Det var enklare på ärkebiskop James Usshers tid (1581-1656). Med Bibelns hjälp ansåg han sig kunna räkna ut att universums skapelse skedde år 4004 före Kristus, söndagen den 23 oktober kl 9 på förmiddagen. Detta stod i marginalen till företalet till King James bibel. Och hur det gick till mera i detalj det kunde man fortsätta att läsa om i de första kapitlen i Första Mosebok. Nu förtiden beräknas jorden vara 4600 miljoner år gammal (Nationalencyklopedin - NE), och det är ju en viss skillnad. Människan, homo sapiens, sådan vi känner henne, uppträder 200 miljoner före Kristus såsom den sista i raden i en serie av föregångare med långa och krångliga namn på latin (NE). Om detta nu är sant. Kosmologin – läran om universums uppkomst - har gjort stora framsteg under de senaste tjugo åren sägs det i de populärvetenskapliga programmen på utbildningsteve. Det går att följa Big Bang millisekund för millisekund genom datoranimeringar. Men det märkliga är när åtminstone en lekman lyssnar till vad som sägs och hisnar över de obefintliga marginalerna, all den perfekta tajmingen, den perfekta designen, för att det som finns överhuvudtaget skall kunna finnas, när åtminstone en lekman anar en skapande intelligens, då skyggar vetenskapsmännen (åtminstone i teve-programmen) och kommer med den ena mer krystade förklaringen efter den andra. Det kan inte finnas en Skapare verkar det som. Eller det verkar som om det inte får finnas en. Möjligheten tycks inte ens lämnas öppen.

Redan de gamla grekerna

Att ge sig in på diskussionen ”det blev så av sig själv genom en slump” contra ”skapartro” eller ”intelligent design”, ateistisk materialistisk evolutionism contra kreationism eller biblicistisk bokstavstro med fossilerna medskapade för att lura vetenskapsmännen – är ett utsiktslöst företag. Bibelns skapelseberättelse, bokstavligt fattad, lär inte övertyga vetenskapsmän som en förklaring hur allt blev till. Lika lite lär vetenskapliga kosmogonier och kosmologier i evolutionära termer, vilka vetenskapsmän för fram som hypoteser, byggda på tillgängliga och tolkade fakta, övertyga bokstavs-troende bibelläsare om att allt kommit till av sig självt genom en slump eller att Skaparen använt sig av evolutionen. Här står tro mot tro (fast en del skulle nog säga att det är vetande och tro som här står mot varandra). Det finns likväl spår, fingeravtryck, indicier som pekar mot en Skapare (men som lämnar öppet hur det skett) för den som vill se. Detta vet jag, det visste Linné, men den som inte vill se det, ser det heller inte. Detta visste redan kyrkofäderna. ”Många har på olika sätt framställt världens tillkomst och skapelsen av alla ting”, skriver den alexandrinske biskopen Athanasios på 300-talet, ”och var och en har definierat det efter sitt tycke. Några säger att världen kommit till av sig själv genom en slump.” (Mot hedningarna och Om inkarnationen, svensk översättning av Olof Andrén, Artos 2006, sid. 79).

Det som är så uppfriskande med att läsa gamla kristna skrifter, och framför allt kyrkofäderna, är att de innehåller det mesta som sägs nu. Inget nytt under solen. ”Av sig själv genom en slump” – det är väl så den ateistiska materialismen eller scientismen, dvs ”vetenskapen” som livsåskådning, svarar på frågan hur allt blivit till, och därmed befinner sig de som tror så i sällskap med de gamla ”epikuréerna som också inbillar sig att den allmänna försynen inte finns och talar då tvärt emot det som är uppenbart” (ibid.). Athanasios säger inte ”tro lilla hjärta, bara tro”; han ger skäl för sin tro och övertygelse genom att hänvisa till skapelsens ändamålsenliga, förnuftiga differentiering. Att han är väl bevandrad i sin tids livsåskådningsdebatt, visar han genom sin uppgörelse med den på hans tid så prestigefyllde filosofen Platon ”som är så stor bland grekerna” (ibid) med dennes syn på skapelsen. Platons uppfattning om skapelsen finner inte nåd för Athanasios´ ögon, eftersom den inte är radikal nog. Enligt Platon måste Gud skapa av en redan befintlig materia, vilket för Athanasios är en oacceptabel inskränkning av Guds allmakt. En Gud som skapat av redan existerande materia skulle på sin höjd kunna kallas för hantverkare, men inte skapare, och Athanasios har högre tankar om sin Gud, Skaparen av himmel och jord av allt vad synligt och osynligt är, alltings Herre. Med skärpa avfärdar Athanasios också den gnostiska och därmed också den Marcionitiska uppfattningen, vilken innebär tanken på en skapare, en demiurg, en lägre gudom under eller ”vid sidan av Vår Herres Jesu Kristi Gud och Fader” (ibid). Detta är ren och skär förblindelse enligt Athanasios, och det är inte svårt att se vad konsekvenserna skulle bli av en sådan uppfattning: en total klyvning av tillvaron med en helt annan syn på Gud, människan, skapelsen och frälsningen; två gudar: en gud för det andliga och en annan gud för det materiella, för det kroppsliga, frälsning för det andliga medan det materiella, det kroppsliga är värdelöst: antingen leder det till överdriven askes, eller ett annat slags kroppsförakt i libertinism, utsvävningar, eftersom kroppen ju inte räknas. Den som skall frälsa människan modelleras också efter dessa förutsättningar: en andlig vägvisare som ger kunskap, gnosis, men som själv aldrig delar människans lott och liv, dvs aldrig inkarneras och blir sann människa. Med hänvisning till skapelsen av människan, mannen och kvinnan, och deras förening till ett kött i äktenskapet, dvs en omedelbart igenkännbar existentiell vardagsrealitet, menar Athanasios att det vore anmärkningsvärt att tänka sig att skapelsen skulle vara främmande för Fadern. Vad han här måste syfta på, dock utan att direkt nämna det, är det som han har som en given förutsättning för sitt resonemang: att Gud skapat människan till sin avbild. Det finns en affinitet, en inre släktskap och likhet, mellan Gud och människan, mellan Skaparen och det skapade, mellan Urbild och avbild. Med en hänvisning till Johannesprologen, som sammanfattar diskussionen, sägs det - och här presenteras det avgörande argumentet - att allt som finns blivit till genom Guds Ord, Logos. ”Hur kan då Skaparen vara någon annan än Jesu Kristi Fader” (ibid). Det finns alltså en Gud som skapat allt ex nihilo, av intet, genom sitt eget Ord som är Jesus Kristus. Skapelsens Gud och Frälsningens Gud är därför en och densamme. Så långt kyrkofadern Athanasios i diskussion med sin samtids filosofier och livsåskådningar. Detta som en inledande en smakbit. Som en liten preveiw.

