en ängel, så skulle han förmodligen inte tro henne, utan omedelbart försöka lista ut vem denne »ängel« var med vilken hon hade varit otrogen. Och om hon höll fast vid sin berättelse och förklarade att barnet hon bar på var Guds Son, skulle han förmodligen ha kontaktat psykiatrisk expertis för att skyndsamt och diskret avlägsna henne till en institution med gott om vitklädda änglar. Om hennes fästman var djupt förälskad i henne och till varje pris ville tro på henne, särskilt efter att en gynekologisk undersökning visade att hon var en virgo intacta, och ändå tveklöst gravid, skulle han kanske ha funderat ut någon förklaring som att hon hade blivit ofrivilligt inseminerad medan hon sov eller att hon hade fått ett befruktat ovum infört i hennes livmoder efter att ha drogats av någon okänd och illvillig person eller någon galen doktor Frankenstein. Vid det laget skulle dock hans vänner förmodligen överväga om inte han var redo att göra sin fästmö sällskap på den där institutionen med alla de trevliga vitklädda människorna.

Marias berättelse

Maria, tonåringen från Nasaret som var förlovad och skulle gifta sig med Josef, snickaren från samma stad, var tvungen att dela sin berättelse med sin fästman, och efter att Josef hade övervägt att i hemlighet skicka iväg henne för att inte dra vanära över henne, blev han till sist övertygad om det hon sade och gifte sig med henne, enligt vad evangelisterna Matteus och Lukas berättar i Nya testamentet. Matteus berättar det hela från Josefs synvinkel och Lukas meddelar Marias berättelse. Tillsammans med en del viktiga profetiska texter från Gamla testamentet (1 Mos 3:15; Jes 9:2-7; Jes 7:10-14; Mika 5:2) bildar de den underbara julberättelsen, som läses, sjungs och återberättas i kristna kyrkor över hela världen under julen, en berättelse med en enorm religiös kraft och kommersiell potential. Men alltsammans består väl av folksagor och legender, religiös poesi och »teologi«, eller? Svaret beror på vem du frågar.

Vad två vetenskapsmän skulle kunna säga

Om du frågar en vetenskapsman idag vad han eller hon anser om Marias berättelse – om det verkligen kunde hända – skulle den tillfrågade till en början högst troligt vägra att svara på frågan, eftersom den hade med religion att göra och därmed personliga uppfattningar, men om du insisterade, skulle han eller hon förmodligen säga att utifrån vad vi hittills vet och har observerat, är det högst osannolikt att något sådant som en jungfrukonception, och därmed en jungfrufödelse, skulle kunna äga rum. Han eller hon skulle kunna hänvisa till att parthenogenesis äger rum i lägre livsformer, men inte bland däggdjur. Vidare skulle något kanske sägas om kloning och genmanipulation, och till sist skulle man upplysa den frågande om att en jungfrufödelse av en son skulle vara omöjlig, eftersom en kvinna med två x-kromosomer inte på egen hand skulle kunna frambringa ett barn med både x- och y-kromosomer. Det skulle kräva ett mirakel! Vad gäller änglasynerna och de gudomliga budskapen skulle du förmodligen hänvisas till fakulteten för psykologi eller religion, eller ombes ordna ett möte med någon lokal kristen pastor eller präst.

En annan vetenskapsman, och låt oss för resonemangets skull säga att det handlade om en tysk professor på 1800-talet med helskägg och glasögon utan bågar, skulle rakt ut ha förnekat möjligheten till ett gudomligt ingripande i form av ett mirakel såsom jungfrubefruktningen och jungfrufödelsen, grundat på vissheten att Vetenskapen inte lämnar något utrymme för det grundläggande antagandet att det finns en Gud som skulle kunna ingripa i mänskliga, observerbara händelseförlopp. Gud är en hypotes som vetenskapen inte har något behov av. Vetenskapen är ateistisk eller, vilket i praktiken blir i stort sett detsamma, principiellt agnostisk, det vill säga, det är omöjligt att ha någon kunskap om dessa saker. Inom vetenskapen finns inget behov av att anta att en händelse eller ett föremål har ett övernaturligt ursprung eller betydelse, eftersom de vetenskapliga lagarna räcker för att förklara alla fenomen. Vetenskapen är i praktiken materialistisk och utgår från att den fysiska materien är den enda verkligheten och att det inte finns något sådant som en själ i människan, som överlever den fysiska döden. Allt varande, alla processer och alla fenomen kan förklaras såsom materiella manifestationer eller resultat. Denne tänkte tyske professor, vars inflytande har varat i över hundra år, skulle förmodligen ha avslutat sin föreläsning (av vilken detta är en radikalt förkortad och förenklad version) med ett stycke om die Entwicklung und Fortschritt der Menschheit ², inför vilket hans kollegor världen över skulle ha nickat instämmande; och slutligen, innan han lämnar katedern, skulle han givetvis ha citerat Goethe.³

Alles Vergängliche
Is nur ein Gleichnis;
Das unzulängliche,
hier wird’s Ereignis;
das Unbeschreibliche,
Hier ist’s getan:
Das Ewig Weibliche
Zieth uns hinan.

Vad Maria och ängeln sade

Oavsett vad man kan säga om den unga Maria, så var hon inte dum eller lättlurad. Hon var uppenbarligen välinformerad om livets fakta. Det finns en saklighet och gammaltestamentlig ton i Lukas redogörelse, som rimmar illa med föreställningen att den här berättelsen är modellerad efter mönstret i hellenistiska berättelser där gudar befruktar kvinnor som föder fram hjältar och halvgudar, för att ge trovärdighet åt förkunnelsen att Jesus Kristus är Guds Son. I ett judiskt sammanhang skulle något sådant helt enkelt ha varit hädelse. Lukas berättelse är en saklig redogörelse om underbara ting, och hur skulle han ha kunnat känna till detta och nedteckna det i sitt evangelium om det inte hade varit för att han fick det från källan: Maria själv. En ung flicka blir helt förskräckt när hon möter en gudomlig budbärare, en angelos, som har det mest häpnadsväckande budskapet till henne. I andra bibliska redogörelser av änglabesök ser vi också det vördnadsbjudande och rädslan närvarande, precis som hos Maria, men ängeln hälsar henne såsom den som är ett utvalt föremål för Guds särskilda nåd. I vanliga fall behövde änglarna lugna sina adressater: »Var inte förskräckta! Var inte rädda!« Maria hälsas nästan som en drottning, som den som har funnit nåd hos Gud. Den vanligt förekommande återgivningen full av nåd leder lätt till missuppfattningen att Maria själv är fylld av nåd som om nåden vore en substans hon kunde ge vidare. Maria är föremålet för Guds välvilja och favör. Ängelns hälsning skrämmer henne inte bara, utan får henne också att undra vad den kan tänkas betyda. Hon börjar fundera för sig själv vad för slags hälsning detta är och vad den innebär för henne. Det är svaret hos en rationell och jordnära ung kvinna. Ängeln fortsätter sedan att säga det änglar vanligtvis säger i sina möten med människor i den bibliska historien: »Var inte rädd!«, för det är nu det otroliga budskapet med det omöjliga uppdraget skall presenteras för henne och det kommer förpackat i Guds nåd. Det upprepas återigen att Maria är föremål för Guds favör och nåd, innan det centrala budskapet levereras: »Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus«. Vem denne är uttrycks helt och hållet i gammaltestamentliga kategorier. Hela historien om Guds handlande med och löften till Israel lyfts fram och förmedlas i ängelns budskap. Med en avväpnande naturlighet svarar Maria, som sannerligen visste att bebisar inte kommer med storken, »Hur skall detta kunna ske?«, och den sexuella innebörden i det hebreiska ordet »känna« lyser igenom den grekiska texten, när Maria fortsätter med orden: »Jag har inte känt någon man«. Maria är lika skeptisk som vilken modern vetenskapsman eller bibelforskare som helst. Sådant händer inte, det är helt enkelt omöjligt, och hon var fullständigt medveten om det. I en av Bibelns mest majestätiska texter förkunnar dock ängeln för den förbryllade Maria att den helige Ande skall komma över henne och att den Högstes kraft skall vila över henne, precis som Guds härlighet en gång vilade på arken i tabernaklet. Därför ska det heliga som blir till, som föds, kallas Guds Son. Den här berättelsen säger inget om synd, varken om syndfrihet eller syndfullhet, varken om arvsynd eller verksynd. Dessa kategorier är helt enkelt frånvarande från berättelsen, eftersom de inte tjänar något syfte och inte har någon tillämpning. Avkomman är helig och den heligheten kommer från Guds egen kraft och överskuggande. Den här befruktningen och graviditeten är inkluderade i Guds stora frälsningsplan, och hennes släkting, Elisabet, prästen Sakarias fru, ska också föda en son, som kommer att spela en viktig roll i Guds frälsning av Israel och, genom Israel, av hela mänskligheten. Elisabet, som hade ansetts vara infertil och nu förmodligen var förbi klimakteriet, hade fått uppleva ett under genom att ha blivit gravid i en vanlig befruktning med äktenskapligt sexuellt umgänge och manlig säd, oväntat och vid första blicken omöjligt, men inom naturlagarnas gränser, medan Marias graviditet övergår naturens vanliga förlopp genom att en befruktning äger rum i hennes sköte som Guds skapelseakt, en parallell till »Varde ljus«, de Guds Ord som uttalades vid skapelsens början, eller med naturvetenskapens språk: universums big bang. Det finns inga sexuella övertoner i denna skapande handling, denna befruktning. Det finns ingen antydan till att den mänskliga sexualitet som manifesteras i ett vanligt samlag skulle vara befläckad, oren eller underlägsen detta slags befruktning. Det sägs heller ingenting i samband med detta om jungfrudom, dess fördelar eller om jungfrulig renhet på ett sätt som skulle antyda en negativ syn på kvinnors sexualitet. Skapelsegärningen äger rum genom Guds Ord och Ande. I en sats som effektivt, för alla som är villiga att lyssna tillräckligt noggrant för att ta in dess budskap, möter varje invändning – vetenskaplig, filosofisk, teologisk – försäkrar ängeln Maria att allt som har uttalats, sagts, profeterats, utlovats, förkunnats och undervisats inte är något som Gud inte kan bemästra, vanligtvis återgivet med orden: ty för Gud är ingenting omöjligt. Det tillhör Guds »dynamik«. Gud talar och världen blir till. Gud talar och det gudomliga Ordet tar plats i Marias sköte genom Anden och Guds kraft. Materien är ljus, energi, designat av det gudomliga Logos, Ordet. När man väl har fattat denna sanning så blir det mirakel Gud utför när han ordnar ljus, materia, atomer, molekyler, element, DNA-spiraler, gener, kromosomer, celler, organ, lemmar, kropp och själ, fullständigt logiskt, alltså i enlighet med det gudomliga Logos. Marias svar till denna proklamation var helt enkelt: »Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.« Detta är tidernas största Magna Charta om mänsklig frihet i samarbete, synergia, med Guds vilja för människan. Och det uttalades av en kvinna.

