Om sanningssökande och sanningsägande

Ett av de finaste och mest prestigefyllda ord som finns i samtiden är sanningssökandet, illustrerat med de svenska biskopsorden ”Jag äger inte sanningen, jag söker den!” Det fulaste som finns i samtiden, åtminstone om man är kristen, är att säga: ”jag söker inte sanningen, jag äger den”. Precis som den tyske kritikern, dramatikern och upplysningsfilosofen Gotthold Ephraim Lessing (1729-1781) säger i sin Über die Wahrheit (Om sanningen).

”Nicht die Wahrheit, in deren Besitz irgendein Mensch ist oder zu sein vermeinet, sondern die aufrichtige Mühe, die er angewandt hat, hinter die Wahrheit zu kommen, macht den Wert des Menschen. Denn nicht durch den Besitz, sondern durch die Nachforschung der Wahrheit erweitern sich seine Kräfte, worin allein seine immer wachsende Vollkommenheit bestehet. Der Besitz macht ruhig, träge, stoltz”¹.

Om någon skulle ställa frågan till mig: ”Var finns Gud i ditt liv”, skulle jag tystna och tänka efter länge. Det snabba, omedelbara, oövertänkta svaret skulle naturligtvis ha varit: ”Överallt och ingenstans!”. Paradoxalt, men ändå sant. Det är i Gud som jag rör mig, andas och finns till, Gud omger mig på alla sidor, Gud finns före mig och efter mig. Vart skulle jag kunna gå för att undkomma Guds närhet, undfly hans blick, hans anlete. Det är det ena: närvaron, den osynliga. Men så det andra: ingenstans. Det är inte så säkert att jag omedelbart upplever att Gud finns i mitt liv, inte lika närvarande som en vän, en vän med lurviga armar som en björn, som jag kan beröra, känna värmen ifrån, en vän som jag kan tala till och som omdelbart ger ett gensvar i form av att vända sin uppmärksamhet mot mig, lyssna och svara när jag talar. Det är sant att Gud är närvarande i mitt liv vare sig jag tror det eller inte tror det, upplever det eller inte upplever det med mina sinnen, med min känsla. Gud är allestädes-närvarande, genomträngande allt utan att begränsas av något. Men det är också sant att Gud för mig är inte närvarande i min varseblivning, min upplevelse, min känsla. Inte omdelbart i alla fall.

Den som frågar var Gud finns i mitt liv, frågar en åldrande man, och med åldern kommer, om inte vishet, så dock distans, baserad på livslång observation och reflexion. Därför tar jag mig friheten att klargöra min position i en text om olika nivåer i varseblivandet, seendet, upplevelsen, förståelsen.

NITTONDE DIKTEN

Såg jag dem aldrig förut,
vinterträden i sin skarpa svärta,
tydligare,
strängare än sommargrönskans lövverk.

Stammen, grenar, kvistar
ristade med diamant
på vinterdagens glas.

Var slags träd med sin form
ekens satta bredd
askens slanka krona,
lönnen,
linden,
popplarnas högväxta procession
på väg mot staden.

Jag har sett dem i rimfrost mot isblå januarisky,
under snöfall i lampsken
inneslutna i en kupa av fallande snö
miljarder flingor,
snökristaller.

Fält som sjöar.
På avstånd ensamma träd
träd i dungar,
öar.

Himlarötter
jordkronor.

En tydlighet som kräver
Skärpa hos den som ser.

En klarhet född ur svärtan
stam och krona
mot vinterfältens vita ark.

Utan löv, utan grönska
ser jag tydligare nu.

För mig får gärna tiden stanna,
stå stilla.
Lövsprickningen kan vänta.

Här kan jag stå
stilla utan att vänta
på något annat.

Jag ser tydligare nu.
Jag ser skönheten tydligare nu.
Stammen, grenarna, kvistarna
i tidlös svärta.

Varför såg jag träden först om våren,
först när grönskan
dolt strukturen.

Grenverket,
stammen,
de osedda rötterna
i jorden
som bär
den gröna kronan.

Jag ser tydligare nu
när mitt närseende förändrats.
Jag ser klarare än någonsin.