Uppgiften

Athanasios av Alexandria (ca 295-373), den store patriarken och förkämpen för den nicenska ortodoxin, den kristna tron uttryckt i trosbekännelsen från det första ekumeniska konciliet, skall få bli inspiratören också i det följande. I anslutning till hans Mot hedningarna och Om inkarnationen, vill jag lägga fram några tankar om förhållandet mellan skapelse och frälsning för att i framställningen så småningom dra in en nyligen bortgången psalmförfattare och en svensk 1800-tals biskop och tillika psalmförfattare, som båda behandlar samma ämne – skapelse och frälsning – var och en på sitt sätt.

Bra böcker

I de flestas bokhyllor står det böcker som blinkar med ett ilsket rött sken: måste läsas, måste läsas snart, måste obetingat läsas nu. Det är alltid lika trösterikt att efter en så där tio till femton år upptäcka att man klarat sig alldeles förträffligt i livet utan att veta vad som stod mellan dessa böckers pärmar. Inte mindre trösterikt är det att finna att det som ett slag ansågs alldeles oumbärligt att veta, ha en mening om och kunna yttra sig om, nu tycks vara helt inaktuellt och passé. Dagsländor i teologin fladdrar och dör i vinden. Gnistorna från de ideologiska majbålen slocknar in i mörkret. Det finns likväl böcker som står sig, och de är inte alltid rykande färska. C.S. Lewis skriver i sitt företal just till Athanasios´ On the Incarnation, att för varje modern bok man läser, borde man läsa en eller helst två gamla emellan. För att slippa göra om samma misstag. För att deltaga i det stora samtalet. För att smaka på originalen som oftast är enklare och begripligare, mer njutbara att läsa än aldrig så många monografier om någons filosofiska eller teologiska åskådning. Tillbaka till originalet! Lyssna till dem som varit med! Deltag i samtalet över seklen! Den som läser gamla böcker finner, säger Lewis, att det trots olika konfessionella tillhörigheter hos författarna ändå finns en gemensam karakteristisk smell – en lukt som han en gång som icke kristen lätt kände igen och som var honom djupt förhatlig– en lukt av mere Christianity, den äkta, sanna, grundläggande kristna tron – visserligen med lite olika doftaccenter, toppnoter - men som fanns där som en gemensam hjärt- och basnot (för att nu tala i parfymtermer). Människolivet är kort. Ropen och kraven är många. Det gäller att bland kraven urskilja det som också är en gåva, det som gav mer än det tog. Av de många böcker som pockar på att bli lästa, vilken skulle jag välja om jag nu skulle vara tvungen att begränsa mig? Vilken bok skulle jag rekommendera andra att läsa? En av dem skulle i alla fall vara Athanasios: Mot Hedningarna och Om Inkarnationen. Detta nu i synnerhet som det finns en alldeles nyutkommen översättning till svenska av Olof Andrén. Där finns inte bara traktaten om människoblivandet (De Incarnatione) utan också den om uppgörelsen med hedningarna (Contra Gentes) vilket gör den dubbelt värdefull. Denna bok, eller dubbelvolym om man så vill, avger den där doften som C. S. Lewis talar om, men den har också något som för mig är det säkraste kriteriet på god teologi: de båda traktaterna förmedlar en djup och bestående glädje av igenkännande, av instämmande och tacksägelse inför djupet av Guds skönhet och godhet i hans handlande med sin skapelse. Sinnesrus eller kanske till och med lycka är en sak. Den kan - åtminstone tillfälligt - köpas, drickas, inhaleras, injiceras. Glädjen på djupet är en gåva lagd i knäet: glädjen över skapelsen och livet. Och därmed Gud.

