Om jungfrufödelsen

Inledning

Stor tio-kronors marknad! Reklambladet, som slank ned i brevlådan i mitten av november, erbjuder en halmbock med breda röda band, en flasköppnare i form av en tomte, ett mässingsfärgat änglaspel, en genomskinlig plastkula med inbyggt snöfall och olika bakgrundsmotiv, ett par sjungande änglar med munnar små som knappnålshuvuden. Allt och mycket, mycket mer därtill för endast tio kronor per artikel. Och så förstås en julkrubba med tre figurer. Höjd 15 centimeter. Tio kronor för en sittande kvinnofigur i rosa dräkt, till hälften skymd av prislappen, i mitten en man i en gul pastellfärgad mantel med skägg och stav och så ett barn som med ljusblått höftskynke ligger i något som ser ut som en tändstickslåda klädd med något odefinierbart också det i pastell. Det ser ut som om personerna vore gjorda i marsipan, men det är de säkert inte. Då skulle de ha kostat mer an tio kronor. Maria, Josef och barnet Jesus som stämningsskapande kitsch! Tack och ajö!

Presentation

Så rynkar den estetiske och kanske också teologiske finsmakaren på näsan. Jojo. Men många av dem som skulle rynka på näsan åt stormarknadens simpla krubba förhåller sig på det intellektuella planet lika distanserade till saken, det som krubban handlar om och det som är julkrubbans förutsättning: Marias havandeskap och omständigheterna kring det. Änglabesöket hos Maria, budskapet att hon skall bli havande utan mans medverkan och föda en Son, nattlig änglasång för herdar och stjärntydarbesök med guld, rökelse och myrra – allt sådant tillhör den teologiska kitschen, den religiösa bråten. Och sådant skall egentligen rensas bort. Hade det rört sig om en polsk julkrubba från Krakow eller något lokalt konsthantverk med smak och kvalitet, då skulle det ha varit helt okej. Som dekoration vill säga. Gärna till tonerna av Schlafe, mein Liebster ur Bachs Juloratorium. Det gäller att hålla stilen, bevara kulturen (vilket naturligtvis inte innebär ett ifrågasättande, ringaktande eller kritik av andra kulturer) och upprätthålla traditionerna (vilket självfallet inte skall uppfattas som om vi gjorde anspråk på att just våra traditioner skulle gälla någon annan än just oss här och nu), samtidigt som de invigda, de som genomskådat det hela, i bästa postmoderna samförstånd blinkar till varandra. Ungefär som de vuxna gör när det gäller jultomten och de mycket små barnen: ”De är väl klaaart, lilla vän, att tomten finns, har en ren som heter Rudolf och bor i Rovaniemi!”

För mig är det mer sammansatt med julkrubban till salu i reklambladet. Själva det faktum att Maria, Josef och Jesusbarnet fortfarande har en marknad, att det är någon som räknar med att få den produkten såld är något positivt. Maria, Josef och Jesus är inte glömda eller utkonkurrerade i kommersen. De behåller sin ställning. Den heliga familjen tillhör fortfarande förutsättningarna för en riktig jul. En bland många, det är sant, men de finns med. Det gör mig ingenting att figurinerna är söta, sentimentalserande i sina ljusa pastellfärger. Det är mig likgiltigt om de besitter eller saknar konstnärligt värde. Smaklösa eller inte, kitschiga eller inte pekar de i alla fall vidare utöver sig själva mot själva saken.

Och saken – vad är den? Det gäller honom som ligger i krubban. Vems son är han? Saken gäller också Maria. Vems barn var det hon födde? Saken gäller också Josef. I vilken mening är han Jesu far? De är dessa tre personer i julkrubban och skeendet kring dem saken djupast handlar om. Till och med religiös kitsch, alltför mänsklig, smaklös, utan konstnärligt värde, kan peka de på det som den Heliga Skrift vittnar om och som den kristna Kyrkan bekänner: det gudomliga Ordet kommet i köttet, in carne, inkarna-tionen. Detta under förutsättning att de majestätiska orden i den latinska bibelöversättningen Vulgata är sanna: et Verbum caro factum est (och Ordet blev kött). Att det är ett faktum. Då spelar det ingen roll om det är fråga om pastellfärgade marsipanmarior eller gipsjesusbarn. Det är som det vare sig vi tror på det eller inte. Det är något som är gjort, något som har skett extra nos (utanför oss). Saken är ett faktum. Det är ett faktum som angår oss, som är pro nobis (för oss) och som vi är indragna i.

Bibelns vittnesbörd och Kyrkans tro

I den stora trosbekännelsen från kyrkomötet i Konstantinopel 381, som är också i dag är normerande för de allra flesta kristna kyrkor, bekänner den kristna kyrkan sin tro på den Treenige, Fadern och Sonen och den Helige Ande. Med bibliska termer och i ett fall med hjälp av ett utombibliskt begrepp, som likväl i sak ger uttryck för en biblisk substans, homo-ousios, av samma väsen, bekänner den kristna kyrkan tron på Jesus Kristus som Sonen i en tvåfaldig mening: han är den evige sonen, född av Fadern före all tid. Han är född, vilket är ett egendomligt begrepp i samband med en fader – men det är den enda begrepp Kyrkan kan använda för att uttrycka att han inte tillhör skapelsen, inte är skapad som Arius från Alexandria och hans meningsfränder trodde. Jesus, Sonen, har en unik relation till Fadern. Jesus är Gud av Gud, Ljus av ljus. Det Gud Fadern är, det är också Sonen – han är av samma väsen, vara, sort och slag som Fadern. Men det talas också om Sonen i hans födelse i tiden. Med trosbekännelsen majestätiska ord lyder det: ”som för oss människor och för vår frälsnings skulle har stigit ned från himmelen och antagit kött [inkarnerats] genom den Helige Ande och Jungfrun Maria och blivit människa”. Jesus är Guds Son, född av evighet, och Marias Son, född i tiden, och detta i en och samma person. Trosbekännelsen är alldeles klar. Det är inte Josef, timmermannen från Nasareth, Davidsättlingen, som är Jesu biologiske fader. Jesus har kommit till genom den Helige Ande. Den apostoliska trosbekännelsen som sannolikt går tillbaka på dopbekännelsen i kyrkan i Rom uttrycker samma faktum med orden: ”avlad av den Helige Ande och född av jungfrun Maria”.