Vad några lutheraner säger om Skriften

Bibeln är Guds Ord. Inte bara lutheraner utan alla kristna skulle i någon bemärkelse hålla med om detta påstående. Men när man ställs inför vad detta betyder i praktiken, slås man av de mångfaldiga och avvikande tolkningarna av Skriften. Lutheraner har alltid trott på den heliga Skrift som Guds Ord och ansett att Bibeln har inspirerats av den helige Ande, men det innebär inte att de som anser att Confessio Augustana är katolsk i sitt innehåll och ekumenisk i sitt syfte i regel har varit bokstavstroende som förespråkat olika varianter av Bibelns ofelbarhet, eftersom de har arbetat utifrån en kristologisk tolkningsregel – Jesus Kristus är dess Kern und Stern, dess kärna och ledstjärna. Bibelns centrum och huvudinnehåll är Guds frälsningsgärning i Jesus Kristus, hans konception, födelse, liv, död och uppståndelse. Bibeln måste tolkas med hjälp av Bibeln själv, och det mål till vilket alla tolkningar och påståenden ska relatera är Jesus Kristus, hans person och verk. Så länge det finns en tilltro till Bibeln som Guds ord, så finns det också en övertygelse att texterna, åtminstone efter den kristologiska hermeneutikens tolkningsregel, förmedlar Guds uppenbarelse, eftersom de är inspirerade av samme Ande som vilade på Jesus Kristus. Man kan förstås argumentera att inget allmänt uttalande om Bibelns karaktär och inspiration kan garantera dess historiska riktighet. Man kan också argumentera för att det finns olika genrer i Bibeln och att alla berättelser inte ska tas bokstavligt, utan istället tolkas på ett symboliskt och metaforiskt sätt. De kan fortfarande vara Guds ord, som förmedlar gudomlig uppenbarelse, säger man, men man ska då vara medveten om det faktum att när detta sätt att se på Skrifterna väl har introducerats, leder det till frågan om hur stort spänningsfältet kan vara mellan en bokstavlig förståelse och en symbolisk förståelse, innan sambandet rivs itu. Ett citat från en nyligen publicerad artikel i en av Sveriges största dagstidningar, skriven av ärkebiskopens kaplan, Bo Larsson, kan tjäna som illustration. Stycket är ganska långt, men tydliggör förtjänstfullt frågan och förtjänar därför att citeras in extenso: ⁴

»Vi vet egentligen mycket lite om Gud och det vi kallar för uppenbarelse förblir något som delvis är oss givet som en gåta att tolka och delvis är skapat av oss själva, genomdränkt av mänsklighet på ett sådant sätt att vi aldrig någonsin helt säkert kan skilja en ren villfarelse från ett autentiskt Gudstilltal. Det finns ingen kristallklar uppenbarelse som vi bara har att ta till oss, svälja med hull och hår och sedan föra vidare till andra. Alla sådana föreställningar vilar på önsketänkande om att Guds avsikter någonstans når oss på ett rent och oförvanskat sätt, men i själva verket är det ju så att allt som sägs och skrivs förblir tolkningar av erfarenheter som människor gjort av Gud och av Guds handlande i världen. Vi behöver därför oupphörligt dela våra troserfarenheter med varandra utan att någon omedelbart utnämns till ordningsvakt med makt att avgöra vad som är rätt och fel. Här finns en förblivande osäkerhet, men också en betydande frihet för kyrkan att ständigt pröva och ompröva trostolkningen.«

Författaren fortsätter sedan med att nämna risken med att bli fånge under tidsandan, vilket efter hand och oundvikligen leder till en förnekelse av klassisk kristen tro, en risk som motståndarna till denna liberala syn upprepade gånger påpekade, men han viftar bort denna invändning genom att argumentera att bakom det sättet att resonera finner man antagandet att det renaste evangeliet alltid finns i de äldsta texterna, och vidare, att endast mycket sorgfälliga arkeologiska utgrävningar kan bevara oss från att gå vilse i en sönderfallande tid. Att gräva ner sig i en sådan inställning innebär, enligt hans sätt att se det, att man riskerar att förneka den kristna trons mest grundläggande tanke, nämligen tron på inkarnationen, att Gud blir människa i fullkomlig solidaritet till den tid som nu är. Viljan att tro på inkarnationen, säger författaren, är en tillit att Kristus först och främst är den som möter människan framifrån, dvs från framtiden. Det här har inget med opportunistisk anpassning till rådande trender att göra, utan handlar, enligt hans sätt att se, snarare om att vara trofast mot det faktum att erfarenheterna av Guds närvaro i världen ständigt behöver omformuleras.

Gud handlar i historiska händelser

Inte alla lutheraner skulle tolka inkarnationen på det sätt han tycks göra: Guds fullständiga samtidighet. Inte heller skulle alla lutheraner vara lika pessimistiska som Bo Larsson angående möjligheten att veta något om Gud. Om man vill veta något om Gud, varför då inte börja med att lyssna till vad Gud säger i sitt Ord. Ingen skulle ha någon invändning till det förslaget, men repliken skulle förmodligen kvalificeras på följande sätt: »Hur talar Gud, då? Enbart, eller framför allt i symboler, i metaforer, i legender och myter, eller som den påhittade tyske professorn sade: Allt är blott en metafor, ett »bildspråk«. Eller, talar Gud klarspråk? Handlar Gud i verkliga händelser? Kan vi tro på dem som de står? Är Lukas redogörelse av bebådelsen en verklig händelse i rum och tid? Eller är det en legend som uttrycks med hans tids rådande språk, koncept och genrer, för att möta behoven hos de hellenistiska kristna i den unga kyrkan; en legend, vars mening vi kan begripa genom att skala av dess höljen och komma till kärnan? Men om det är ett ord från Gud, vad är det då Gud vill säga? Var är det som uppenbaras? Vad är kärnan? En symbol av hopp? En myt om fullbordan? En metafor för mänsklig självförståelse?

Om Jesus Kristus är kärnan och ledstjärnan i Bibeln, Guds uppenbarelse till människan, så finns det åtminstone två saker som är kristallklara i den här uppenbarelsen, om man är villig att lyssna till den bibliska redogörelsen: hans konception och födelse; och hans död och uppståndelse. Hans födelse och död var synliga händelser, även om födelsen inte var offentlig som korsfästelsen. Båda händelserna bevittnades av människor av kött och blod. Men innan den synliga födelsen ägde den osynliga, men verkliga, befruktningen rum. Det fanns en tid när Maria inte var gravid, och det fanns en annan tid när hon hade blivit gravid, och det fanns ett ögonblick i tiden när något underbart hände i hennes ovum och en celldelning började. Det fanns ett särskilt ögonblick i tiden när tid och evighet sammanstrålade, när himmel och jord sammanlänkades, när Gud och människa förenades. Likaså fanns det vid uppståndelsen en tid då de romerska soldaterna, medlemmarna i Sanhedrin, Jesu lärjungar och kvinnliga efterföljare skulle ha funnit hans lik i graven, om de hade kommit för att hämta det; och det fanns en tid när den inte skulle ha hittats, och mellan dessa två tider måste det finnas ett ögonblick, när något underbart hände med hans sargade kropp. Det finns ett samband mellan hans födelse och död, liksom det finns ett samband mellan sättet Kristus kommer till världen och det sätt han lämnar den, eller snarare blir närvarande på ett nytt sätt. Födelse och Död är händelser som kunde ses och bekräftas av alla som var vittnen. Befruktning och Uppståndelse var enbart kända för dem som hörde änglarnas proklamation och trodde den.

Sanning eller lögn

Det är sant att erfarenheterna av Guds närvaro i världen på ett sätt ständigt måste omformuleras. Detta kan dock inte tas för att betyda en omdefiniering av innehållet i de ursprungliga vittnenas och nedtecknarnas vittnesbörd. Regeln måste vara non nova sed nove – inte något nytt, men på ett nytt sätt. Om man tror att Maria blev gravid genom samlag med Josef, den romerske soldaten Panthera, eller genom våldtäkt eller tillfälligt sex med någon okänd man, då handlar det inte längre om att återge det hela på ett nytt sätt utan om en radikalt ny version som går direkt emot Skriftens vittnesbörd. Samma sak gäller uppståndelsen: om Jesu kropp ruttnade bort i en bortglömd grav någonstans och hans ben fortfarande stod att finna någon gång och någonstans i Jerusalem, under tiden som förkunnelsen att han hade uppstått från de döda, det vill säga att han hade uppstått i lärjungarnas hjärtan, och att man fortsatte vara överlåten till hans sak, fortsatte, då skulle detta inte innebära en annan tolkning, utan ett bedrägeri och en lögn. Sanningen är att erfarenheten av Guds närvaro i världen grundas i inkarnationens ontologiska faktum och dess inbrytande i och utbrytande ur tid och rum, den här världens gränssnitt, genom Guds evige Sons jungfruliga konception och kroppsliga uppståndelse.