Athanasios´ verk Mot hedningarna och Om Inkarnationen är en grundläggande framställning av den kristna tron, som fokuserar på människan, hennes ursprung och bestämmelse hennes identitet som människa, och handlar därmed om skapelsen; men hans båda skrifter handlar lika mycket om människans befrielsen från förgängelse, synd och död, om människans livsmål och livsfulländning, dvs frälsningen. Till sin unge vän Makarios, som han tillägnar sina båda traktater, skriver han: ”Du kanske är förvånad över att jag hade för avsikt att tala om Ordets människoblivande [dvs frälsningen] men nu uppehåller mig vid människans tillkomst. Men det ligger inte vid sidan om min framställning. När jag redogör för Ordets människoblivande måste jag också tala om människans tillkomst för att du skall veta att vårt tillstånd gav anledning till hans nedstigande, och vår överträdelse påkallade Ordets människokärlek så att han skulle komma till oss och Herren skulle visa sig bland människor. Vi är orsak till att han antog en kropp, och för vår frälsnings skull greps han av kärlek, blev människa och framträdde i en kropp. Gud gjorde människan så och ville att hon skulle förbli i oförgänglighet.” (Om inkarnationen 4,1, Andrén, sid 81). Det är inte alla nyomvända vänner och kamrater som fått en sådan framställning av den kristna tron, om sambandet mellan skapelse och frälsning, som Makarios – den sälle, den lycklige. Det är en bok vars innehåll alla nyomvända förtjänar att lära känna och undervisas i. Om beteckningen ”klassisk kristendom” skall användas någon gång så är det i detta sammanhang.

Samma grundackord

Det teologiska grundackord som Athanasios slår an i sin ungdomsskrift klingar igenom hela hans livsgärning som biskop och teolog. Skapelsens Gud och frälsningens Gud är en och densamme, det är Athanasios´ huvudtema. I båda verkar den ende Guden genom sitt Ord, det gudomliga Logos, Guds avbild, Jesus Kristus ”Guds son, född av Fadern, enfödd, dvs av Faderns väsen, Gud av Gud, Ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född, icke skapad, av samma väsen som Fadern, genom vilken alla ting skapades, tingen i himlen och tingen på jorden; som för oss människor och för vår salighet kom ned från himlen och antog kött och blev människa”. Orden är hämtade ur trosbekännelsen från kyrkomötet i Nicea 325, i vilket Athanasios deltog som diakon, assistent och sekreterare åt sin biskop Alexander, som han efterträdde 328 – den bekännelse till Jesus Kristus som kom att prägla hela hans liv och gärning, hela hans livslånga kyrkokamp mot den alexandrinske presbytern Arius´ kristendomstolkning, i vilken Jesus framställdes som tillhörande Guds skapelse, snarare än den genom vilken skapelsen skett, uppehålls och når sin slutliga bestämmelse. Jesus var enligt Arius läraren och föredömet som den kristne skulle lära av och efterfölja. Athanasios, för alltid förknippad med sin kompromisslösa kamp mot arianismen, vilken renderade honom fem landsförvisningar och en bortovaro från sitt stift på sammanlagt 16 år (något som för övrigt förde honom både till Rom och Trier), blev Arius´ och arianernas teologiske motståndare, därför att deras syn på Kristi verk och person kolliderar med den tro och bekännelse, som redan i sak finns klar och tydligt uttryckt i hans ungdomsverk, böckerna om den kristna tron till vännen Makarios. Om Arius hade haft rätt skulle den kristna kyrkan alltifrån begynnelsen ha övat avguda-dyrkan, eftersom de bett till Kristus såsom till en Gud (som det står om de kristna i en av de tidigaste rapporterna till den romerske kejsaren – Ståthållaren i Bithynien, Plinius´ brev till kejsar Trajanus, c 112). Om Arius hade haft rätt skulle människan frälsning inte bara äventyrats utan helt ödelagts enligt Athanasios, som i inkarnationen ser frälsningen som en nyskapelse av den ursprungliga fallna och fördärvade skapelsen. De teologiska striderna mellan arianska homoiousianer och homoousianer handlade därför inte bara om ett litet iota i en hårklyvande teologisk formel så som Viktor Rydberg framställer saken. Det gäller ytterst vem Gud är, det gäller ytterst människans frälsning.