Klarsynen gäller att se strukturen, det som alltid finns där under lövverket, det gröna lövverket som det som tjusar sinnet på ett alldeles särskilt sätt, det som ger skönhetsupplevelsen på våren i den skira grönskan, på hösten i den flammande färgprakten, lövsprickningen i maj och lövfällningen i oktober. Men under detta, genom alla förvandlingar finns stammen, grenverket, rötterna: den svartvita, grafiska trädstrukturen, synlig när trädet står avskalat, naket från november till april! Att betrakta det förhandenvarande, världen som den ter sig, kan vara att antingen se en ikon, suddig, avskrapad, skadad med stora partier saknade i bilden, men dock en bild som föreställer något, som pekar mot Någon. Av ingenting kommer ingenting. Det måste finnas Någon som står bakom såsom upphov till allt det som syns och finns. En skapare. I någon mening. Världen som skapelse. I någon mening. Världen som bär sin skapares fingeravtryck i ordningar och sammanhang: ur kaos ett kosmos genom ett Logos. Eller är det som att betrakta en ogenomskinlig, mjölkvit ruta, en vägg. Det blev så av sig självt. Ur ingenting kommer någonting. Ge det bara tid. Uralstring, evolution. Världen är icke blott icke genomskinlig, den har inget att berätta om sig själv, den pekar inte på något bortom sig självt. Stumhet. Tingen, det som är, tiger. Kosmos som en produkt av slumpen, kaos. Vilket är den ultimata självmotsägelsen.

Att betrakta skapelsen, om jag nu bestämmer mig för att förstå den så, är dock inte utan komplikation. Den fromme psalmisten Johan Olof Wallin skaldar i sin klassiska läropsalm:

Väl har naturens rika prakt
Med tusen stämmors ljud
Till min försagda ande sagt
Att du är stor, o Gud.

Din väldighet, ditt majestät,
Ditt underfulla råd
Jag såg i solens höga fjät
Och gräsets minsta tråd.

     (SvPs 1937:174, v. 3, 4)

Att se och uppleva Gud i naturens skönhet, att erfara Guds storhet i skapelseverket, är stort, men inte tillräckligt för att lära känna Gud. Det finns en tvetydighet. Att stanna i första artikeln är inte nog. Att bara se Gud som skaparen är fyllt med komplikationer, vilket också psalmdiktaren ser och ger uttryck för:

Dock låg för mig din mening skymd,
Ditt hjärta jag ej fann,
Och i en mörk, oändlig rymd
Jag som ett stoft försvann.

       (ibid., v.5)

Den skymda meningen, vi skulle lika gärna kunna alludera på Alfred Tennysons stora dikt In Memoriam, i vilken han talar om naturen som ”red in teeth and claws”. Eller utifrån den egna erfarenheten hur höken slår hönan och hackar ut hennes ögon medan hon ännu lever, flaxar och skriker. Det är något som är sönder! Det finns a crack in the universe! Det är svårt att hålla fast vid meningen för den som bara ser Gud i och genom skaparverket. Såvida inte det ansikte som skymtar är ett janusansikte, bortanför gott och ont. Fallet ned i den mörka, oändliga rymden, intets, meningslöshetens tomhet, är en förfärande existentiell erfarenhet, en in i döden skräckinjagande upplevelse.

Det räcker inte med att betrakta skaparverket för att få någon mening i satsen ”Gud i mitt liv”. Detta visste också den fromme biskopen när han går vidare genom att tala om hur det blev gryning på Sinai och dag på Tabor, en poetisk omskrivning för Gudsuppenbarelsen i det Gamla (lag) och det Nya testamentet (evangelium). Till uppenbarelsen i naturen, den preliminära och ofullständiga, den tvetydiga och mångtolkningsbara, måste den gudomliga självuppenbarelsen i människans historia läggas. Lag och evangelium, måste uppenbaras, för att nu anknyta till evangeliskt språkbruk.

Och tidens kval fick sammanhang
Med evighetens tröst,
Och himlarösters återklang
Blev hörd i jordiskt bröst.

      (ibid., v. 8)

Genom inkarnationen, ackompanjerad av änglasång till markens herdar, det sammanfattande ordet för Guds verk i det vi bekänner i den andra artikeln av Credo, etableras ett nytt förhållande mellan skapelsen sådan den är och skapelsen sådan den är avsedd att vara. Skaparen, som uppenbarar sig som den Treenige i Frälsaren, Sonen, Logos, Jesus Kristus, går icke udenom söndrigheten, meningslösheten, lidandet utan mitt igenom det och förvandlar det genom sitt kors och sin uppståndelse.