Markus, Paulus och Johannes påstådda tystnad

Matteus och Lukas berättar om jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen. Markus, Paulus och Johannes gör det inte, och det beror på att de inte kände till den. Alltså är dessa berättelser av andrahandsvärde och utgör inte en väsentlig del av evangeliet. Så lyder argumentationen. Det är sant att varken Johannes eller Paulus eller Markus uttryckligen talar om konceptionen eller födelsen, men utifrån det sätt de har valt att skriva verkar det fullt rimligt att utelämna det. Tystnaden är dock inte total. Om man lyssnar noggrant finner man svaga men inte obetydliga spår av jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen. Varför väljer Markus att kalla Jesus för Marias son och inte Josefs son (Mark 6:3)? Johannesevangeliet är välkänt för sin komplexitet med många lager och subtila anspelningar i sin text, och det är därför alls inte omöjligt att han anspelar på jungfrukonceptionen i sin prolog, när han skriver om de kristna, att »de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud« (Joh 1:13); sedan, omedelbart efter den versen, följer de majestätiska orden om människoblivandet, inkarnationen: »Och Ordet blev kött«. Somliga bibelläsare och bibelforskare hör, »likt dagg som faller mjukt på ull«, jungfrukonceptionen antydd i denna formulering. Andra gör det inte.

Paulus sägs ha levt i okunskap om Jesu mirakulösa konception och jungfrufödelse, ett antagande som utmanas av det faktum att Paulus kände Lukas, evangelisten. Talade de inte med varandra om den kristna paradosis, traditionen? Anledningen till att Paulus aldrig uttryckligen talar om det står att finna i det slags texter han skriver och hans särskilda teologiska intresse: Jesus och Lagen. Det finns, emellertid, en text som skulle kunna utgöra en referens till jungfrufödelsen. Paulus skriver om Guds Sons sändande, inkarnationen: »Men när tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna …« (Gal 4:4). Varför nämner han bara en kvinna, varför skriver han inte »född av man och kvinna, eller av mänskliga föräldrar«? Sammanhanget är också fängslande; Sonens sändande resulterar i en återlösning och adoption, människor blir Guds söner genom Sonen, och in i sönernas hjärtan sänds Sonens Ande, i vilken de adopterade sönerna ropar: Abba, Fader. Kan inte detta vara ett eko från Joh 1:12-13? Johannes ramverk är skapelsen, medan Paulus är Lagen. Många bibelläsare och forskare hör ingen referens till jungfrufödelsen i Gal 4:4, men andra hör det »likt dagg som faller mjukt på ull«.

Det är odiskutabelt att jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen inte hörde till kyrkans kerygma, den offentliga förkunnelsen. Det finns i denna ingen referens till konceptionen eller Jesu födelse i den apostoliska förkunnelsen. Men det är också ställt bortom tvivel att en tro på jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen var en del av regula fidei och den kateketiska undervisningen, och ingick i trosbekännelsen vid dopet under 100-talet och förmodligen ännu tidigare. Jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen hör utan tvekan till kyrkans dogma.

Vad några tidiga kyrkofäder säger

Att förkunna evangeliet, tolka Skriften, instruera katekumenerna, undervisa de troende och bekämpa villolärorna – i detta bestod den tidiga kyrkans dagliga uppgift. Kanoniseringen av Skriften, trosbekännelsen och biskopsämbetet blev de medel med vilka kyrkan strävade efter att bevara sin identitet och integritet, när den konfronterades med hot och faror inifrån och utifrån. Vid dopet fick dopkandidaten förmodligen frågan om han trodde på Gud, Fadern och Sonen och den helige Ande. Från den kärnan kan man förmoda att trosbekännelsen, det vill säga det vi känner som den Apostoliska trosbekännelsen, har sitt ursprung. Parallellt med dessa dopbekännelser fanns det också andra sammanfattningar av tron, med variationer i uttryck och innehåll, men ändå med en slående likhet i sin substans, och i dessa sammanfattningar tas Marias jungfrudom, och underförstått jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen, för givna.

Ignatius av Antiokia

På väg mot Rom i bojor för att slitas till döds av vilddjuren på arenan (ca 110 e Kr), använder biskop Ignatius av Antiokia sin dyrbara tid med att skriva uppmuntrande brev till de församlingar han passerar. I brevet till Efesierna (7:2) skriver han något som låter som kärnan i en trosbekännelse eller en föregångare till en trosregel: Jesus Kristus är »både köttslig och andlig, född och ofödd, Gud kommen i köttet, i döden sannskyldigt liv, av Maria och av Gud, som först led och sedan är fri från lidande, Jesus Kristus, vår Herre«.⁵

Ignatius tvekar inte att kalla Kristus för Gud, och det råder inte heller några tvivel om Marias jungfrudom när han i sitt Efesierbrev (18:2) skriver: »Ty vår Gud, Jesus Kristus, blev undfången av Maria enligt Guds rådslut, av Davids säd och dock av helig Ande«.⁶ I ett slående vackert stycke skriver Ignatius om de tre kosmiska hemligheterna: »Och för denna världens furste var Marias jungfrudom och hennes nedkomst fördolda, liksom Herrens död: tre skallande hemligheter som ägde rum i Guds stillhet« (19:1).⁷ Det som är uppenbart för hela skapelsen, det som för alltid bryter den kosmiska tystnaden, det hör inte Djävulen. Det är dessa hemligheter som Ignatius i sin förkunnelse röjer och förkunnar. En av dessa hemligheter är mysteriet med Kristi övernaturliga börd. Ignatius trodde att Jesus Kristus var avlad av den helige Ande och född av jungfrun Maria, och denna tro var en del av den kristna tron och bekännelsen.

Tertullianus

Tertullianus, den store afrikanske kyrkofadern, som senare blev schismatiker (Montanist), men också då skrev teologiska verk av oerhörd vikt för det kristologiska och trinitariska tänkandet i den ortodoxa och katolska kyrkan, förmedlar i sina skrifter åtminstone tre varianter av trosregeln eller sanningsregeln, samtidigt som han säger att det bara finns en tro som förblir oföränderlig, vilket innebär att han anser att trons innehåll förblir detsamma. Detta bevisas i det faktum att alla tre refererar till Maria, jungfrun. I den romerska kyrkans trosregel sägs det helt enkelt: »hans Son Jesus Kristus, född av Jungfru Maria«.⁸ I en annan version är ordalydelsen fullständigare: Jesus är Guds Ord, genom vilken Gud har skapat allting ur intet. »Det Ordet kallas hans Son; han sågs av patriarkerna och hördes genom profeterna, för att till sist ha kommit ner genom Anden och Faderns kraft in i Jungfru Maria, blivit till kött i hennes sköte, fötts av henne och levt som Jesus Kristus.«⁹ Med den språkliga precision som är så karaktäristisk för honom skriver Tertullianus i ytterligare en annan variant av regula fidei, trosregeln: »Han sändes av Fadern in i en jungfru och föddes av henne, människa och Gud, Människoson och Guds Son, och bar namnet Jesus Kristus.«¹⁰

Irenaeus av Lyon

Enligt traditionen levde aposteln Johannes, som hade »sett Herren«, i Efesus som gammal man, medan Polykarpus ännu var ung. När Irenaeus, som senare skulle bli biskop i Lyon, var barn, hade han sett och hört Polykarpus i Smyrna. Det är alltså tre generationer mellan Jesus från Nasaret och Irenaeus av Lyon! När Irenaeus skriver om kyrkans kontinuitet och enheten i dess tro, är det inga tomma ord: »Kyrkan, utspridd över världen till jordens ändar, mottog från apostlarna och deras lärjungar tron på den Ende Guden, Fader Allsmäktig, som gjorde ›himlen och jorden och havet och allt som är i dem‹ (2 Mos 20:11), och på en Jesus Kristus, Guds Son, inkarnerad för vår frälsning och på den helige Ande, som genom profeterna förutsade Guds planer: ankomsten, födelsen genom Jungfrun…«¹¹ Världens språk kanske skiljer sig åt, men kraften i traditionen är ändå en och densamma, säger Irenaeus, och därför: »Kyrkorna som grundats i Tyskland tror och förmedlar inget annat, inte heller de som finns hos ibererna, kelterna, i Orienten, eller i Libyen, eller de som har grundats i världens mitt. […] Eftersom tron är en och densamma, lägger den som säger mycket inte till något och den som säger lite förminskar den inte…«¹² Kyrkan talar överallt med en röst och budskapet om Kristi konception och födelse är det som senare bekändes med den nicenska trosbekännelsens ord: qui conceptus est de Spiritu Sancto, natus ex Maria virgine eller »som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa«.