Kyrkans bekännelse har inte stått oemotsagd. Redan i Nya Testamentet finns antydningar och ekon av att det var något underligt med Jesu börd. Kyrkofäderna får försvara tron på jungfrufödelsen mot trons belackare. Origenes gör det på 200-talet i en berömd en försvarsskrift riktad mot Kelsos. Att en jungfru föder en son, dvs att en kvinna blir med barn utan samlag och utan manlig säd, var för den tidens människor lika otroligt som det är i dag. Det vore att underskatta antikens människor att tro att de skulle ha lättare att svälja en sådan sak. Det som berättas om änglabesöket hos Maria om bebådelsen var lika otroligt då som nu. Att därför tro att vi i dag har större rätt att avgöra om de nystestamentliga berättelserna hos Matteus och Lukas är sanna eller inte, vore uttryck en nedlåtenhet mot evangelisterna och deras samtida.

Det är sant att det bara Matteus och Lukas som berättar att Maria blir havande utan mans medverkan som ett resultat av den Helige Andes överskyggande liksom en gång Guds härlighet överskyggade arken i Gamla Testamentet. Maria är jungfru när hon föder Jesus. Markus, Paulus och Johannes nämner inte jungfrukonceptionen eller jungfrufödelsen direkt. Men att därav dra den slutsatsen att de inte kände till den, att dessa trosföreställningar skulle vara av ett senare datum, och därför inte heller hörde vare sig till det ursprungliga kerygmat, frälsningsbudskapet eller den ursprungliga traditionen (traditum), och sålunda saknade dogmatisk betydelse, det är att få materialet av säga något som det inte säger. Även om Markus, Paulus och Johannes inte nämner att Jesus är avlad av den Helige Ande och född av jungfrun Maria, så kvarstår dock det faktum att två evangelister oberoende av varandra berättar om detta under (Mt 1:18, Lk 1:34-37). Det står där i kanon, den av Kyrkan erkända samlingen av heliga böcker genom vilka Gud talar, och även om det hade stått om jungfrufödelsen på ett enda ställe i förbigående, är det en utsaga av en så unik karaktär och avgörande betydelse att man måste ta ställning till den.

Ljuger Matteus och Lukas?

Men hur är det? Ljuger de evangelisterna? Vill de så gärna tro att de lurar sig själva och andra genom att ha plockat upp sekundära folkliga legender och införlivat dem i sina berättelser? Mytologiserar och broderar de ut den föregivet enkla och okomplicerade berättelsen – Jesus som Josefs och Marias gemensamma barn - för att i samtidens ögon ge trovärdighet inte bara åt Jesu messiaskap utan också hans gudssonsskap? Är de ett led i en kristologisk utveckling från evangeliernas predikande rabbin med sin enkla lära till dogmernas komplicerade lära om den preexistente gudssonen? Så säger många uttolkare i dag, och här går det en skarp och tydlig gräns mellan dem som tror på det Matteus och Lukas berättar i respekt för deras trovärdighet och i en öppenhet för ett gudomligt handlande, sätter tilltro till det som berättas, även om det går emot eller utöver det människan i dag vet om världen och verkligheten, så som den är tillgänglig för hennes observation och beskrivning.

Har man däremot den uppfattningen som den uppsaliensiske kyrkohistorieprofessorn Emanuel Linderholm (1872-1937) framför i sin uppsats ”Från Dogmat till Evangeliet” ¹ (1919) att naturvetenskap, kritisk-filosofisk och historisk forskning slagit sönder den världsbild på vilken det gamla dogmat vilade genom att upplösa dess ”föråldrade vetenskapliga förutsättningar i kosmologiskt, antropologiskt och historiskt hänseende” (a a sid108), då kommer saken i ett annat läge. Enligt Linderholm är det helt klart ”att Jesus icke uppträtt med anspråk på en övernaturlig födelse, gudomlighet eller tillbedjan” (a a sid 100). Lukas och Matteus har tagit över och i sina evangelieberättelser infogat sena folkliga legender. Jesus har aldrig själv i sin förkunnelse eller undervisning gett den ringaste antydan om någon övernaturlig födelse. ”Under hela hans verksamhet förutsättes både av honom själv och andra som en självklar sak att, att han är son till Josef och Maria av Nasareth och att han är en Davidsättling” (a a sid 100 f). Att hävda något annat genom att hänvisa till Bibeln, kanon, till den kristna lärotraditionen, traditum, till trosbekännelserna eller till regula fidei (trosregeln) eller till kyrkliga dogmer, är att försöka bygga på något som redan är desavouerat och raserat. I stället för att fasthålla vid ett ”fysiskt-hyperfysiskt sonskap”, som sålunda bygger på föråldrade dogmatiska förutsättningar, bekänner sig Linderholm till ett ”etiskt-religiöst i och genom Anden” (a a sid102), något som enligt honom står på ett mycket högre plan än jungfrufödelsen.