Det finns en Gudsuppenbarelse i skaparverket, men skaparverket pekar i sitt fall och sin söndrighet på behovet av en räddning, ett helande och en frälsare. I människans blodiga historia finns det en röd tråd, Guds uppenbarelse av sitt väsen, sitt hjärtelag genom det Gud gör och ger. Denna uppenbarelse finns dokumenterad i den heliga Skrift och essensen, sammanfattningen, av denna uppenbarelse finns uttryck i kyrkans trosbekännelse, Credo, jag tror.

Vid införlivandet i den nya mänsklighet som Kristus såsom den nye Adam inaugurerat, vid dopet, fick den som skall döpas frågan om han tror på Fadern och Skaparen, Sonen och Frälsaren, Anden och kyrkan, och på varje fråga, ”Credisne” (”tror du”) svarar dopkandidaten ”Credo”! Jag tror. I trosbekännelsen finns hela sammanfattningen av det nödvändiga i den kristna tron, här finns frälsningsfakta uppradade, här finns den kristna kyrkans varu- och innehållsdeklaration. Det och inget annat är kristen tro. På dogmatikens språk kallas detta för fides quae, dvs det objektiva trosinnehållet.

Det finns också ett annat ord som förbinds med tron: fides qua, dvs tron såsom den upplevs, känns personligen. Svag, stark, vacklande, varm, brinnande, sval, tvivlande.

Om man är medveten om denna distinktion mellan det objektiva trosinnehållet och den subjektiva upplevelsen av tron, klarnar mycket när det gäller svaret på frågan var Gud finns i mitt liv.

Utsagorna i trosbekännelserna, den apostoliska och niceno-konstantinopolitanska, även kallade den nicenska, är inte ogenomskinliga. I synnerhet gäller det den apostoliska trosbekännelsen med det katalogartade uppräknande av frälsningsfakta. Med den nicenska är det något annorlunda. Där möter formuleringar som inte omdelbart är förståeliga i allt sitt djup. Det är här som den kateketiska undervisningen kommer in. Av det som redan är ett superkoncentrat, kommer nu en kommentar som kan vara ännu kortare. För evangeliska kristna går tankarna naturligtvis till Martin Luthers förklaringar till trosbekännelsen tre artiklar i hans Lilla Katekes. En oöverträffad förklaring av trosbekännelsens substans och en personlig tillämpning på den enskilde.

Det är med vemod och inte utan sorg som jag tänker på att det ”själlösa katekespluggandet och utantillärande,” vilket kritiserades så skoningslöst av lärare och pedagoger för hundra år sedan, dock innebar att alla svenskar visste vad den kristna tron innebar, vad den hade för tillämpning på och ärende till var och en. Här gjordes inte skillnad på folk. Samma tro gällde i slott och koja, för prins och piga.

”Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser…”. Jag är en Guds skapelse, föremål för hans faderliga omsorg. Jag har en identitet och ett värde med en där tillhörande värdighet som ingen kan ta ifrån mig. Det finns en Gud, det finns en Gud som skapat allt, men det är jag som står i blickpunkten nu. Skapelsen gäller mig! Och den som skapat är min himmelske Fader.

”Jag tror att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann människa, född av jungfrun Maria, är min Herre, som förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, icke med guld eller silver utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och död, för att jag skall vara hans egen…” Man skall inte låta sig luras av orden ”förtappade och fördömda människa”, avfärda det som en jämställdhet i jämmerlighet, exemplet på en obsolet negativ människosyn som vi emanciperat oss ifrån med jämställdhet, allas lika värde och mänskliga rättigheter. Här finns något som överglänser detta utan att desavouera det. Vad det gäller är att varje människa är så mycket värd att Guds själv, Sonen i den heliga Treenigheten, blivit människa, lidit, dött och blivit begraven just för den människans skull. Gud själv har gjort detta för mig! Så mycket är jag värd. Ett sådant värde har jag i Guds ögon att han gett sitt liv för mig för att jag skall få del i hans liv, för att jag genom honom skall få evigt liv i det återupprättade och överträffade paradiset: himmelen.

”Jag tror att jag icke av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en sann tro”. Så mycket bryr sig Gud om mig att Gud till och med sänder mig en Hjälpare att komma till tro, att växa och bevaras i tron. Och det Gud gör med mig det vill han göra med alla genom sin helige Ande i Guds kyrka och församling.