Parallella processer

Skapelse och fall

Inkarnation och upprättelse

Berättelserna om skapelsen och syndafallet kan inte läsas i isolation, om man vill se hela den bibliska bilden av frälsningshistorien. De hör samman med, förutsätter och upplyses av berättelserna om Jesu Kristi jungfrukonception och jungfrufödelse. Många nutida bibelläsare och forskare förkastar kyrkofädernas sätt att läsa Bibeln, som Irenaeus och Tertullianus ger prov på när de sida vid sida ställer upp Adam och Kristus, Eva och Maria. Invändningen i fråga om Adam och Eva har att göra med att vi då helt säkert har att göra med legender och myter, som på kyrkofädernas tid behandlades som verkliga historiska händelser. Det finns alltså en förmodad inkongruens eller asymmetri i att sammanlänka myt och historia. Om Adam enbart är en mytologisk förfader till mänskligheten, förloras parallellen mellan Adam och Kristus såsom den som påbörjar en ny mänsklighet. Den tycks inte verklig och ses därför som irrelevant. Samma sak gäller parallellen mellan Maria och Eva. Eva är som bäst en representant för mänskligheten i en livstolkande berättelse och kan inte behandlas som något annat än det. För många har berättelsen om bebådelsen samma karaktär. Båda dessa berättelser – den om Eva och den om Maria – försöker tolka mänsklighetens förutsättningar utifrån en föråldrad världsbild och föråldrade värderingar, vilka den moderna människan inte längre kan identifiera sig med. Den moderna förståelsen av universum och människans uppkomst såsom en produkt av en gigantisk evolutionär process tycks underminera det bibliska vittnesbördet och den patristiska exegesen. Vi behöver en ny bredare förståelse av inkarnationen. Eller gör vi det?

Det är fullt möjligt att hävda att förhistorien i Första Moseboken kapitel 1-3 är tänkt att se ut precis som den gör; det är till och med troligt att de som en gång sammanställde traditionerna eller skrev ner dem var fullt medvetna om att den här redogörelsen av världens ursprung och människans fall var berättelser som hade uppenbarats av Gud för att säga något tidlöst om människan och om Gud och relationen mellan människa och Gud, och som sådan är berättelserna fortfarande oöverträffade, eftersom de säger det som Gud i alla tider vill meddela människor på ett sätt som är begripligt för alla. Det är därför inte bara möjligt, utan även högst lämpligt, att läsa exempelvis Tertullianus och Irenaeus utläggningar om skapelsen och inkarnationen, om fallet och människans och hela skapelsens upprättelse, för att tillgodogöra sig en djupare och bredare förståelse av den gudomliga uppenbarelsen.

Kristus som den nye Adam

Adams skapelse förebildade Kristi födelse och Kristus är den nye Adam som rekapitulerar mänskligheten. Irenaeus berättar i Bevis för den apostoliska förkunnelsen hur människan föll genom olydnad och blev underställd förgänglighet och död. För att upprätta människan måste det gudomliga Logos, Ordet, bli kött, dvs bli människa, och genom lydnad rekapitulera det som hände människan. För att befria människan fick Kristus »samma slags kropp (sarkosis) som den först formade [d.v.s. Adam] för att kunna strida för fäderna och i Adam övervinna det som hade drabbat oss i Adam«.¹³ Precis som Gud en gång hade skapat Adam genom att ta lera från den jungfruliga jorden, föddes Kristus från Jungfrun »genom Guds vilja och visdom«, och rekapitulerade på så sätt Adams skapelse och blev Guds avbild och likhet. Irenaeus skriver i Adversus Haereses: »Och liksom Adam först skapades från obrukad jord och fick sin varelse från den jungfruliga marken (eftersom Gud ännu inte hade sänt något regn och människan ännu inte hade odlat jorden) och formades av Guds hand, det vill säga Guds Ord »genom vilket allt har blivit till«; så upprättade [rekapitulerade] han som var Ordet i sig själv Adam, genom sin födelse av Maria, som fortfarande var en jungfru, en födelse lämpad för denna upprättelse av Adam…«.¹⁴ I egenskap av den nye Adam innebär Kristus en ny början för mänskligheten, och genom sin lydnad på korset upphävde han det som genom olydnad hände i lustgården, förstörde kunskapen om det onda och introducerade och förmedlade kunskapen om det goda, vilket är att vara lydig mot Gud. Precis som korset sträcker sig åt fyra håll – längden, bredden, höjden och djupet – så har också Kristi, Guds Logos, lydnad en universell betydelse och är en inbjudan till de förskingrade överallt – i korsets alla riktningar, öster, väster, norr och söder – att lära känna Gud, vilket innebär befrielse från död och förgänglighet. Genom denna rekapitulation upprättar Kristus Adam, mänskligheten, och blir Fullbordaren av Guds frälsningsplan, hans oikonomia, för hela skapelsen.

Maria som den nya Eva

Konsekvenserna av Evas, jungfruns, olydnad hävdes genom Marias, jungfruns, hörande i tro och lydnad. Precis som Adam rekapitulerades i Kristus, så rekapitulerades Eva i Maria på sådant sätt att »en jungfru blev en jungfrus förespråkare, för att hon skulle göra ogjort och förstöra den jungfruliga olydnaden genom den jungfruliga lydnaden.«¹⁵ Tertullianus har en liknande utläggning i sin De carne Christi, vilken redan i titeln uppenbarar hur konkret och påtagligt Kristi person och verk är. Samma påtaglighet uttrycks i en kommentar om människans fall. Människan som har skapats till Guds avbild och likhet har tagits till fånga av djävulen. För Tertullianus handlar »till Guds avbild« om människans form, medan »till Guds likhet« handlar om människans evighet, som människan fick del av genom Guds inblåsande av livsande, men vilken hon strax därefter förlorade genom sin överträdelse.¹⁶ Upprättelseprocessen är en omvänd parallell till fallet; precis som ett ord utgjorde »dödens arkitekt«¹⁷ och nådde Evas öra medan hon var jungfru, så nådde ett Guds Ord, »livets byggmästare«¹⁸, en jungfru, för att det som hade blivit förstört av det kvinnliga könet skulle genom samma kön upprättas till frälsning. Eva trodde på ormen; Maria trodde på ängeln. Irenaeus sammanfattar det hela kärnfullt när han skriver: »Och precis som människan drabbades, föll och dog, genom en olydig jungfru, så blir människor också återuppväckta och levande genom en jungfru som lydde Guds ord.«¹⁹ Irenaeus ger oss också en talande metafor för människans tillstånd som påminner om Martin Luthers beskrivning av människans existentiella och andliga läge: incurvatus in se. Den knut »som jungfrun Eva band genom sin otro, har Maria lösgjort genom sin tro.«²⁰ Tro i lydnad för Guds Ord lösgör dödens knut!

Vad fem svenska teologer säger

Det kan verka abrupt och till och med märkligt att vända blicken från kyrkofäderna, som läses och kommenteras av kristna i alla teologiska skolor och konfessioner, till en handfull svenska teologer, som inte är kända utanför Sverige, och som nu för tiden kanske inte ens kända i Sverige, med något undantag. Men enskilt och tillsammans representerar de ett totalt annorlunda, och idag förmodligen det vanligast förekommande perspektivet på jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen, åtminstone i den protestantiska huvudfåran.

Idealisten Viktor Rydberg

Redan 1862 publicerade den svenske poeten och författaren Viktor Rydberg en bok, Bibelns lära om Kristus, där han kritiserade den traditionella kyrkans undervisning om Kristi person och verk, med argument som väsentligen hämtades från den tyska bibelkritiska forskningen²¹. Hans huvudsakliga poäng var att den hierarkiska och dogmatiska kyrkan hade perverterat Jesu och den tidiga kyrkans ursprungliga undervisning. Från hans synvinkel innehåller Nya testamentet Jesu undervisning, som rätt förstådd är ett uttryck för det allmänna gudomliga förnuftet som verkar i mänskligheten. Att Messiasidén har en historisk uppkomst och utveckling är inte något som är oförenligt med eller sårande för det religiösa medvetandet, när denna förstås som den gudomliga försynens verk i den historiska utvecklingen, i form av ett sätt för eviga sanningar att manifesteras i tiden. Med en indirekt referens till kyrkans undervisning om jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen, skriver författaren och diktaren: »En symbol av denna idés oändliga kraft till människosläktets förädling och till förverkligande av Guds rikes tillkommelse var det majestätiska i själva dess historiska födelseakt. För denna erfordrades, att österlandet och västerlandet möttes och förmäldes med hvarandra – att det innerligaste i det förras känslolif befruktades af det senares sublimaste tanke: den eviga mänskliga personligheten«.²² Även om Rydberg avvisar det gällande dogmsystemet, vilket han betraktar som ett människoverk som måste reformeras, förändras och förbättras, är han inte negativ till den instutionella kyrkan, även om han vill skilja kyrka och stat åt. Kyrkan har en kulturell och folkuppfostrande roll att spela i »den kristliga frihetens, jämlikhetens och syskonkärlekens ande. Reformerad har den en fast grundval: »Jesu i nya testamentets skrifter förvarade lära, som, rätt förstådd, visar sig vara ett uttryck för det allmänna, i mänskligheten verkande gudomliga förnuftet själf«.²³ Från dogmat till de eviga förnuftssanningarna manifesterade i tiden!