Ett gemensamt mänskligt

I ett försök att etablera något för alla människor gemensamt – ett värde och en värdighet – vilket är lovvärt projekt, översköljs vi i dag i vårt samhälle av de många kravorden som börjar på mång-, multi-, - mångkulturell, multietnisk, mångreligiös, och alla som slutar på –ism, som rasism, sexism, pluralism, och av det blir man till slut lite trött. I synnerhet när meningarna, som innehåller dessa ord, nästan alltid i följe har måste, kräver, skal. Så vitt jag förstår är det enda jag ovillkorligen skall är att dö. Det min kropp ovillkorligen kräver är syre, vätska, näring, sömn. Andas, dricka, sova, äta måste jag för att överhuvudtaget förbli vid liv. Och just detta gäller mig precis som alla andra människor utan undantag. Barn och vuxna, män och kvinnor, svarta och vita, muslimer och kristna, New York-bor och göteborgare. Det finns något gemensamt mänskligt som gäller alla inte bara som ett abstrakt människovärde, konstruerat ovanifrån, von oben. Det finns något gemensamt mänskligt, ett humanum, som etableras underifrån, von unten (för att nu alludera på samtida kristologier). Och som vanligt är det William Shakespeare som uttrycker det bäst. Den föraktade juden Shylock i Köpmannen i Venedig, han som enligt den nationalsocialistiska av socialdarwinistiska idéer genomsyrade rasideologin var en Untermensch utan existensberättigande – dvs stod utanför, nedanför humanum, ger röst åt dessa gemensamma mänskliga villkor över alla gränser och skrankor. Att han inte bara talar om den gemensamma skapnaden och utsattheten som mänsklig varelse i tid och rum, det gemensamt och delat mänskliga, utan också om hämnden för en kränkning såsom något gemensamt för det mänskliga – människan i hennes fallna tillstånd – skapar relief och ökar trovärdigheten i det han säger som svar på frågan vad han skulle ha en skålpund kött till, taget från borgensmannen Bassanios´, hans dödsfiendes, kropp:

To bait fish withal: if it will feed nothing else,
it will feed my revenge. He hath disgraced me, and
hindered me half a million; laughed at my losses,
mocked at my gains, scorned my nation, thwarted my
bargains, cooled my friends, heated mine
enemies; and what's his reason? I am a Jew. Hath
not a Jew eyes? hath not a Jew hands, organs,
dimensions, senses, affections, passions? fed with
the same food, hurt with the same weapons, subject
to the same diseases, healed by the same means,
warmed and cooled by the same winter and summer, as
a Christian is? If you prick us, do we not bleed?
if you tickle us, do we not laugh? if you poison
us, do we not die? and if you wrong us, shall we not
revenge? If we are like you in the rest, we will
resemble you in that. If a Jew wrong a Christian,
what is his humility? Revenge. If a Christian
wrong a Jew, what should his sufferance be by
Christian example? Why, revenge. The villainy you
teach me, I will execute, and it shall go hard but I
will better the instruction

            (Akt 3, Scen 1).

Blöda av ett stick, kikna av en kittling, dö av ett gift - om det nu finns ett gemensamt för alla igenkännbart humanum, borde det då inte finnas en enda gemensam källa, ett gemensamt ursprung för detta humanum?

Det gudomliga Logos – källan till det gemensamma humanum

Det är här det blir spännande med Athanasios. Det han har att säga om Gud, om människan, om skapelsen, om människans djupaste identitet, om det gudomliga Ordets människoblivande – inkarnationen – är rykande aktuellt och omedelbart tillämligt i dag både när det gäller en teologi för samtiden människor och en teologi som möter andra religioner, ideologier, livsåskådningar och trosuppfattningar i religionsdialogernas eller religionskonfrontationernas tidevarv. Athanasios´ teologi är så allmän och allomfattande som en teologi någonsin kan bli. Den Gud han talar om är inte någon liten sekts nischgud. Här gäller det Kosmos´ skapare och herre. Centrum i hans teologi – inkarnationen – är inte en karakteristisk specialitet för en religion. Det är i stället Alltes herre, den ende Guden, Skaparen som genom sitt Logos antar mänsklig natur och blir människa – går in i och under det mänskliga, humanum, restlöst och utan reservationer.

Det finns därför en universalitet och inklusivitet i Athanasios´ teologi som både utmanar och provocerar. Det han hävdar gäller varje människa. Och den fråga som Athanasios´ teologi ställer till varje annan religion eller trosuppfattning är denna: har den Gud som tros och förkunnats blivit människa? Ja eller nej? Har Guds Ord, av samma väsen som Fadern, blivit människa, lidit, dött, blivit begraven, uppstått? Ja eller nej? Om Athanasios har rätt är den kristna tron universell och totalt inkluderande, men den är också i denna universalitet och inklusivitet exklusiv och exkluderande. Om inkarnationen inte finns där som ett uttryck för Guds väsen och handlande, då handlar den tron inte om den Gud som låter sig bli känd genom människosjälen, skapad till Guds avbild och likhet, för att genom det gudomliga Logos se Gud och ha kunskap om honom, och som också låter sig bli känd genom ordningen och harmonin i sin skapelse. Synden har visserligen fördunklats själens spegel, så att den inte urskiljer den gudomliga bilden som är Guds Logos, Kristus, Sonen, men skapelsen talar ändå sitt tydliga språk och avlägger sitt tydliga vittnesbörd för den som vill höra och se om en enda Gud som allts källa och upphov. Ordningen och förnuftigheten i skapelsen pekar på att en enda Gud skapat allt och styr det med det gudomliga Förnuftet, den gudomliga Visheten, det gudomliga Ordet – Logos.