En annan Jesus och en annan tro

Den kristna kyrkans traditionella tro på Jesus Kristus som sann Gud och sann människa i en person, delar Emanuel Linderholm inte. Att Jesus är sann människa betvivlar han inte. Att Jesus stå Fadern nära, kanske som ingen annan, betvivlar han inte heller. Vid dopet utrustas Jesus på ett särskilt sätt med den gudomliga Anden. Han lever ett liv i hänvändelse till Fader, ett liv kännetecknat av osjälviskhet och kärlek, och det är hans intima förhållande till Fadern, hans förkunnelse om varje människosjäls oändliga värde och hans sätt att leva som är evangeliet. Jesu förblivande betydelse ligger i att Gud har behagat att uppenbara sig för honom som för ingen annan: ”Gud såsom vår Fader känna vi endast genom Jesu vittnesbörd på grundvalen av hans inre liv med Gud. Den kristna vissheten om Gud har vunnits av Jesus. Och när vi nu söka komma till visshet om Gud, ty vi oss alltjämt till Jesu vittnesbörd och söka stöd i hans inre liv med Gud. Ett genom Jesus förmedlat, men samtidigt omedelbart gudsumgänge i anden är nödvändigt för varje levande kristen” (a a sid 133 f). Att Jesus skulle vara Gud eller gudomlig förnekar Linderholm; det är just genom sin mänsklighet som Jesus kommer oss nära, medan varje form av gudomlighet skulle fjärma honom från oss. Jesus gjorde inga under, men frigjorde människor omkring sig och i den meningen skedde det under omkring honom. Hans död har ingen försonande betydelse eftersom Fadern inte behöver blidkas. Gud kan förlåta utan gottgörelse. Däremot kan Linderholm säga att ”Han [Jesu] godhet och kärlek överskyler så mycket och ”försonar ”oss med verkligheten” (a a sid 128). Andligt lever Jesus efter sin död, men någon kroppslig uppståndelse är det inte fråga om. Hans kropp ligger som tur är bortglömd i någon grav. Den bild som Linderholm tecknar av Jesus är den överlägsna fullt utvecklade och förverkligade religiösa personligheten, som i sitt gudsförhållande och sitt sätt att leva mot andra människor är en lärare, en vägvisare och ett föredöme. Jesu sonskap är inte unikt. Han är en vanlig, men ovanlig vanlig människa. Det är en fråga om grad, inte om art. Han är inte dogmernas gudamänniska utan istället gudsmänniskan. Jesus är inte heller förmedlaren av Guds Ande men är uppenbararen av Anden ”som i Jesus Kristus uppenbarats som nådens, sanningens och det nya livets Ande” (a a sid142). Genom sitt sätt att lära, leva och vara pekar Jesus på den gudomliga faderskärleken, och det är till detta fadersförhållande, som innebär personlighetens religiösa och sedliga utveckling och fullkomning, som Jesus leder människor. Sammanfattningen av sin tro på Jesus ger Linderholm i en alternativ trosbekännelse: ”Vi tro ock, att han [Gud, vår himmelske Fader, vår ende Herre och Konung, som allena bör tillbedjas och äras] fullkomligast uppenbarat sig som den helig kärleken och rättfärdigheten för gudsmänniskan Jesus Kristus och genom hans vittnesbörd, genom hans liv och död i lydnad och kärlek, visat oss vägen till sig och till förverkligandet av sitt rike i världen (a a sid 142). Med termer hämtade från dogmhistorien kan Linderholm betecknas som en psilantropist – en som tror att Jesus bara är en vanlig människa – och hans jesusbild företer uppenbara likheter med monarkianismen i dess dynamistiska eller adoptianska form.

Emanuel Linderholm är värd beundran och respekt. Han hymlar inte. Efter ”bästa förstånd och samvete, öppet och ärligt utan slingringar” (a a sid 109), framställer han den kristna tron så som han anser att den nu måste framställas utifrån de förändrade förutsättningar som de naturvetenskapliga rönen och den historiskt kritiska forskningens resultat enligt honom medfört. Vad han ser framför sig och som han medvetet strävar mot är inte mindre än ”en religiös revolution, en ny reformation” (a a sid 134). Emanuel Linderholm var varken den förste eller siste som efter det traditionella trinitariska och kristologiska dogmats föregivna sönderfall försökt göra en nytolkning, eller som han väl själv uppfattar det, en restauration av den kristna tron. Det han i klartext skriver i sin uppsats kan hjälpa traditionellt troende kristna att i nutiden klarare se konturer och sammanhang i samtida förkunnelse och aktuella presentationer av Jesu Kristi person och verk. Frågan är bara om den väg som den lärde kyrkohistorikerprofessorn i Uppsala med rötter i småländsk frikyrklighet beträder är den enda framkomliga?

En annan väg

Ljuger Matteus och Lukas? Kan man tro på att det de berättar om Jesu börd är sant?

Marias egen reaktion är ju densamma som alla andras som får höra något så omöjligt: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Vad Maria än var så var hon inte dum. Hon visste säkert hur barn kom till. Hon är lika skeptisk som vilken artonhundratals naturvetenskapsman eller kritisk bibelforskare som helst. Även om modern naturvetenskap är betydligt mer försiktig att uttala sig om vad som är möjligt och omöjligt, gäller väl att det inte i vetenskapen finns plats för det grundläggande antagandet eller förutsättningen att det finns en Gud, som skulle kunna ingripa i kedjan av händelser, vilka människan kan iakttaga. Gud är en hypotes som vetenskapen inte behöver. Naturvetenskapen är ateistisk, eller vilket kommer på ett ut, principiellt agnostisk; den uttalar sig inte om det finns en gudomlig verklighet, eftersom det inte går att veta något med säkerhet om det. I vetenskapen behövs inte antagandet att en händelse eller ett ting har ett övernaturligt ursprung eller betydelse, eftersom de vetenskapliga lagarna på ett adekvat sätt kan ge en förklaring till de fenomen som möter. Vetenskapen är i praktiken materialistisk i det att den antar att den fysiska materien är den enda verkligheten. Tillvaron, alla processer och alla fenomen kan förklaras som yttringar eller resultat av materia. Det finns sålunda inte några förutsättningar för en mänsklig själ som överlever den fysiska döden. Om det är så, då finns det inget mer att diskutera från kristen synpunkt. Vill man ändå ha en religion på dessa villkor, blir det en i grunden heroisk, tragisk projektion av det mänskliga.

Är det inte just i detta sammanhang som änglabudskapet faller på plats. Ser man radikaliteten i vad en ängel representerar klarnar mycket. En ängel är inte som i prospektet från varuhuset som erbjöd en liten trind barnliknande varelse med förkrympa utväxter på ryggen för tio kronor. Ordet ängel betyder budbärare, och representerar en varelse som för med sig ett budskap som inte annars finns i denna värld. Det är frågan om det fullständigt oväntat och från mänsklig sida fullkomligt omöjligt inbrytande av något radikalt annat och nytt. När denna närvaro förnims av människan med hennes begränsade sinnen uppstår alltid fruktan. Standardhälsningen för en ängel är därför: ”Frukta inte!”, dvs detta betyder inte döden för dig, människo-barn, även om det känns så när du möter min helighet och mitt starkare vara som ängel. Med Maria händer något ännu mera märkvärdigt. I stället för fruktan och skräck i mötet med det himmelska, det eviga, får Maria veta att hon är föremål för Guds utväljelse och nåd, och att denna ”benådning” är förbunden med ett uppdrag: att föda en son. Vem denne son är uttrycks helt i bibliska kategorier. Hela Guds handlande med Israel och alla Guds löften aktualiseras, alltifrån den hemlighetsfulla utsagan om kvinnans säd som skall sönderkrossa ormens huvud (1 Mos 3:15) – protoevangeliet i Genesis - till profetian om att den unga kvinnan, jungfrun, skall bli havande och föda en son, en profetia som väl redan var uppfylld, men som nu skulle få en ännu vidare och djupare uppfyllelse (Jes 7:14). Maria skall föda konungen med det eviga riket! Om ängelns budskap till Maria är oväntat, otänkbart, otroligt, så finns det ändå ett sammanhang: en röd tråd genom Gamla Testamentet som vindlar sig från protoevangeliet fram till dörren till Marias hus i Nasaret. Det är den gudomliga oikonomian, frälsningshushållningen eller intrigen i Guds handlande eller story med sin skapelse och sitt egendomsfolk. Om det är möjligt med en jungfrufödelse eller inte, är egentligen bara avhängigt av svaret på en enda fråga: finns det en Gud eller inte. Om frågan besvaras med ja, har man också sagt att det är principiellt möjligt. Maria ställer frågan hur det skulle kunna gå till att hon skall få barn utan man, och det svar hon får är just den självklara utläggningen av Gud finns, och eftersom Gud finns, då är allt möjligt för Gud.