Radikalen Emanuel Linderholm

Efter Första världskriget, år 1919, publicerade Emanuel Linderholm, docent och senare professor i kyrkohistoria vid Uppsala universitet, en uppsats som fortfarande rankas som något av den mest kraftfulla och radikala kritiken av den traditionella kristna tron och ett av de mest omfattande förslagen för dess reformation. Den bär den programartade titeln »Från dogmat till evangeliet«. Precis som Viktor Rydberg, är han också mycket beroende av den tyska kritiska forskningen och teologin, och det är lätt att höra ekon inte bara från D. F. Strauss Das Leben Jesu, utan också från Adolf von Harnacks Das Wesen des Christentums (1900). Enligt Linderholm har den moderna världsbilden med dess strikta konformitet till lagar och dess orsakssamband, samt naturvetenskapernas nya evolutionära förståelse av universums och människans ursprung, raserat de kosmologiska och antropologiska förutsättningar som kyrkans traditionella lära vilade på. Det finns inte längre något utrymme för det mirakulösa. Den historisk-kritiska metodens tillämpning på Bibeln har också den långtgående konsekvenser, i och med att den underminerar tanken om en gudomlig uppenbarelse. Tron på en jungfrukonception och en jungfrufödelse är senare dogmatiska hellenistiska lager som har lindats runt ett enkelt faktum: en helt vanlig födelse. Jesus gjorde aldrig anspråk på att ha fötts på ett övernaturligt sätt; berättelserna om jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen är senare legender. För evangelisterna och de första kristna var dessa okända, onaturliga och främmande. Kristi gudomliga sonskap var inte »fysiskt-hyperfysiskt« sonskap, utan »etiskt-religiöst i och genom Anden«.²⁴ Dogmat ändrade Jesu enkla evangelium till något radikalt annorlunda; det Jesus undervisade och predikade var inte sig själv utan evangeliet om Gud och Guds rike. Vad kvarstår i Emanuel Linderholms radikala och decimerade version av den kristna tron? Han ger själv svaret: »Vi kunna behålla blott det, som av den genombildade, mognade och helgade religiösa personligheten erfares som religiöst och etiskt av förblivande värde, kännes såsom heligt och omistligt. Detta torde åter väsentligen sammanfalla med de stora religiöst-etiska grundtankarna i Jesu förkunnelse om Gud och Guds rike samt det högsta i arvet från profetismen och judendomen, sådant allt detta ger sig från ett kritiskt historiskt studium.«²⁵ Här finns ingen plats för under. Från dogmat till Jesu enkla förkunnelse om Gud och Guds rike.²⁶

Liberalen Torsten Bohlin

I egenskap av professor i dogmatisk teologi vid Uppsala universitet och biskop i Härnösand i Svenska kyrkan, kombinerar Torsten Bohlin den akademiska teologins krav med kyrkans behov i sin Evangelisk troslära, publicerad 1937. Den avgörande frågan Torsten Bohlin ställer är huruvida läran om jungfrufödelsen, i vilken jungfrukonceptionen inkluderas, utgör ett nödvändigt och väsentligt villkor för den frälsande uppenbarelsen, för den grundläggande kristna erfarenheten som är tron på frälsning genom Jesus Kristus. Hans svar är nej. Detta är en historisk och inte en dogmatisk fråga, och kan därför besvaras på olika sätt av kristna, som måste tolerera och respektera den andres åsikt, så länge den religiösa innebörden och motivet hålls fram. Hemligheten i personen Kristus ligger inte på det naturliga planet, utan på det andliga, genom att hans vilja från sitt första medvetna uppvaknande var överlåtet åt Fadern och genom att han var öppen för Anden utan förbehåll. Den överlåtelsen och öppenheten står över det normalt mänskliga, och däri föreligger det verkliga miraklet i mänsklighetens historia. Jungfrufödelsens andliga betydelse är att den utgör en symbol för detta unika liv, vilket redan från sin början hade varit under den helige Andes inflytande, och detta »från början« kan inte, enligt Bohlin, religiöst förstås på annat sätt än från vissheten om Guds utväljande: Jesu unika kallelse att vara den, genom vilken Herraväldet ska etableras i mänskligheten.²⁷

Innan Bohlin kommer till sin slutsats har han förkastat tanken om att jungfrufödelsen är nödvändig för att garantera Jesu syndfrihet. Som Frälsare måste han själv vara syndfri för att kunna frälsa syndiga människor. Men, även om han inte hade haft någon jordisk far, och på så sätt inte ärvde synd från honom, skulle han ha ärvt synd från Maria, om inte hon hade varit syndfri, och för att säkerställa den syndfriheten, måste också hennes förfäder vara fria från arvsyndens befläckelse i ett regressio ad infinitum, eller så krävs det ett undantag och ett särskilt mirakel, därav den romersk-katolska läran om den obefläckade avlelsen. Det är heller inte nödvändigt för Jesus att födas av en jungfru för att säkerställa hans universella betydelse för mänskligheten, inte heller är läran om jungfrufödelsen nödvändig för att säkerställa det mirakulösa i Jesu enastående person. Alltså, varken för Frälsarens syndfrihet, hans unika ställning i mänskligheten eller storheten i hans person, är jungfrufödelsen nödvändig eller av väsentlig betydelse. Nya testamentets vittnesbörd stöder denna uppfattning eftersom den inte omnämns av Johannes, Paulus eller Markus. Jungfrufödelsen såsom en historisk händelse hänger på den riskabelt sköra och hypotetiska tråd som består av Lukas förmedling av Marias vittnesbörd. Omöjligheten att slå fast jungfrufödelsens fakticitet har ingen betydelse för den kristna tron, eftersom den bara är av historiskt intresse. I relation till naturvetenskapen, skriver dock Bohlin, att ifall det stod entydigt klart att jungfrufödelsen var oupplösligt förenad med den grundläggande kristna erfarenheten, det vill säga utgjorde ett absolut villkor för den frälsande uppenbarelsen, i så fall skulle den kristna tron hellre ta konflikten än ge upp tron på jungfrufödelsen. Men som vi har sett finns det för honom lyckligtvis inget religiöst motiv till en olöslig konflikt mellan den kristna tron och den moderna vetenskapliga världsbilden, eftersom jungfrufödelsen varken är nödvändig eller väsentlig i den kristna tron.

Den paradoxale Gustaf Wingren

Gustaf Wingren är det teologiska Wunderkind, som efterträdde Anders Nygren som professor i teologi vid Lunds universitet: Han var själv vigd till präst, men var inte bekväm med att identifiera sig med det ordet, eftersom han såg sig själv mer som en profet. Han lämnade prästämbetet på grund av striden om prästvigning av kvinnor, en reform som han helhjärtat stödde. Som professor i teologi har han genom sin undervisning påverkat och till och med format det teologiska synsättet hos flera generationer svenska präster och pastorer.

1974 publicerade Gustaf Wingren Credo, sin presentation av den kristna tron, där han paradoxalt nog påstår att valet att inte tro på jungfrufödelsen idag överensstämmer med det ursprungliga syftet bakom denna tro, nämligen att säkerställa Kristi sanna mänsklighet. Ursprungligen syftade och fungerade denna tro som ett bålverk mot doketiska och gnostiska tankar, som bejakade Kristi gudomlighet, men förnekade hans sanna mänsklighet. Radikaliteten i inkarnationen, att Gud blir människa, uttrycktes på så sätt att Kristus föddes på ett vanligt sätt genom en kvinna, med allt som hör till den mänskliga födelsen: blod, svett, smärta. För gnostikerna med sin förståelse av Guds avlägsenhet och deras negativa syn på materien, var en sådan födelse stötande. Frånvaron av en man och av manlig säd vid konceptionen gjorde inte födelsen mer uthärdlig från en gnostisk ståndpunkt, även om det var ett steg i rätt riktning. Wingren betonar det faktum att det har skett en omkastning: från början var inte tron på jungfrufödelsen till för att säkerställa Kristi gudomlighet, vilket är det sätt den fungerar i kyrkor och bland kristna idag; kyrkorna predikar och undervisar en hel del om hans mänsklighet, medan populärkulturen betonar hans mänsklighet. Kyrkan måste återerövra sin tro på en Gud som inte räds smutsen. Enligt Wingren finns det två slags kristen tro: en är inkarnatorisk och tror på jungfrufödelsen – inkarnationen är här det stora miraklet som till och med korset och uppståndelsen är underställda. Detta märks också i liturgin, då församlingen under läsandet av trosbekännelsen bugar när inkarnationen nämns, men som står med rak nacke när lidandet och korset bekänns. Sedan finns det andra slaget, som tror att Jesus föddes efter en vanlig mänsklig konception, där man istället ser att »den förklarliga nyskapelsehandlingen från Gud ligger i Jesu uppståndelse«.²⁸ Båda ståndpunkterna måste karaktäriseras som kristna, men i vår tid måste vi välja den naturliga konceptionen, för att säkerställa Guds sanna mänsklighet, Guds solidaritet med vanligt mänskligt liv, och ställa korset och uppståndelsen i centrum av den kristna tron. Kristi sanna mänsklighet måste i vår tid innebära att han blev till och föddes som alla andra. Han måste ha varit som oss på alla sätt. Hans lidande och hans frestelser måste ha varit verkliga; om hans konception skiljer sig från andra människors, så blir det mycket svårare att tro; det är i hans sanna mänsklighet, med vilken dagens människor kan identifiera sig, som korset blir så överväldigande. Jesus var som en av oss, men vann seger i frestelsen, i lidandet, i döden. Efter den totala konfrontationen med förstörelsens krafter, blir uppståndelsen det stora miraklet. Wingren säger inget om en möjlig kollision med naturvetenskapen. Det finns för honom uppenbarligen inget behov av att diskutera den frågan. Vad gäller Nya testamentets vittnesbörd följer Wingren den väg han har slagit in på i sin argumentation: jungfrufödelsen var okänd i de äldsta traditionerna, all kristen förkunnelse börjar med och grundas på uppståndelsen, ett mirakel som är lika oförståeligt för människans förnuft som jungfrufödelsen. Genom att tro på en normal konception och en normal födelse och förneka sanningshalten i jungfrukonceptionen, och Jesu födelse av en jungfrumoder, tror man paradoxalt nog på »jungfrufödelsen«, det vill säga det den ursprungligen syftade till att försvara: Kristi fulla mänsklighet. För att tro på undret måste man ibland förneka undret!

Postmodernisten Karl Gustav Hammar

Karl Gustav (eller som han är allmänt bekant KG) Hammar blev Svenska kyrkans 68:e ärkebiskop 1997 och dessförinnan var han biskop i Lund, där han också studerade och försvarade sin avhandling om mötet mellan liberal och konservativ teologi vid förra sekelskiftet. Gustaf Wingren var en av hans lärare. Om det har sagts om KG Hammars teologi att den upplöses i en mystisk och poetisk purpurdimma, så framträder hans vänsterorienterade politiska åsikter och ställningstaganden desto tydligare, eftersom han är en trogen förkämpe för 1968 års politiska ideal.