Att det fanns ett slags underliggande logosstruktur i tillvaron var inte Athanasios ensam om att tro; han anknöt till tankar som redan fanns i samtiden, och det finns här anledning att tro att det existerar en gudomlig uppenbarelseekonomi också utanför det bibliska vittnesbördet (vilket också flera kyrkofäder menade); stoikerna, en samtida filosofisk riktning, trodde på ett slags opersonlig ordningsprincip, men Athanasios avgränsar sig klart från detta med egna ord: ”Men med Ordet [Logos] menar jag inte det som är inneslutet och inneboende i alla skapade ting, som en del brukar kalla seminal principen, som är utan själ och inte har någon tankeförmåga eller tanke, men bara verkar i en yttre konstfärdighet i enlighet med skickligheten hos den som tillämpar den [—] utan jag menar det levande och kraftfulla Ordet från den gode Guden, universums Gud, just det Ordet som är Gud” (citat ur NPNF 4:25, §40:4-5, min översättning). Ordet, Logos, är för Athanasios således det gudomliga Skaparordet, levande och aktivt; det är gudomligt, det är inte bara ett ord som utsägs som ett mänskligt ord, som uttalas, ljuder och tystnar, utan han är Faderns egen oföränderliga avbild. Det uttrycks på så sätt att han är född och icke skapad, dvs han står i en unik relation till Fadern; han har inte som allt annat blivit till genom att ha skapats. Såsom Fadern är av evighet, är Sonen, Ordet, av evighet. Han är homoousios to patri, av samma väsen som Fadern. Han är ”medskaparen”, ty allt som är till, har kommit till ur intet genom honom, Guds eviga Ord, och om han, Ordet, inte uppehöll skapelsen, skulle den falla tillbaka till icke varat.

Den nyligen bortgångne svenske psalmdiktaren, Anders Frostenson (f. 1906), varierar i en psalm (SvPs 332, v.3,4) Athanasios´ tema, i vilken den stora Kolosserbrevshymnen ligger som en orgelpunkt: det gudomliga Ordets medverkan i skapelsen och uppehållelsen av skapelsen till ett ordnat harmoniskt samverkande och målinriktat helt. Men det finns i den frostensonska psalmen också en egen ton: lovsångens. I två korta psalmversar sammansmälter psalmdiktaren inkarnationsteologi och doxologi till en jublande enhet:

Han oss en synlig bild har gett
Av gudomsmakten ingen sett,
Född av Fadern: halleluja!
Osynligt, synligt, allt blev till
Att tjäna, verka som han vill.
Prisa honom!
Sjung tillsammans:
Halleluja. Halleluja, halleluja.

Han alltings mål och ursprung är.
Allt sammanhåller han och bär.
Fred ger korset halleluja!
I honom allt försonat är
Och allt mot honom ilar hän.
Prisa honom!
Sjung tillsammans:
Halleluja. Halleluja, halleluja.

I denna sin kanske allra förnämsta psalm anslår Anders Frostenson alldeles rätt ton.

Inte det didaktiskt diskursiva, utan det doxologiska, lovprisningen med det fyrfaldiga hallelujat i varje strof (vilket i hela psalmen blir hela tjugo stycken). Utan att ge avkall på den dogmatiska substansen i den traditionella inkarnationsteologin uttrycker han den på dess skönaste och mest sakenliga språk: doxologins. Nickar inte den gamle biskopen instämmande?

Gud i naturen

På ett sådant budskap reagerar dock icke alla med lovprisning och ett fyrfaldigt halleluja. Judarna regerar med otro, säger Athanasios, trots att de heliga skrifterna de själva läser vittnar om det; grekerna reagerar med hån trots att det finns förnuftsskäl som talar för det gudomliga Logos inkarnation. I stället för att tro på Skaparen tror de på myter och sagor om gudar som beter sig ogudaktig, istället för att för att tillbedja Skaparen tillber de, därtill förledda av sina lustar och begärelser, det skapade i trä och sten. Varken judar eller hedningar tar vara på den uppenbarelse som Gud erbjuder människan till hennes frälsning. Judar och greker. Men svenskarna då? Eller norrmännen för den delen.

Hultkvist, Berglund, Åberg, Källström, Björklid, Lilja, Ros, Ulvskog, Bjurö, Almrot, Syrén, Utterbäck, Söderström, Falkstrand, Sörvik, Åkerlind, Örnsjö, Renfjäll, Törnkvist – listan kunde nästan göras hur lång som helst. Det är bara att titta i en svensk telefonkatalog. Eller en norsk. För att nu inte tala om alla Björnar, Ulfar och Arnar, Rosor, Liljor och Linnéor. Många svenskars och norrmäns namn är direkt knutna till naturen. De bär den redan i sin person. Det finns en närhet till naturen som inte bara gäller det yttre namnet utan också pekar på en djupare identitet. Medan kyrkobänkarna i många kyrkor står tomma utan tillbedjare och gudstjänstfirare, drar många ut på fjällturer, skärgårdsseglatser eller en vanlig skogspromenad för att i naturen finna, vila, vederkvickelse och rekreation. Eller lyssnar på musik. Johann Sebastian Bach, den femte evangelisten, talar om en av musikens uppgifter just som recreation des Gemüths - ett sinnets rekreation. Här är det inte frågan om avspänning och avkoppling i första hand utan om ett återskapande av hela människan. På tyska betyder Gemüth just helheten av de andliga och själsliga krafterna hos människan, och eftersom kropp och själ inte kan existera för sig utan en kropp, måste den mänskliga kroppen vara inkluderad i detta: människan i sin helhet – människans såsom Guds avbild. Musiken står i Skaparens tjänst genom dess skapare, kompositören, för att återskapa den gudomliga avbilden i människan genom igenkännandet och upplevelsen av tillvarons klingande logosstruktur. Musiken är en realisering och en uppenbarelse av denna logosstruktur liksom betraktandet av naturens ordning, skönhet, sinnrikhet också uppenbarar den. För många svenskar och norrmän som tappat kontakten med kyrka och kyrkorum, med den andliga dimension som finns där, är naturen kyrkorummet och altartavlan, predikan och kommunionen. Och musiken kanske något av mystiken.