Det är därför egentligen inte meningsfullt att inventera skälen till att jungfrufödelsen inte kan ske. Parthenogenesis kan visserligen förekomma bland lägre livsformen men är inte känd bland däggdjur; även om man tog med kloning och genmanipulation i bilden, så skulle en jungfrufödsel – ett havandeskap utan medverkan av manlig semen – vara omöjlig, eftersom en kvinna som har två xx kromosomer, aldrig skulle kunna få en son, dvs en som har både x och y kromosomer. Något sådant skulle kräva ett mirakel! Och det är just detta som händer i jungfrukonceptionen som resulterar i jungfrufödelsen. Varje försök att enbart utifrån det som är känt om genetik och fysiologi idag försöka förklara hur en jungfrufödelse möjligtvis skulle kunna ske är förfelad. En jungfrufödelse enbart inom naturens gränser utan ett gudomligt nyskapelseunder, skulle enbart resultera i ett monster. Något måste till som visserligen behåller förbindelsen och kontinuiteten med det gamla, med människa sådan hon är, men som samtidigt introducerar något radikalt nytt. Vad människosläktet behöver är någon som inte bara är människa, Guds avbild, utan någon som är fullt och helt människa men som samtidigt förverkligat sin gudslikhet i full gemenskap med Gud, någon som djävulen, synden och döden inte rått på. En ny start under nya villkor. Historien en gång till under en ny rubrik, under nya förtecken, under ett nytt huvud. En rekapitulering!

Vidare på den gamla vägen

De bibliska berättelserna om skapelsen och syndafallet kan inte läsas isolerade om man vill se den bibliska helhetsbilden med dess frälsningshistoria. Dessa berättelser hör samman, förutsätter och belyses av berättelserna om bebådelsen och jungfrufödelsen. Så har den kristna kyrkan alltid läst Bibeln. Kyrkan ser en förbindelse mellan förebådelse och förebild och uppfyllelse och fulländning, eftersom allt i Bibeln hör samman i en enda frälsningshandling av en och samme Gud. Så läste kyrkofäderna den Heliga Skrift. Många moderna bibelläsare och exegeter avvisar det patristiska sättet att läsa Bibeln såsom till exempel Ireneus och Tertullianus gjorde när de ställde Adam och Kristus och Eva och Maria jämte varandra i sin läsning och tolkning. Invändningen är att när det gäller Adam och Eva så har vi här att göra med myter och legender, vilka kyrkofäderna läste och behandlade som om de vore historiska personen och det som beskrivs i samband med dem vore verkliga historisk händelser. Det existerar således menar man en inkongruens eller asymmetri, därför att myt och historia oförmedlat ställs samman. Om Adam är en rent mytisk gestalt såsom mänsklighetens stamfar, då bryter parallellen med Kristus som den nye Adam, upphovsmannen till en ny mänsklighet, samman. Den blir inte verklig och är därför irrelevant. På samma sätt förhåller det sig med den av kyrkofäderna framställda parallelliteten mellan Maria och Eva. Berättelsen kan på sin höjd förstås som en livstolkande myt eller som poesi. För många är också Marie Bebådelse av samma karaktär. Det är en legend, en myt, poesi. Båda dessa berättelser, den om Eva och den om Maria, försöker tolka människosläktets läge och existentiella situation, förstådd utifrån en antikverad världsbild och ett föråldrat värdesystem, som den moderna människan inte längre känner igen eller kan identifiera sig med. Den linderholmska invändningen återkommer med full kraft: den moderna människans förståelse av universum och människan som resultatet av en gigantisk utvecklingsprocess underminerar och raserar det bibliska vittnesbördet och därmed också den patristiska exegesen. Vi behöver ett bredare perspektiv på inkarnationen med mer ljus och rymd omkring. Eller gör vi det?

Det är helt möjligt att argumentera för att protohistorien i Genesis kap 1-3 är avsedd att stå där precis som den gör. Den form som berättelsen om urhistorien föreligger i, är den form Gud de facto valt för att uppenbara det människan behöver veta för sin frälsning. Det är också fullt rimligt, och kanske till och med troligt, att de som en gång sammanställde traditionerna eller skrev ned dem själva var fullkomligt medvetna om att berättelserna om världens skapelse och människans fall var berättelser som Gud uppenbarat just i den formen för att säga något tidlöst om människan och om Gud och om förhållandet dem emellan. Det är också fullt möjligt att hävda att berättelserna som sådana fortfarande är oöverträffade, därför att de talar om vad Gud uppenbarat för människor på ett sådant sätt att det är begripligt för alla oberoende av ålder, kultur, bildnings- eller intelligensnivå. Att avvisa urhistorien och dess teologiska betydelse av det skälet att den skulle vara ohistoriskt eller bygga på en föråldrad världs-, natur- eller verklighetsuppfattning är inte hållbart. Det är inte därför inte enbart möjligt utan även rekommendabelt att läsa exempelvis Tertullianus´ och Ireneus´ framställningar om skapelsen och inkarnationen, om människan syndafall och upprättelsen inte bara av människan utan i människan hela skapelsen, för att få en djupare och bredare förståelse av den gudomliga uppenbarelsen.