I likhet med Emanuel Linderholm tror KG Hammar²⁹ att den moderna världsbilden, vilken genom evolutionen ger människan en annorlunda plats i universum jämfört med den antika och bibliska förståelsen, tillsammans med det historisk-kritiska sättet att läsa Bibeln, vilket ändrar villkoren för att förstå den kristna uppenbarelsen, har radikalt förändrat situationen för vår tids kristna, på ett sätt som har långtgående konsekvenser för den kristna trons uttryck. Den tvingas nu att uttrycka sin religiösa erfarenhet i ett nytt språk under dessa nya villkor, med hjälp av en ny konceptuell klädnad, som är relevant och begriplig för samtidsmänniskan. Detta är varje ny generations uppgift; och på sitt sätt har tidigare människor använt sitt språk, sina bilder, sina föreställningar, sin världsbild för att uttrycka sin tro. Kristna i vår tid är inte bundna av det gamla religiösa språket, vare sig det handlar om Nya testamentets eller den tidiga kyrkans dogmatiska språk. Människans religiösa historia ger prov på försök att förstå det gudomliga, och Hammar är väldigt tydlig när han gör en skillnad mellan mänskliga bilder och beskrivningar av »Gud« och GUD, Gud per se, som alltid kommer att vara bortom mänskliga konceptualiseringar och mänskligt språk. För Hammar är det till slut mystikernas och poeternas språk som är det bästa sättet att försöka uttrycka detta mysterium. Även om GUD är bortom mänskliga ord och föreställningar, finns det en erfarenhet av GUD som man kan tala om. Den erfarenheten av Gud är kärlek och den kärleken möter vi i Jesus från Nasaret. Den kristna tron är för det första inte något man håller för sant; den är en inställning till livet, ett förhållningssätt och ett sätt att leva i självutgivande kärlek på ett sätt som omfattar hela människan. En viktig sak för Hammar är inklusivitet; ingen personlig tolkning av det gudomliga eller den gudomliga kärleken ska exkluderas. Varje människa upplever Gud på ett unikt personligt sätt, och ingen har rätt att exkludera den andre, eftersom det gudomliga mysteriet alltid är större än människans begreppsförmåga eller uttryckssätt. Det måste finnas utrymme och öppenhet, rymd, i och runt den kristna tron.

Om den personliga relationen är av grundläggande betydelse för Hammars teologi, vad har han då att säga om den mest personliga och intima av alla relationer mellan Gud och människa, nämligen den mellan Maria och Jesus såsom den förverkligas i det mest påtagliga kroppsspråket: jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen? I hans bok Ecce Homo, som publicerades 2000, finns det ett kapitel om möten med Jesus, som framställs som den som överskrider gränser och barriärer; Hammar berättar om den samariska kvinnan vid Sykars brunn, han berättar om Marta och Maria, han berättar om kvinnan som under tolv år hade lidit av blödningar; han gör sig också mödan att betona att kvinnor vid den tiden ansågs ha lägre värde än männen, han talar om att den fromme juden varje morgon tackade Gud för att han inte var född till kvinna och han drar slutsatsen att Jesus inte delade de värderingarna, eftersom han ansåg att kvinnor hade samma värde som män. Det finns ändå en slående tystnad i det han skriver. I ett kapitel om Jesus och kvinnor säger Hammar ingenting om Maria, Jesu Moder, Theotokos, Gudföderskan.

Vad gäller Nya testamentet, kan vi enligt Hammar, veta väldigt lite om vad som egentligen hände i de berättelser evangelisterna återger, eftersom deras syfte inte vara att skriva en biografi av Jesu liv eller en framställning av historiska händelser. Vad de ville förmedla var vad en tolkning av tron på Jesus som död och uppstånden innebar. Berättelserna om Jesu födelse och barndom handlar därför inte om verkliga händelser; de är istället teologiska tolkningar av värdet och betydelsen av personen Jesus. Dessa tolkningar har uppkommit förhållandevis sent och är bärare av erfarenheter av Guds unika närvaro i den uppståndne Jesus. Den klädedräkt som berättelsen om jungfrufödelsen gestaltas i var inte oberoende av den tidens världsbild och kunskap, eller snarare brist på biologisk kunskap. Vad jungfrufödelsen syftade till var att förmedla en diskontinuitet med den syndiga mänskligheten, samt Guds verkliga närvaro i Jesu död på korset såsom en garanti för dess frälsande betydelse. »Men«, som Hammar skriver, »en annan tid med nya förståelseramar kan förflytta tyngdpunkter och antyda nya tolkningar för att bevara de klassiska grunddragen också i nyformulerade helhetssyner«.³⁰ Jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen i det här perspektivet förmedlas inte som några verkliga händelser eller fysiologiska sanningar; de är »teologi« och »poesi«. Logiken tycks märklig: genom uppståndelseerfarenheten projicerade de tidiga kristna i sin tolkningsprocess något på den historiske Jesus som han inte var och inte gjorde. Skulle det inte vara enklare att se det från andra hållet: Jesus var någon och gjorde något unikt och oerhört som kan erfaras i vår tid, och uppståndelsen kastade ljus över dittills orelaterade och oförstådda ord, gärningar, antydningar, symboliska handlingar och undervisning av Jesus? Hammar är lika radikal som Emanuel Linderholm en gång var i sin kritiska analys av den kristna trons ställning i ljuset av naturvetenskap och bibelkritisk forskning, men han är i sin omtolkning av den kristna tron mer framgångsrik än Linderholm, som grundade sin nya tolkning på etik och personlighet, medan Hammar använder andra grundläggande kategorier: mysticism och spiritualitet.

Den förre svenske ärkebiskopen har kallats för postmodernist och har öppet uttryckt sina sympatier för det synsättet. I motsats till det urgamla kristna anspråket att Gud är Sanningen, hävdar han sin övertygelse att ett definitivt, allomfattande perspektiv på verkligheten inte kan formuleras. Alla är villkorade av sina perspektiv, och från dessa perspektiv konstruerar män och kvinnor sina verkligheter. Det finns emellertid ett behov av något slags allmänt perspektiv för att man ska kunna orientera sig, men alla sådana perspektiv kommer att vara provisoriska. Man känner igen den kristne mystikerns attityd i detta sätt att förhålla sig.

Det finns inget som kan hindra människan från att tro på Sanningen som möter henne i en personlig relation av självutgivande kärlek, vars längtan är att innefatta henne i en framtidskonstruktion med kärleken som grund. Vad den postmoderna kulturen säger nej till är anspråket på att den Sanningen kan formuleras på ett bestämt sätt. Alla sanningar är villkorade. Detta är också, enligt Hammar, vad kristna mystiker säger. KG Hammar skrev sin avhandling om mötet mellan liberal och konservativ teologi, och som ett motto på avhandlingens försättsblad använde han ett citat från en framstående liberalteolog: »Vi äger endast Sanningen i den omfattning som vi söker den«.³¹ Men en fråga kvarstår: hur kan något vara sant som inte är sant?

En bedrövad personlig sammanfattning av de föregående teologernas reflektioner

Jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen ägde alltså egentligen inte rum i den sammanhängande helhet som vi kallar tid och rum. Jesus blev till genom äktenskaplig, möjligen föräktenskaplig eller utomäktenskaplig, sexuell förening, precis som alla andra människor. Hans mor var inte jungfru vid tiden för hans födelse. Berättelsen om Maria, och hennes möte och dialog med ängeln Gabriel, är ingenting annat än fromma legender, sena och icke trovärdiga återspeglingar av en föråldrad världsbild; de reflekterar ett passerat tillstånd av kristologisk utveckling och är religiösa värdeomdömen som, efter uppståndelseupplevelserna, har hängts på den historiska skuggfiguren Jesus från Nasaret, en kringvandrande rabbi, som förmodligen predikade ett nära förestående Guds rike (som aldrig kom). Vad gäller Lukas och Matteus så var de felinformerade eller ljög eller skapade teologi eller skrev religiös poesi. Och framför allt jungfrukonceptionen, och därmed jungfrufödelsen, kan inte äga rum i en evolutionsprocess av sammanlänkade händelser såsom den förstås av naturvetenskapen; den är, med andra ord, biologiskt omöjlig (precis som den kroppsliga uppståndelsen); den är sexuellt stötande för modern mentalitet, eftersom den antyder en befläckad syn på den mänskliga och särskilt den kvinnliga sexualiteten, den exkluderar den manliga delen av befruktningen och den upphöjer jungfrudomen på ett överdrivet sätt; den är teologiskt onödig och oviktig för den kristna tron. Och i till slut, när den föråldrade tron på jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen en gång har förkastats, och med dem hela tvånatursläran om Jesus Kristus som sann Gud och sann människa i en person, måste då inte också nya frågor ställas: vari ligger det avgörande novum i Jesus Kristus, och vari består skillnaden mellan Jesus å ena sidan och Buddha eller Muhammed å den andra, och vidare: varför håller kristna kyrkor fortfarande fast vid en traditionell trinitarisk förståelse av Gud? Öppnar inte ett tydligt, öppet och entydigt avståndstagande från den traditionella förståelsen av jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen, eller en radikal nytolkning av dessa teologiska loci, äntligen nya möjligheter i dialogen med mänsklighetens stora trosåskådningar hän mot en universell religion? Jesus må vara en väg till sant liv, det är det ingen som vill bestrida, men han är inte exklusivt Väg/en/, Sanning/en/ och Liv/et/, Sonen, utan vilken ingen kommer till Fadern. Jesus Kristus detroniserad!