För kyrkofadern Athanasios vore hänvisningen till naturen och musiken såsom en källa till kunskap om Gud säkert inte förfelad (han använder sig själv i sin argumenta-tion av bilder tagna från musiken och musikinstrumentens värld, se t ex Mot hedningarna, II, 1, 31,32, Andrén s 55 f). Allt som finns där för sinnena att erfara, mångfalden och majestätet, skönheten och sinnrikheten, men också den förskräckande kraften, är inte bara resultatet av en slump utan av en Skapares verk. Gud låter sig anas och kanske till och med förstås genom sina Skapade verk. Det är en av Athanasios´ grundövertygelser. Världen är inte bara där i sin givenhet, sin förhanden-varo. Den finns där som skapelse och bär sin skapares fingeravtryck, ja, mer än så. Det finns ett ansiktsavtryck i världen: avbilden, ikonen. Guds drag låter sig anas. Det finns i naturen en menings- och sammanhangsstruktur: det gudomliga Logos, Jesus Kristus, utstrålningen av Guds väsen och Guds sanna avbild. I centrum för hela Athanasios teologi står det som så många svenskar och norrmän redan genom sitt namn, men också genom sitt andliga förhållande till naturen, vittnar om: skönheten, mångfalden, enheten i skapelsen. Många skulle nog skygga för ordet ”skapelsen”, för ”Gud”, för ”Skaparen”, men alla den barlast dess ord bär. Men finns inte ”saken” där? I svensk andlig tradition har denna glädje inför naturen och skapelsen, ”att se Gud på ryggen” inte bara uttryckts i det linnéanska utan också i det wallinska (liksom även senare i det martinssonska). Psalmdiktaren Johan Olof Wallin (1779-1839) skaldar:

Väl har naturens rika prakt
Med tusen stämmors ljud
Till min försagda tanke sagt
Att du är stor, o Gud.
Din väldighet, ditt majestät
Ditt underfulla råd
Jag såg i solens höga fjät
Och gräsets minsta tråd

Komplikationen

I en av de skönaste psalmerna i hela den svenska psalmboken skriver Wallin på ett sätt som ligger i linje med Athanasios´ syn på skapelsen såsom en källa till kunskap om Gud. Psalmförfattaren ser inte bara skönheten, erfar inte bara en gudomlig närvaro som genomtränger allt, han anar också ett ansikte, men detta ansikte undflyr honom. Erfarenhet av att ju mer han erfar den indirekta närvaro desto mer upplever han saknaden och frånvaro I gryningen, i skymningen söker han, längtar med brinnande hjärta: ”Var finns den Vän som överallt jag söker?”

Jag ser hans spår var helst en kraft sig röjer,
En blomma doftar och ett ax sig böjer,
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
Hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
Där lunden sjunger och där floden brusar,
Jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala.

Ack, när så mycket skönt i varje åder
Av skapelsen och livet sig förråder,
Hur skön då måste icke själva källan vara,
Den evigt klara.

          (SvPs 1937:564:2,3,5)

Det psalmförfattaren ser och upplever är perfekt i sig, men det perfekta blir preliminärt i förhållande till yttersta perfektionen, ursprunget och upphovet till allt det han ser. Den mänskliga längtan, eros, sträcker sig vidare mot själva källan. I den mänskliga eros finns längtan efter någon, den Andre, ett Ansikte. I famntaget, i mötet ansikte mot ansikte, där finns själva källan. Om detta är nyplatonism eller inte är fullständigt ointressant; det tillhör de djupaste mänskliga insikterna om tillvaron, det tillhör humanum. Här befinner sig många svenskar och norrmän, nära men ännu inte ända framme. Vännen, ansiktet, urbilden, avbilden, ikonen syns inte. Både ärkebiskop Wallin och patriarken Athanasios vet något om varför, men de skiljer sig också åt från varandra. Eller gör de kanske inte det? De stora hoten. Förgängelsen som allt levande är underkastat. Döden som kastar sin skugga över allt liv. Döden är för Wallin den ofrånkomlige, oblidkelige, men också den som allt förliker, befriaren som för till Vännens möte. Döden för Athanasios är utan Kristus det stora hotet och att försvinna i icke varat, men genom döden har Kristus dödat döden och fört liv och oförgänglighet fram i ljust, och därigenom blir den kristnes död en övergång från liv till liv. Längtan efter martyrskapet i Athanasios´ samtid, redobogenheten att dö bland martyrerna kanske får sitt eko i Wallins dödslängtan, men där kanske mer som en gammal och sjuk människas längtan att bryta upp – ”/es ist genug/”.