Kristus som den nye Adam

Adams skapelse förebådade Kristi födelse. Kristus är den nya Adam som ”rekapitulerar” mänskligheten. I sin Bevis för den apostoliska förkunnelsen ²,berättar Ireneus om hur människan föll genom olydnad och lades under förgänglighet och död. För att frälsa och upprätta människan måste den gudomlige Logos bli människa, antaga ”kött” och genom lydnad rekapitulera det som hände med Människan. För att kunna befria människan ”antog vår Herre samma slags kropp (s/arkosis/) som den först skapade [Adam] för att kunna träda upp i kamp för fäderna och genom Adam besegra den som slagit ned oss genom Adam” (a a sid 34 f). Såsom Gud en gång skapade Adam genom stoft från den jungfruliga jorden, så föddes Kristus av en jungfru genom Guds vilja och visdom, och rekapitulerade på så sätt Adams skapelse. Ireneus skriver i Adversus Haereses: ³ ”Och såsom den först danade Adam fick sin substans av jorden, ännu oplöjd och jungfrulig (”ty Gud hade ännu inte låtit det regna på jorden och människan hade inte bearbetat jorden”, Gen 2:5) och formades av Guds hand (Ps 119:73, dvs av Guds Ord, ”ty allt blev till genom honom”, Jh 1:3, och ”Herren tog stoft från jorden och danade människan” Gen 2:7), sålunda fick Ordet, i det han i sig själv ”rekapitulerade” Adam, av Maria som fortfarande var jungfru, med rätta en tillblivelse som ”rekapitulerade” Adam” (a a 3, 21, 10). Som den nye Adam innebär Kristus en ny begynnelse för mänskligheten, och genom lydnaden på korset, vände han på det som skett i paradisträdgården genom olydnad. Såsom korset sträcker sig i fyra riktningar, längden, bredden, höjden och djupet så hade Kristi lydnad, han som är Gud, en allomfattande betydelse. Det är en inbjudan alla människor att kunskap om Gud, vilket innebär befrielse från död och förgängelse. Genom denna rekapitulation återställer Kristus Adam, mänskligheten och blir Fulländaren av Guds frälsningsplans, Guds oikonomia, för hela skapelsen. Om Josef hade varit Jesu fader, skulle Jesus inte ha kunnat vara den nye Adam och sålunda inte heller huvudet för den nya mänskligheten, den nye Adam. Jungfrufödelsen i dess parallellitet till Adams tillblivelse – orört stoft och en jungfrus sköte - är en nödvändig förutsättning för Kristi universella representativitet som Recapitulator och därmed Frälsare.

Maria som den nya Eva

Följderna av jungfrun Evas otro ”reverseras” genom jungfrun Marias tro när hon hörde i lydnad. Skeendet liksom backas och de ödesdigra konsekvenserna undanröjs. Så som Adam enligt Ireneus rekapitulerades i Kristus, så rekapituleras Eva i Maria. ”Det var nödvändigt att Adam skulle återupprättas i Kristus för att det dödliga skulle uppslukas av odödligheten, och Eva i Maria för att en jungfru skulle kunna vare förespåkare för en jungfru och undanröja och förinta den jungfruliga olydnaden genom den jungfruliga lydnaden” (Bevis, 1, 33, sid 35). Tertullianus har en snarlik framställning i De carne Christi, som redan i titeln – Om Kristi kött - röjer konkretionen i Kristi person och verk. Samma konkretion kommer till synes i en kommentar till människans fall. Människan som skapats till Guds avbild och likhet hålls fången av djävulen. För Tertullianus syftar ”till Guds avbild” på människans form, medan ”i Guds likhet” syftar på människans evighet, detta att hon i skapelsens begynnelse fick Guds Ande genom inandning, men senare förlorade den genom sin överträdelse. Den restaurativa processen är parallell med fallet men så att säga i omvänd ordning, den är reversiv; såsom ett ord som var ”dödens arkitekt” nådde Evas öra medan hon var jungfru, så måste på motsvarande sätt Guds Ord, ”byggaren av liv” komma till en jungfru; det som genom kvinna hade fördärvats skulle också genom kvinna upprättas till frälsning. Eva trodde ormen; Maria trodde ängeln.⁴ Ireneus sammanfattar det koncist när han skriver: ”Liksom människan blev slagen, föll och dog genom en jungfru som var olydig så var det på samma sätt som människan tog emot livet genom en jungfru som lydde Guds ord efter att blivit förd till livet genom Livet.” (Bevis, 1, 33, sid 35). På ett annat ställe ger han en talande bild av den syndiga människans läge när han jämför det med en knut. ⁵ Den knut som jungfrun genom sin otro hade knutit löser jungfru Maria upp genom sin tro. Tron som lyder Guds Ord löser dödens knut! Och en knut knyts upp genom att knytnings-processen görs om fast omvänt: rekapitulation!

En övervuxen stig?

Få är nog de som i dag också bland teologer känner igen namnet C.O. Björling (1804-1884), teologie doktor och biskop i Västerås. Någon kanske längst inne på en undangömd hylla i ett antikvariat eller i ett dammigt magasin sett hans Den christeliga dogmatiken enligt Lutherska kyrkans bekännelseskrifter, vars andra band utkom 1872. Ännu en av dessa föråldrade teologier från en förgången tid! Som en väg som ingen länge använder, övervuxen, knappast synlig, medan den nya motorvägen spikrakt skär genom landskapet någon kilometer längre bort. Man behöver inte läsa många sidor i Björlings framställning om Frälsarens Jesu Christi person för att slås av djupet, bredden och klarheten i hans framställning. Här lever Skriften och den kristna traditionen, samtalet mellan all dem som gått före och reflekterat och mediterat över den kristna trons djup, sammanhang och hemligheter.

För att människan och människosläktet skall kunna frälsas är det nödvändigt att Frälsaren är både sann Gud och sann människa i en person. Jungfrukonceptionen eller som Björling kallar den, den ”övernaturliga avlelsen” är nödvändig om Kristus skulle bli en ”gudamänsklig person” (a a avdeln 3, sid 56). Om Kristus hade avlats som alla andra människor, då skulle han endast ha varit en människa som Gud hade förenat sig med, och det skulle inte skilja sig från det sätt på vilket Gud är förenad med varje troende människa. Här behövs något mer. Den aktiva principen vid avlelsen måste utgöras av Guds själv, som i Marias sköte blev orsak till Kristi mänsklighet. Det var endast på det sättet som det mänskliga skulle kunna upptagas i Guds Sons personlighet. På så sätt blir han syndfri och utrustas även med de gudomliga egenskaper som var nödvändiga för att genomföra frälsningen.