En glad personlig sammanfattning efter att ha lyssnat till profeterna, Maria, Guds mor, ängeln och alla vännerna i de heligas gemenskap

Jesu konception var övernaturlig, utanför naturlagarna, eftersom Skapelsens Herre skapade en ny början i människosläktet i analogi till mänsklighetens skapelse, men i detta fall inte evolutionär, utan ögonblicklig. Detta är det stora novum i den mänskliga rasen. Evolutionsprocessen rekapituleras i framväxten av ett foster i Marias sköte. Kristi gudomliga och mänskliga sonskap är den verklighet som utgör grunden för anspråken på hans universalitet och exklusivitet som Frälsare. Om han är sann Gud, förenad med sann människa, i en person, i en ontologisk bemärkelse, vilket Kyrkan tror och bekänner, innebär det att han är universell; vem han är och vad han gör inbegriper hela mänskligheten. Det som i förstone ser exklusivt ut är i själva verket inklusivt, eftersom det inte finns något mänskligt utanför Kristus: han omfattar allt som är sant mänskligt och dömer allt som inte är det enligt denna theandriska norm. Jesus Kristus är den imago Dei som fullt ut har förverkligat similitudo Dei i en obruten koinonia med Gud.

Efter konceptionen var Maria fortfarande i en mening virgo intacta. Hon hade inte varit samman med någon man. Men Jesu födelse var naturlig, vilket innebär att Maria efter födelsen var en primipara och inte en virgo intacta i strikt mening. Vad gäller tron på Marias eviga jungfrulighet, Maria som semper virgo, måste frågan ställas om inte jungfruligheten här handlar om en permanent andlig ställning snarare än ett fysiologiskt faktum; allt annat tycks vara doketism, det vill säga förnekande av att Jesus hade en mänsklig kropp.³² I den bemärkelsen är Maria också verkligen Anthropotokos, dvs Människoföderskan.

När Torsten Bohlin talar om öppenheten för den helige Ande och den radikala och ständiga lydnaden, målar han i själva verket ett andligt porträtt av Marias jungfrulighet. Jesu sonskap är också karaktäriserat av öppenhet och lydnad, men hans sonskap är fysiskt, physis, eller ontologiskt. I det perspektivet förlorar frågan om Marias syndlöshet sin betydelse; synd är inte en befläckelse som förmedlas på ett fysiskt sätt, och därför är hela tanken om frånvaron av manlig säd för att säkerställa Jesu syndfrihet, utan vilken han inte kunde ha blivit mänsklighetens Frälsare, meningslös. Synd är människans vilja att bli som Gud, utan Gud, och därför en handling som går utanför Guds vilja, dvs missar målet och därvid går miste om målet, vilket är förverkligandet av människans gudagivna identitet i gemenskap med Gud. Varken Maria eller Jesus är syndare utifrån denna förståelse av synd. Å andra sidan: Maria är dödlig, hon tillhör den fallna mänskligheten och behöver en Frälsare.

Den stora glädjen i den traditionella förståelsen av jungfrukonceptionen, och därmed jungfrufödelsen, är att den visar hur konkret Guds kärlek till världen är, genom att Gud hedrar sin skapelse genom att gå in i den – det Oskapade träder in i det skapade – och hedrar därigenom inte bara materien, utan också människan som medlare mellan skapelsen och dess Skapare; Gud hedrar både man och kvinna, både kvinnlighet och manlighet i en underbar exklusivitet och inklusivitet. Halva mänskligheten, männen, exkluderas från undret i konceptionen, graviditeten och födelsen, men Maria representerar i detta hela mänskligheten. Jesus, Guds evige Son, tar Marias mänsklighet, och föds som man och därigenom exkluderas halva mänskligheten, kvinnorna, men på ett kompletterande och komplimenterande sätt, eftersom Marias son representerar hela mänskligheten. Båda könen hedras och upphöjs på ett »diskriminerande«, särskiljande och underbart kompletterande sätt.

Den stora glädjen i den traditionella förståelsen av jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen består i den majestätiska enkelheten, påtagligheten och verkligheten i händelsens kroppsliga språk. Även om konceptionen är mirakulös, ett underbart tecken från Gud, en uppfyllelse av Gamla testamentets löften och profetior, hörbart endast för dem som lyssnar uppmärksamt som om de lystrar till det nästan ohörbara ljudet av dagg som faller på ull, så är graviditeten och födelsen påtagliga och verkliga. Det är så här Gud presenterar Sanningen för människan. Det är inte någon subtil, ny självförståelse som proklameras i världen, med ett åtföljande livsmönster att följa, inte en bok som faller ned från himlen, utan ett barn som föds in i denna värld. Och där vi har ett barn, där har vi också en mor. Jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen ger Gud en Moder; precis som den också ger Kyrkan och varje kristen en Moder. Detta är något helt annat än Goethes Allt är blott en metafor. Det faktum eller den händelse – Ereignis – som han talar om äger verkligen rum här i den realistiskt förstådda in carne, inkarnationen. Den är inte ouppnåelig, eller outtryckbar: den är ett barn, Guds Son, Marias Son, som ammas från sin mors bröst. Det finns säkert något evigt kvinnligt som lockar oss, som utövar sin dragningskraft, men det beror på att den lockelsen, dragningskraften är inlindad i Guds egen nådefulla spädbarnslinda, när han kommer människan nära i Kristus genom Guds Moder, Gudföderskan, Theotokos.

Betydelsen för gudsbilden

Jungfrukonceptionen och jungfrufödelsen är av omedelbart intresse och omedelbar betydelse i vår tids rådande kulturella situation, nu mer än någonsin. Det gäller bilden av Gud. I den kristna förståelsen av människan – manligt och kvinnligt – och människans förhållande till Gud finns ingen plats för en Moder Gud, en Modergudinna. Även om Gud övergår alla könsdistinktioner, eftersom de tillhör skapelsen, omtalade och tilltalade Jesus alltid Gud som sin Fader. Förhållandet mellan Jesus och Gud, Herren, innefattas i ordet Abba, Fader, det barnsligt intima och förtroendefulla Pappa. Han talade aldrig om eller bad till Modern, Mamma. Det finns goda skäl för Kyrkan att följa Jesus i detta och förbli i hans relation till sin Fader. Jesu fadersförhållande utgör en integrerad del av den gudomliga uppenbarelsen och tillhör därför kyrkans förblivande och oföränderliga tradition: »Ty genom honom [Jesus Kristus] har vi båda [judar och hedningar] i en och samme Ande tillträde till Fadern« (Ef 2:18). Till Fadern, genom Sonen, i den helige Ande! Det är huvudleden till Gud.

Ändå finns det också en Mor i den kristna förståelsen av människan. Den kristna tron är därför theotokisk. Det innebär att en förståelse av människan, och därmed inkarnationen, som vill vara traditionell, trinitarisk, theandrisk, också måste inkludera Theotokos – Gudföderskan – den välsignade jungfrun Maria – Guds Moder. Ordet theotokos var slagordet vid kyrkomötet i Efesus 431, där det fastslogs att Maria inte bara var Kristi Moder, utan Guds Moder. Sonen hon bar var sann människa och sann Gud i en person, från konceptionens ögonblick. Jesus är inte bara den Evige Sonen, född av Fadern före allting. Han är också Marias son, född i tiden. Det finns alltså ett moderskap som aldrig kommer att upphöra. Maria är för alltid Modern – Theotokos.

I den gudomliga symmetrin som uttrycks i mötet mellan det mänskliga och det gudomliga, mellan Gud och Maria, finns en särskild skönhet. I detta möte är människan det kvinnliga, det jungfruliga och det moderliga, i en paradoxal enhet. När Gud besvarar människans böner om att stiga ner från himlen (Jes 64:3 f.), kommer svaret genom en konception utan manlig säd; Gud kommer människan till mötes i ett havandeskap, i en födelse, i ett moderskap, i en Son. Maria är Guds Moder. Jesus är Guds Son och Marias Son. I det utvalda folket, i Dottern Sion, har Gud förberett en människa, en ung kvinna, som i sig själv på ett representativt sätt bär hela mänsklighetens längtan efter Gud. Å alla människors – mäns och kvinnors – vägnar säger hon ja, eller för att vara exakt, avböjer hon inte genom att säga nej till att ge sin kropp, sin själ och sitt liv till Honom, som i varje ögonblick uppehåller henne och ger henne liv. Gud använder inte Maria enbart som ett medel, som en kanal för den gudomliga nåden.

Den svenske nobelpristagaren Pär Lagerkvist har i sin bok Sibyllan, från 1956, gett en fruktansvärd omvänd version av konceptionen och födelsen såsom en våldtäkt av människan av det gudomliga, eller snarare av det demoniska, som resulterar i födelsen av en flinande idiot till son. Den bibliska berättelsen är så fjärran från denna demoniskt förvridna bild som det bara är möjligt. Maria är där fullständigt närvarande och fullständigt indragen som person och säger ja till Gud för vårt bästas skull. I egenskap av förkroppsligandet av mänsklighetens längtan efter Gud, visar Marias exempel att mänskligheten – män och kvinnor – inte bara består av korsfästare och gudsmördare, utan också av män och kvinnor som längtar efter Gud. Maria, Guds Moder, uppenbarar därvid något av människans innersta väsen och ursprungliga höghet som en varelse skapad till Guds avbild.

Maria som modell för mötet mellan Gud och människa

I Marias ja till Gud som uttrycktes i orden, »Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt«, uppenbaras djupet i den mänskliga friheten. Hon kunde ha sagt nej till Gud. Maria kunde ha hänvisat till sitt eget livsprojekt och sagt: »Jag vill inte vara objekt i någon annans projekt. Jag vill själv vara och förbli herre och mästare över mitt liv och öde.« Hon kunde också ha aborterat barnet, anakronistiskt talat. Hon kunde ha övergett barnet och lämnat det att dö. Men det gjorde hon inte. Istället säger hon ja, med varje fiber av sin kropp, med själ och hjärta, ja till honom som i varje ögonblick av hennes tillvaro ger henne möjligheten att säga nej, om hon hade velat.