The crack in the universe

Upplevelsen av naturens skönhet och majestät leder inte omedelbart till Gud. Eller till tron på Gud. Vad som är uppenbart för alla är döden och förgängelsen, men också den allmänmänskliga erfarenhet som Wallin ger ord åt när han sjunger vidare i sin psalm:

Dock låg för mig din mening skymd
Ditt hjärta jag ej fann
Och i en mörk, oändlig rymd
Jag som ett stoft försvann.

      (SvPs 1937:174:5)

Människan som ett stoftkorn som faller mot intet, en dold mening, som kanske inte ens finns, en hjärtlöshet i tillvaron. Det finns inte bara den ofrånkomliga förgängelsen och den oundvikliga döden. Det finns en spricka i själva universum. Många människor upplever en hjärtlöshet i det de uppfattar som lidandet i naturen, där ”meningen” tycks vara att överleva och fortplanta sig i kampen för tillvaron, äta eller ätas, de ser hur höken hackar ögonen ur skatan medan den ännu lever, hur döden och förgängelsen väntar på alla, hur liten tröst tanken på döden som något naturligt, en del av livet, ändå är för den som överväldigats av tillvarons skönhet och glädjen över att leva. En annan kyrkofader, Hilarius av Poitiers, har i berättelsen om sin väg till Gud gett en skildring som känns helt aktuell; han börjar söka efter meningen i livet, förstår att det är mer än ”att bara frossa och slå dank”, att livet skänkts människan med avsikten att människan skall göra något värdefullt av det. Det är för honom en outhärdlig tanke att hon skulle ha fått livet som en gudomlig gåva ”härjat av ångest, fullt av motsättningar som det är, ett liv som lämnat åt sig själv bara går från vaggans joller till åldersomens svammel” bara för att det skulle slockna i döden. ”Skulle Gud, som är odödlig, ha kunnat ge oss ett liv vars enda utsikt är döden? Skulle han ha kunnat ge oss en sådan längtan efter att leva om allting bara tog slut i dödens fasa.” (Hilarius av Poitiers, Om Treenigheten 1.1-13 passim, citerat efter Olivier Clément, Källor – den kristna spiritualitetens ursprung, Artos, 2004, sid 18 ff) Till detta kommer också den skärande mänskliga erfarenheten av att ha missat målet för livet: trots allt som uppnåddes vad ledde det till, inte bara allt som gick fel utan som blev fel av egna val, egna underlåtelser. En erfarenhet av skuld, inte bara skuldkänslor, en känsla som inte bara är en emotion utan en saklig insikt av att ha missat poängen med livet. Meningen är skymd. Bördan tynger. Vilsegången är uppenbar. Ansiktet syns inte. I mörkret.

Mandomsanammelsen och frälsningen

Det finns god anledning att tro att ärkebiskopen liksom patriarken både visste om och hade erfarenhet av den mörka sidan. Men liksom biskopen i Alexandria visste Johan Olof Wallin också om och trodde på den ljusa fortsättningen; i ett poetiskt komprimerat bibelstudium om den gudomliga uppenbarelsen i frälsningshistorien diktar han vidare om Lag och Evangelium, om Mose vars ansikte återspeglade det Gudomliga Ljuset efter mötet med Gud och den förklarade Kristus som själv såsom Sonen utstrålar det Gudomliga Ljuset:

Men gryning blev kring Sinai
På Tabor uppgick dag,
Och själen såg, från töcken fri,
Din lag, ditt välbehag.
Och tidens kval fick sammanhang
Med evighetens tröst
Och himlarösters återklang
Blev hörd i jordiskt bröst.

Med inkarnationen, indirekt åsyftad i änglasången för herdarna, och generellt genom människans möte med Ordet, skapas sammanhang också i historien – det finns ett Logos som verkar och skapar mening. Det ansikte som kanske kan skönjas i skapelsen i den allmänna Gudsuppenbarelsen, men som lika gärna kan döljas och förbli fördolt, framträder i den gudomliga uppenbarelsen i den Heliga Skrift. I en annan av sina stora psalmer som sammanfattar den kristna trosläran och den kristnes trosliv – Kristus född i en människas hjärta med Maria som mönster och förebild - skaldar Wallin direkt i lysande klartext om den bibliska uppenbarelsens båda brännpunkter: människoblivandet, eller för att använda det gamla vackra svenska namnet, mandomsanammelsen, och det eviga och fullkomliga offret på Golgata:

Ner i dödligheten stiga
Nåd och sanning och försoning
Och det fromma hjärtat viga
Till Guds Helge Andes boning.
Sig med människonaturen
Herrens härlighet förenar
Och Guds Son, av kvinna buren,
Blir det offer som oss renar.