I själva människoblivandet då den gudomliga och den mänskliga naturen förenades med varandra till en person – inkarnationen – måste enligt Björling och traditionell kristologi den gudomliga naturen, som existerar som ett personligt väsen, vara den aktiva och den bestämmande, som upptar den mänskliga naturen i sin personlighet med sig medan den mänskliga naturen är den passiva som tas upp. Det skulle vara emot Guds väsen att vara passiv och beroende, medan det däremot till människans väsen hör att hon bestämd av Gud och beroende av honom. Människoblivandets handling, skriver Björling, som skedde då människan Jesus avlades av Gud i jungfru Marias sköte, ”uttryckes i den Heliga Skrift med sådana satser, i vilka subjektet är logos asarkos [det gudomliga Ordet, Logos, utan kött, dvs ännu icke inkarnerat, ”människovordet”] och predikatet ett uttryck för nämnda handling, såsom ordet vart kött, Gud uppenbarad i köttet” (a a avdeln 3, sid 54). Den mänskliga naturen saknade egen personlighet eller existens i sig själv (anhypostasi), men denna natur blev personlig genom att upptagas i Guds Sons personlighet (enhypostasi). Detta betyder inte att Jesus saknade en mänsklig personlighet, men hans mänskliga personlighet har sin grund i den gudomliga. Det är ju inte två artskilda entiteter som skall förenas, utan det förhåller ju sig så att människan är skapad efter Guds avbild till att uppnå hans likhet, och den gudomlig Logos, Sonen är ju den i vilken denna avbild finns. Kristus är imago Dei, Guds avbild. Människans jag är ju en avbild av Guds Son. Människan är i denna mening imago Imaginis Dei, Guds Avbilds avbild. Björling skriver: ”Då Guds Son antog människonatur, antog han med detsamma mänsklig individualitet, ehuru blott i dess potensartade tillstånd [dvs i det den kan bli men ännu icke blivit]. I sin utveckling uppgick denna individualitet i Guds Sons personlighet, utan att den därför utplånades. Kristus visste sig vara en individuell människa i och med att han visste sig vara Guds Son. Detta skedde därigenom att Guds Son, upptagande den mänskliga individualiteten i sin personlighet, genomträngde den med sin gudomliga fullhet och därmed gav den gudamänsklighetens form samt en världshistorisk och hela människoläktet omfattande betydelse” (a a avdeln 3, sid 55). Genom inkarnationen uppstod den personliga förening (unio personalis) som betecknar det permanenta tillstånd i vilken Kristi två naturer, den gudomliga och den mänskliga, är så förenade att de utgör en enda gudamänsklig person. I Kristus är den mänskliga och den gudomliga naturen så förenade att den ena naturen inte kan var utan eller utom den andra, eftersom de har en gemensam hypostas [dvs det som ”står under”, utgör fundamentet och ger existens, ”personen”], och denna hypostas är den gudomlige Logos.

Vad Björling här skriver skulle kyrkofadern Ireneus skulle med anslutning till aposteln Paulus ha uttryckt så att Kristus är den nye Adam. Jesus Kristus är den gudomliga nyansatsen för hela människosläktet. Människolivet kan efter inkarnationen levas under nya förtecken. I sin person representerar Kristus hela mänskligheten, och det han är och har gjort kan komma hela mänskligheten till godo. Djupast sett är det i och genom Jesus Kristus som människan har och får sin sanna mänsklighet. Det mänskliga har sin grund, sin norm, sin räddning och sin fulländning i Jesus Kristus, sann Gud och sann människa i en person, eller med Björlings ord, i Kristi gudamänskliga person. Det finns inget autonomt mänskligt. Det är först i föreningen med det gudomliga som det mänskliga blir fullt mänskligt. Att bli kristen är att bli fullt och helt mänsklig. Det är här som anspråket på Jesu Kristi exklusivitet som Frälsare är grundat. Därför att denna exklusivitet (människosläktet förenat med Gud i en person, som i obruten gemenskap med Gud betalar skulden, besegrar djävulen och betvingar döden) är totalt exklusiv (det finns ingen annan som gjort detta), är den just därför totalt inklusiv: den angår och gäller varje människa. Genom sin mänsklighet är Jesus Kristus förbunden med varje människa. Genom enheten mellan gudomligt och mänskligt i Jesu person, den personliga föreningen, är varje människa, som inkorporeras i Kristus och hans gemenskap genom tro och dop, eller bara ropar Kyrie eleison, Jesus, förbarma dig över mig, också genom Sonen delaktig i gemenskapen med Fadern och Anden.

Björlings och den traditionella dogmatikens sätt att förstå och uttrycka Kristi persons hemlighet och dess betydelse för hela mänskligheten kanske kan verka abstrakt och otillgängligt utan relevans för teologi och förkunnelse i dag. Frågan är bara vad som skall komma istället: perspektiv, poesi, tolkningar av tolkningar, reflexer av reflexer? Betraktar man Björlings teologi och den typ av teologi som han företräder inte som en heltäckande och uttömmande förklaring av Kristi person och väsen, något som den aldrig gjort anspråk på, ger den likväl utan att för den skull trivialisera mysteriet en rationell struktur åt kristologin samtidigt som den behandlar de kristologiska utsagorna såsom reella utsagor som syftar på något som förhåller sig såsom det utsägs. Teologin är grundad i ontologin, i det som är.