I sitt ja till Gud och sin lydnad till honom uppenbarar hon den mänskliga frihetens yttersta dimension: att tjäna Gud i enlighet med hans vilja. I sitt helhjärtade ja till Gud och i sin ovillkorliga tjänst för Gud står hon ut som mänsklighetens skönaste ros. Hennes ära är Människans ära, både mäns och kvinnors. Men själv ger Maria äran till Gud: »Min själ prisar Herren, och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare!« Hennes ja till Gud omsluts av de stora ting Gud har gjort med henne: Guds ja till henne, och genom henne till alla män och kvinnor.

I sitt ja till Gud tjänar Maria, Guds Moder, som en modell och en ikon för hela mänskligheten. I sitt ja till Gud säger hon definitivt nej till människans försök att bli som Gud, men utan Gud. Hon förtröstar på Guds ord. I sitt ja till Gud avstår hon från det mänskliga projektet att definiera vad det innebär att vara människa – man och kvinna – på människans egna gudlösa villkor, istället för att lyda Guds vilja och ord. I sitt ja till Gud finner hon sin sanna identitet och sitt yttersta mål i livet: skapad till Guds avbild växer hon närmare Guds likhet; underordnad Guds vilja och ord, i lydnad och tjänst, träder Maria in i evig kärleksgemenskap med den Treenige Guden.

Marias ja till Gud, eller mer exakt att hon inte sa nej, står som modellen för mötet mellan Gud och människa, och all kristen teologi borde ha detta i sinnet när den försöker bestämma vad Gud gör och vad människan gör i detta möte. Marias mottagande omsluts av Guds utväljande och gåva, vilka föregår allting Maria gör och säger. Det är i Guds utväljande ja till människan som människan är förmögen att inte säga nej till Gud. Människans frihet består i hennes möjlighet att säga nej till Gud. Människans ja till Gud flödar från mottagandet av Guds gåva till människan: Guds Ord, och detta möte äger alltid rum i och överskuggas alltid av den helige Andes närvaro och kraft, han som är livgivaren. Där Guds Ord är, där är också Guds ande och där skapas en frizon, i vilken människan, som eljest är bunden i sitt nej, förmår säga ja.

I sin oreserverade öppenhet mot Gud till kropp, sinne och själ är Maria också ikonen för rättfärdiggörelsen genom tro, av nåd allena, utan gärningar, på grund av Kristus: justificatio sola gratia, sola fide sine operibus propter Christum. I egenskap av den människa som har varit närmast den helige Ande, är Maria också den arketypiska karismatikern, hon är protokarismatikern, eftersom Anden uppfyllde hennes till kropp och själ: »Helige ande skall komma över dig och kraft från den Högste skall överskygga dig« (Luk 1:25 a). Det är därför helt i enlighet med Guds oikonomia att Maria tillsammans med apostlarna väntar och ber för att Anden ska komma på den första pingstdagen. Apostlarna får var och en eldslåga. Maria får ingen av det skälet att hon redan i en mening är uppfylld, genomglödgad av Anden genom Sonen. Maria är den himmelske Faderns dotter Sion, hon är Guds Moder i Kristus, och hon är den helige Andes ark. Hon är, i egenskap av den som först mötte Gud på ett unikt sätt, den första frälsta människan, förstlingsfrukten av Andens verk, den i vilken den sanna Kyrkan blir synlig och får ett ansikte. I den meningen är hon också med Sonen i famnen en ikon av den Helige Ande. Anden gör sig själv osynlig som person men framträder samtidigt synligt genom det Anden gör i sitt verk, och Andens verk är att göra människan lik Sonen, den osynlige Gudens sanna avbild. Anden förverkligar människans Gudsavbildlighet till Gudslikhet i fullständig Gudsgemenskap. Och Maria är i denna mening den första frälsta, och i henne blir Andens verk genom Sonen synligt i Mariaikonen. Och där Sonen och Anden verkar, där verkar också Fadern. I Gudsmodersikonen, Modern med Sonen i famnen, blir Treenighetens hela verk synligt.

Epilog

Maria, Guds Moder, såsom hon avbildas på Glykophilousa-ikonerna, utgör tillsammans med sin Son en avbildning och en modell av sann mänsklighet i relation till Gud. Såsom den Himlafarne och Upphöjde sitter Kristus »på Faderns högra sida«. Kan vi kanske också ana att Maria, som en slags förstlingsfrukt av de frälsta, redan är bortom stoft och aska och har nått det som den återlösta mänskligheten i Kristus en gång kommer att uppnå? Bilden av Modern som håller sin Son i sin famn, där hans ansikte stöder hennes medan hon bär honom på sin arm, där han omfamnar henne och hon pekar på honom, ger en bild av den kristna trons djupaste mysterium: kind mot kind. I denna ikon blir den kristna förståelsen av inkarnationen, Gud och människa förenad, och mänskligheten, manligt och kvinnligt, i en komplimenterande och kompletterande olikhet och jämlikhet, liksom i en gudomlig diskriminering, synliggjord.

Noter

---

1. ”Wenn Gott in seiner Rechten alle Wahrheit und in seiner Linken den einzigen immer regen Trieb nach Wahrheit, obschon mit dem Zusatz, nicht immer und ewig zu irren, verschlossen hielte und spräche zu mir: Wähle! Ich fiele ihm mit Demut in seine Linke und sagte: Vater, gib! Die reine Wahrheit ist doch nur für Dich allein!", quoted from Gotthold Ephraim Lessing, Theologische Streischriften, Eine Duplik I, 1788. ↩︎

2. »mänsklighetens utveckling och fortskridande«. ↩︎

3. »Vad är det sinnliga? Bildspråk och hägring; men det ohinnliga sanning och fägring. Det översvinnliga, fullgjort dess bud. Det evigt kvinnliga drar oss till Gud..« Johann Wolfgang von Goethe, Faust, del II, slutscen, chorus mysticus (övers. av Viktor Rydberg, 1915). ↩︎

4. Bo Larsson, »Kyrkan bräcklig farkost på stormigt hav«, artikel i Svenska Dagbladet 2002-01-27. ↩︎

5. Olof Andrén, De apostoliska fäderna i svensk översättning, 1958, sid 63. ↩︎

6. Andrén, sid 66. ↩︎

7. Andrén, ibid. ↩︎

8. De virginibus velandis 1, Henry Bettenson, ed., The Early Christian Fathers. A selection from the writings of the Fathers from St. Clement of Rom to St. Athanasius. Edited and translated by Henry Bettenson, Oxford University Press, 1969, s. 140. ↩︎

9. De Praescriptione haereticorum 13, Bettenson, ibid. ↩︎

10. Adversus Praxean, 2, Bettenson, s. 141. ↩︎

11. Against Heresies, Bok I, 10.1, citerad och översatt från Robert M. Grant, Irenaeus of Lyons, 1997, s. 70. ↩︎

12. ibid. ↩︎

13. I.3.31, citerat och översatt från St Ireneus of Lyons, On the Apostolic Preaching. Översättning och introduktion av John Behr, 1997, s. 60 f. I svensk översättning, Bevis för den apostoliska förkunnelsen, översatt av Olof Andrén, 1997, sid 34 f. ↩︎

14. Adversus Haereses 3.21.10, Bettenson, s. 82 f. ↩︎

15. I.3.33, citerat och översatt från St Ireneus of Lyons, On the Apostolic Preaching. Översättning och introduktion av John Behr, 1997, s. 60 f. I svensk översättning, Bevis för den apostoliska förkunnelsen, översatt av Olof Andrén, 1997, sid 35. ↩︎

16. De Baptismo 5, Bettenson, p. 114. ↩︎

17. De carne Christi, 17, Bettenson, p. 126. ↩︎

18. ibid. ↩︎

19. On the Apostolic Preaching, 3.33, Behr, s. 61, Andrén, s. 35 ↩︎

20. Against Heresies, Book III, 22.4, Grant, p. 141. ↩︎

21. Så tidigt som 1841 utkom en svensk översättning av D.F. Strauss, Das Leben Jesus (1835) med titeln /Strauss och evangelierna eller Jesu lefnad av D.F. Strauss. För tänkande läsare av alla stånd bearbetad av en evangelisk teolog/. Strauss hävdade att det övernaturliga och mirakulösa som berättas i evangelierna om Jesu person och liv var en produkt av en omedveten mytbildning kring en ursprunglig helt inomvärldslig historisk kärna. ↩︎

22. Viktor Rydberg, Bibelns lära om Kristus, 1862, sid 195 (digital faksimil utgåva, Projekt Runeberg). ↩︎

23. A.a., s. 197. ↩︎

24. »Från dogmat till evangeliet« from Det andliga nutidsläget och kyrkan, 1919, s. 102. ↩︎

25. A.a. sid 109. ↩︎

26. A.a. sid 103 ↩︎

27. Torsten Bohlin, Evangelisk troslära, 1937, s. 91 f. ↩︎

28. Gustav Wingren, Credo, 1974, s. 80 f. ↩︎

29. KG Hammar har uttryckt sina teologiska åsikter i flera artiklar och intervjuer i dagstidningar och tidsskrifter; han har också publicerat Tecken och verklighet, hans pastoralbrev till Lunds stift, 1993, Samtal med Gud, hans pastoralbrev till ärkestiftet, 1997, och Ecce Homo efter tvåtusen år, 2000. ↩︎

30. Ecce Homo, s. 93. ↩︎

31. Materialet för det här stycket kommer från en artikel, »Lita på Guds kärlek«, av K.G. Hammar och publicerad i SvD 2003-03-19. ↩︎

32. Det är förstås möjligt, om man nu måste betrakta detta som en viktig teologisk poäng, att behålla en bokstavlig, traditionell förståelse av Maria som semper virgo, genom att anta att återhämtningen efter barnsbörden också innebar ett helande av all eventuellt sargad kroppsvävnad. ↩︎