I denna strof sammanstrålar dessa båda - bebådelsen i Nazareth och korsoffret i Jerusalem till en lysande enhet. Det är inte en idé som presenteras, en ideologi som propageras, det är något som sker i tid och rum, i den mänskliga historien i och genom ett människoliv. Liksom hos Ireneus, Athanasios store föregångare, står inkarnationen och den Inkarnerade som mittpunkt, riktpunkt och vändpunkt i människosläktets historia Det rekapitulationstänkande som finns hos Ireneus, dvs att Jesus Kristus såsom den nye Adam, den Nya Människan, ställföreträdande lever ett liv på det sätt som Gud ville att det skulle levas och vilket varje människan genom Kyrkan få del av, möter också hos Athanasios om än i en något annorlunda yttre gestalt. Handlingen i den Stora Berättelsen tas om men nu på rätt sätt som den var avsedd; en ny rubrik, ett nytt kapitel börjar, under ett nytt huvud: rekapitulation. Människans som skapades ex nihilo, ur intet, löpte hela tiden risken att åter falla ned i icke varat. Genom att Gud skapat människan till sin egen avbild kunde människan genom att betrakta det gudomliga Ordet, Guds avbild, Kristus, få del i existens och förnuft, och så länge människan återspeglade det gudomliga, fick hon trots att hon var dödlig, odödlighetens gåva. Att se Gud genom Guds avbild Jesus Kristus ger således människan som skapad varelse identitet, liv, gemenskap, odödlighet – allt detta för vilket Gud sin godhet hade skapat människan. Men den komiska tragedin är att människan vänder sig bort från Gud, överger Urbilden, Avbilden, Skaparen för det skapade – syndar - vilket får till följd att människan blir fånge under döden och förgängelsen. Synden är inte enbart ett misstag som kan rättas till, inte heller enbart skuld som måste regleras, inte en okunnighet som kan skingras genom upplysning hur människan åter skall komma till Gud. Synden har kosmiska dimensioner och innebär att ett nytt totaldestruktivt element kommit in i skapelsen, vilket medför sönderfall och tillintetgörelse och som gör att det ursprungligt avsedda målet riskerar att missas. Det enda som kan rädda skapelsen är en befrielse och nyskapelse på alla plan Den ende som kan befria och rädda sin skapelse är Skaparen själv. Det skaparord genom vilket Gud skapade och genom vilket allt skapat sammanhålls och får sin riktning, Guds Logos, Guds Vishet, Guds sanna avbild, Sonen, Urbilden, ikläder sig, förenas med mänsklig natur, går in i det skapade och blir människa helt och fullt, frambär sitt liv som ett offer (Athanasios säger inte till vem), berövar döden dess makt och ger genom sin uppståndelse liv och oförgänglighet åt människan. Genom Urbilden, Avbilden, det Gudomliga Ansiktet, återupprättas människan som Guds avbild, så att hon åter kan träda i gemenskap med och återspegla det gudomliga och få sin existens och sitt liv genom detta och så uppnå det för vilket hon blev skapad: att bli lik Gud.

Mandomsanammelsen och det som är mandomsanammelsens konkreta konsekvens för människan - gudomliggörelsen - är två facetter av en samma gnistrande diamant: att försöka beskriva alla de gärningar som Frälsaren utförde genom sitt människoblivande, är som att på en havsyta med blicken försöka fånga de ständigt växlande vågorna i deras oupphörliga rörelse, säger Athanasios. Kyrkofadern Augustinus gick också till havsstranden, och där fick en liten gosse med hink och spade lära honom en teologisk läxa. Ser han inte att Athanasios redan står där på stranden spejande ut över vågorna?

Spiritualitet i praktiken

Det finns böcker som man antingen skall läsa som mycket ung eller som mycket gammal. Athanasios Contra Gentes och De Incarnatione är en sådan bok. Den skall antingen läsas av en ung människa med ett ungt och öppet sinne, som söker efter en vision för sitt liv, för sin gärning, för sin kristna tro. Här finns den. Och den är sådan att det aldrig går att växa ifrån den. Den kan aldrig bli för liten. Eller skall boken läsas av en gammal människa som genom den ser tillbaka på sitt liv och sin gärning, sin tro för att i och genom den få en sammanfattning och en syntes av det hon trott och hoppats eller kanske borde ha trott och hoppats. Det inte ens gamla människor vågar drömma om, väntar fortfarande på att förverkligas. Det säger i alla fall den gamle Athanasios.

För båda, den unga människan och den gamla, gäller också det som den några och tjugoårige teologen säger om det teologiska studiet till lika unge vän Makarios: ”Förutom bibelstudium och sann kunskap behövs ett gott liv och en ren själ och dygden i Kristus för att sinnet därigenom skall vägledas och kunna nå det efterlängtade och fatta det så långt det är uppnåbart för den mänskliga naturen att lära om Guds Ord. Utan ett rent sinne och ett efterliknande av de heligas liv kan ingen fatta de heligas ord.[….] Likaså måste den som vill fatta teologernas tanke rena och tvätta sin själ genom sitt liv och nå fram till de heliga genom likadana gärningar som de och bli förenad i samma livsföring för att tillsammans med dem fatta det som Gud uppenbarat.”

Athanasios av Alexandria inbjuder inte bara till läsning av en intressant teologisk skrift; han inbjuder inte bara till teologiska samtal och dogmhistoriska diskussioner. Han inbjuder att i de heligas gemenskap, i Kyrkan, gå trons och helgelsens väg mot det mål som Gud satt för den människa som han genom skapat till sin avbild och som han genom inkarnationens nyskapelse uppnått. Han [Jesus Kristus] blev människa för att vi skulle bli gudomliggjorda” (54:3) Skapelse och frälsning: theopoiesis (gudomliggörelse).