Glädjen med Maria över inkarnationen

I västlig teologi, både katolsk och protestantisk har korset stått i centrum. Särskilt tydligt har detta varit i evangelikal och frikyrklig förkunnelse och teologi: Jesus föddes för en enda sak – att dö på korset för att försona människans synd. Så är det naturligtvis. Korset står och skall alltid stå i centrum. Men korset står inte ensamt i den kristna kyrkans samlade vittnesbörd. Utan Guds människoblivande i Jesus Kristus, inkarnationen, blir det inget kors och ingen uppståndelse. Allt som den kristna kyrkan bekänner i sin trosbekännelse hör samman i en underbar och odelbar enhet. Det finns en korsets glädje, det finns en uppståndelsens glädje. Men det finns en pingstens glädje som på ett särskilt sätt är förbunden med inkarnationen. Jungfru Marie Bebådelsedag är på sätt och vis ett slags förpingstdag, och Maria är i en mening protokarismatikern. Det är den utlovade Helige Ande som nu skall komma över människosläktet, och det hela börjar med besöket hos Maria, den unga flickan i Nasareth, hon som får representera både den heliga resten i gudsfolket och vara representanten för hela mänskligheten. När den Gud som människor söker söker människan och kommer henne nära på ett sätt som aldrig förr, sker detta genom ett havandeskap och födelsen av ett barn, det sätt på vilket livet förs vidare. Detta är något begripligt för alla människor i alla tider. Det tillhör det djupast mänskliga, humanum, det som alla människor igenkänner och har gemensamt. När förkunnelsen och teologin enbart eller i första hand koncentrerar sig på korset och försoningen finns det en risk att väsentliga delar av kristen människosyn kommer i skymundan. Människan ses uteslutande som en syndare och korsfästare. Utan att på något sätt ifrågasätta denna realitet, finns det likväl anledning att också fästa blicken på vad som händer i mötet mellan människan och Gud i Nasareth. Maria är utkorad, utvald. Hon kunde likväl ha sagt nej till sitt uppdrag. Det gör hon inte därför att hon redan är tillvänd mot Gud. Maria är inte en viljelös automat, en födelsekanal, ett instrument enbart för det gudomliga handlandet – något sådant skulle vara ett attentat mot hennes mänskliga värdighet och integritet. Eva i syndafallsberättelsen vill bli som Gud utan Gud, dvs bli herre på egna villkor. Maria ställer sitt liv till förfogande för Gud: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt!” Det hon ställer sig till förfogande för, inte säger nej till är mötet med den Helige Ande – bibeltexten talar om helig ande, men kyrkans trosbekännelse förtydligare det till den Helige Ande, och det den Helige Ande skall göra är helt i linje med Guds uppenbarelse för sitt folk: härligheten över arken. Det gäller Guds närvaro, men den här gången är närvaron inte över de två lagtavlorna, som uppenbarar Guds vilja, vägen till gudslikhet, utan Guds närvaro finns i Marias liv som ett foster: han som är sann Gud och sann människa i en person från konceptionsögonblicket i moderlivet. Hon är den nya arken, den nya brinnande busken. Hon är med den fornkyrkliga termen Theotokos, Gudföderskan, för den som hon sagt ja till, burit under sitt hjärta och fött in i världen, är Gud själv. Hon har den finaste titeln en människa kan ha: Guds Moder. Den glädje som springer fram ur detta under uttrycker Maria i sin lovsång: ”Min själ prisar Herrens storhet och min ande jublar över Gud min frälsare.” I Marias glädje, glädjen i mötet med Anden och Sonen, i vilket ju också Fadern finns med, för Maria är ju Faderns barn, dras alla kristna in. Kyrkan lovar Gud med Maria i vesperns Magnificat. Det finns en kvinna som skall blir mor åt Guds Son. Det finns en människa, en kvinna bland alla människor, som inte sagt nej till Gud utan som ställt sitt liv till förfogande, offrat alla egna projekt för Guds oikonomia. Människosläktet står inte bara som korsfästare vid Golgata, människan står också genom Maria som Gudslängtare och jasägare till Guds vilja i Nasareth. Naturligtvis får detta inte överdrivas, men dessa båda aspekter bör alltid finnas med när man talar om kristen människosyn. I Maria hedrar Gud människan. Genom sitt ja till Gud hedrar Maria människan. Gud komplimenterar människan genom Maria, och genom henne kvinnosläktet. Det är fint att vara människa. Det är fint att vara kvinna.

Guds komplimentära och komplementära könsdiskriminering

Det finns en positiv könsdiskriminering i Guds handlande. Hälften av mänskligheten är utestängd från den ära som Gud visar Maria och genom henne alla kvinnor genom att det kvinnligaste av allt – havandeskapet och moderskapet – blir den väg som Gud beträder för att komma mänskligheten till mötes. På det innerligaste sätt som människan kan tänka kommer Gud som ett embryo, ett foster, ett fullgånget barn som en kvinna föder in i världen. Varje kvinna som burit och fött ett barn är i en mening delaktig i detta skeende. Varje havandeskap och födelse är helig i sig som ett uttryck för skapelse och liv, men genom Maria har havandeskap och barnafödande helgats på ett nytt sätt. Här står mannen som åskådare utanför. Han är icke delaktig i skeendet varken i avlandet, graviditeten eller födandet. Gud valde bort mannens delegerade delaktighet i den gudomliga kreativiteten. Gud utvalde det partikulära, det unika – ett enda ovum. För den manliga aktionen, potensen och fruktsamheten, bevisad i de hundratusentals sädesceller som ett ejakulat rymmer, finns det vid Guds människoblivande inte plats. Den kroppslighet som en kvinna kan ha i sitt förhållande till Gud, är förvägrat mannen. Gud diskriminerar mannen och komplimenterar kvinnan.

Men även om Gud så diskriminerar halva mänskligheten genom att hedra kvinnosläktet i Maria, så diskriminerar Gud åter halva mänskligheten och komplimenterar den andra, männen, när det barn Maria föder inte är en dotter utan en son, eller för att uttrycka det med orden i den medeltida julpsalmen: ”Guds Ord är nu vordet kött. Av en jungfru är det fött. Halleluja. Oss är född Förlossaren, Förbarmaren i Israel, Gud blev man, själv Herren han blev här en träl. Ljuvlig hamn är oss hans namn: Immanuel. Han oss bjuder frid och fröjd och evigt väl.” ⁶ Det är fint att vara människa. Det är fint att vara man.

Om man vågar se och bejaka denna positiva könsdiskriminering i Modern och Sonen, en diskriminering som både är en komplementering och en komplimentering av kvinnan respektive mannen, verkar det egendomligt när sådana som vill kalla sig kristna har påtagliga svårigheter med att världens Frälsare är man eller att det finns en Son född av Fadern före all tid. Att försöka ersätta man och kvinna med människa, att gå från det konkreta till det allmänna för att nå fram till ett slags unisexvarelse, är inte en framkomlig väg. Den är inte i enlighet med skapelsen. Därmed är den icke heller inkarnatorisk. ”Människan” är och förblir en abstraktion; ”människan” existerar konkret enbart som man eller kvinna, och denna skillnad är given i skapelsen. Den är inte en social eller historisk konstruktion som människan kan dekonstruera och rekonstruera efter behag. Det är just denna skillnad, att det finns män och att det finns kvinnor, som var för sig kan representera helheten, som Gud komplimenterar och komplementerar: Guds Son och Guds Moder. Att det i stället för ett tacksamt mottagande av och ett försök att förstå och leva ut Guds avsikt med denna goda ordning sker en ständig komplicering och problematisering av kön och en polarisering och antagonisering i förhållandet mellan könen i den samtida kyrkan, är att följa Eva snarare än Maria. Om det är makt saken ytterst gäller, finns det anledning att påminna om att både Maria och Jesus, kvinna och man i Guds oikonomia, går in som tjänare åt Gud och åt nästan. Maria säger att hon är Herrens tjänarinna, och ställer hela sitt liv till Guds förfogande. Så blir hon uppfylld med Helige Ande både vid Bebådelsen och sedan vid den första Pingsten. Jesus som är fylld med Anden från moderlivet, den över vilken Anden i dopet sänkte sig som en duva, den som ber Fadern sända Anden till sin kyrka, han är den som var till i Guds skepnad men inte räknade jämlikhet med Gud som ett byte att klösa sig fast vid utan utblottade sig och antog en tjänares skepnad och blev lydig intill döden på korset (Fil 2). Maria och Jesus, kvinna och man, säger båda som tjänare ja till Gud i sina liv och finner i detta ja sin identitet. Vägen till upphöjelse går via lydnad och utblottelse.

Maria som modell och ikon

I sitt ja till Gud tjänar Maria, Guds Moder, Gudföderskan, både som en modell och en ikon för kyrkan och för hela mänskligheten. I sitt ja till Gud säger hon definitivt nej till människans försök att bli lik Gud utan Gud, dvs på sina egna villkor. Hon litar på Guds Ord. I sitt ja avstår hon från det mänskliga projektet att på människans gudlösa villkor själv definiera vad det innebär att vara människa – man och kvinna - istället för att lyda Gud. I sitt ja finner hon sin djupaste identitet och sitt yttersta livsmål: skapad till Guds avbild, växer hon närmare likheten med Gud; hörsam mot Guds vilja och ord i lydnad och tjänst, träder Maria in i den eviga kärleksgemenskapen med den Treenige.

Marias ja, eller för att var precis, detta att hon inte säger nej till att bli Guds Moder, att bära Jesus under sitt hjärta, står som modellen för mötet mellan Gud och människa. All kristen teologi skulle bära detta i minnet när den försöker bestämma vad Gud gör och vad människan gör i detta möte. Marias mottagande är inneslutet i Guds utkorelse och gåva, vilka kommer före allt vad Maria säger eller gör. Det är i Guds utväljande ja till människan som människan får förmågan att inte svara nej till Gud. Människans frihet består djupast inte i att kunna säga ja till Gud; den friheten har människan inte, men människan har friheten att säga nej till Gud eller förbli, framhärda i sitt nej. Människan ja till Gud växer ur Guds eget stora ja till människan i Jesus Kristus. Människans ja till Gud kommer av mottagandet av Guds gåva till människan: Guds Ord, och detta möte äger alltid rum och är städse överskyggat av den Helige Andes, Livgivarens, närvaro och kraft. Där Guds Ord är där är alltid Guds Ande. Där Sonen är där är också Anden.

I sin villkorslösa öppenhet för Gud till ande, kropp och själ, är Maria också ikonen för rättfärdiggörelsen av tro, av nåd, utan gärningar för Jesu Kristi skull (justificatio sola gratia, sola fide sine operibus propter Christum). Såsom den kvinna som varit närmast Jesus och den Helige Ande, så är Maria urtypen för den kristne och urtypen för karismatikern – Kristus har bott lekamligen i henne, vuxit i hennes liv, och Anden har överskyggat henne och fyllt henne till kropp och själ. Det är därför helt i enlighet med den gudomliga oikonomian, frälsningshushållningen, när Maria tillsammans med apostlarna ber och väntar på Andens ankomst vid den första Pingstdagen. Maria är dottern Sion till sin himmelske Fader, hon är Guds Moder i Kristus och hon är Arken för den Helige Ande. Hon är den första och den förnämsta bland de frälsta, den i vilken Kyrkan blir synlig och har ett ansikte.

Epilog

Den mossbelupna, massproducerade julkrubban med de pastellfärgade figurerna har gjort sitt. De står där och vittnar, ofullkomligt, men de vittnar om saken, och den är större än deras ofullkomlighet. Det är fint på sitt sätt. En annan bild skall få ersätta julkrubban i reklambladet, en bild som bättre än ord uttrycker och sammanfattar vad saken djupast handlar om: Maria, Guds Moder, är som hon avbildas med sin son på Ömhetens Gudsmodersikon, en ikon och en modell för den sanna mänskligheten – man och kvinna – i förhållande till Gud. Bilden av Modern som håller Sonen i sitt knä med Sonens ansikte stödjande hennes medan hon bär honom på sin arm och pekar på honom, uttrycker den kristna trons djupaste mysterium. I denna ikon blir den kristna förståelsen av inkarnationen – människan och Gud förenade – och människan – man och kvinna – i en komplementär skillnad och en komplimentär jämställdhet – synlig.

---

1. Ur Det andliga nutidsläget och kyrkan. Några inlägg. Andra upplagan, 1919. ↩︎

2. Ireneus, Bevis för den apostoliska förkunnelsen. Översättning av Olof Andrén, 1997 ↩︎

3. Robert M. Grant, Irenaeus of Lyons, The Early Church Fathers, 1997 ↩︎

4. Tertullianus, De Carne, 17, refererat och översatt från Henry Bettenson, /The Early Christian Fathers. A selection from the writings of the Fathers from St. Clement of Rome to St. Athanasius, Edited and translated by Henry Bettenson/, 1969, sid 126. ↩︎

5. Adversus Haereses, 22,4,Grant, sid 140 f ↩︎

6. Latinsk julsång från 1300-talet. Sv ps 430 ↩︎