När det talas om hur dåligt allt var förr, om klasskillnader, klyftor mellan fattiga och rika, eländes elände, säkert sant och värt kritik och klander, så finns ändå detta, inte som cyniskt ”du får smör ovan där när du dör”, ett opium för att passivisera och hålla proletariatet i schack. Det fanns också något annat, som för mig är pärlan i smutsen, skatten i åkern, det som gått förlorat i dag: Kunskapen om vägen till livet och frälsningen fanns där, predikades, praktiserades, genom dop och katekesundervisning i kyrka och skola, den fanns där i söndagliga gudstjänster. Sanningen om honom som sade sig vara Vägen, Sanningen och Livet fanns där. Överallt. Synlig. Tillgänglig. För alla. Allt hyckleri, all fariseism, all dubbelmoral, allt som var kulisser, allt negativt som kan sägas, ändrar dock icke detta faktum: fides quae fanns tillgänglig. Den frälsande kunskapen fanns på torget! I det offentliga rummet!

Hur var det då med den personliga upplevelsen av tron: fides qua? Jag ställer inte den frågan för att teckna hur majoriteten eller delar av mer eller mindre troende upplevde sin tro. Mitt intresse ligger i att utröna hur förhållandet mellan fides quae och fides qua kan tecknas i mer principiell mening, och vidare, om detta har någon bäring för det andliga livet i dag. Finns det något att lära?

En av den svenska kyrkans lärare är Carl Olof Rosenius. Han var lekmannapredikant, aldrig präst, i det som senare kom att betecknas som lågkyrkligheten i Svenska kyrkan, den nyevangeliska väckelsen. I dag motsvaras det väl närmast av det evangelikala i kristenheten. I väckelsefromheten spelar känslan och upplevelsen en stor roll, ibland nästan en avgörande roll. Gud skall kännas! Den personliga erfarenheten av mötet med Jesus står i centrum, något som Per Olof Enquist vältaligt och välinformerat beskrivit i sina böcker (exempelvis Lewis resa) och, inte minst de två senaste (Ett annat liv och Liknelseboken).

Med denna betoning av den känslomässiga upplevelsen av tron är det av särskilt intresse att se hur Rosenius behandlar de båda och förhållandet dem emellan. I en av hans mest kända sånger ”Ängslig hjärta upp ur din dvala” riktar han in sig just på upplevelsen versus trosinnehållet. Det ”ängsliga hjärta” som han vänder sig till upplever tydligen att Frälsaren är frånvarande, att den fromma känslan inte finns där, något som får den ängslande att ställa frågor om verkligheten i sin frälsning. ”Kanske allt i alla för mig bara är en illusion, eller så är jag inte tillräckligt from, tror inte tillräckligt, har inte kunnat bryta med synder, är förkastad från Gud”. Den andliga förälskelsen är sedan länge förflyktigad, elden har falnat, värmen i hjärtat finns där inte längre, det är kallt, trögt, ökenlikt. Tron är ett tomt skal utan innehåll. Ett minne, ett eko. En enda stor trötthet och tomhet. Till den som upplever tron, eller vad som finns kvar av tron på detta sätt, säger Rosenius med en erfarens själasörjares precision:

Vandra i trone, se honom icke,
detta är regeln, det bliver därvid.
korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga alltid.

     (SvPs 1937:379, v. 4)

Den andliga regeln vad beträffar fides qua, den personliga trosupplevelsen, är att upplevelsen är och förblir sekundär. Upplevelser kommer och går i styrka och intensitet. Den personliga trosupplevelsen kan aldrig utgöra fundamentet för den troendes tro. Den är inte avgörande. Att hävda något sådant vore att för alltid lämna människa på den andliga subjektivitetens och dagsformens gungfly. Med en vardaglig liknelse hamrar Rosenius in sin poäng ”även den timma tjockaste dimma solen fördöljer, är solen dock kvar” (v. 5). Det ängsliga hjärtat, eller för att använda en term från Martin Luther, den anfäktade människan, den som förtvivlar och tvivlar på sin frälsning, skall påminnas om det det givna, det objektiva som hon har, utanför henne, oberoende av henne och hennes känslor, dvs det som är själva trosinnehållet: fides quae.

Kort och pregnant har Rosenius sammanfattat trosinnehållet, trosbekännelsens substans, regula fidei i ett superkoncentrat i tre meningar: ”Gud är i Kristus ännu din Fader, Sonen är ännu din broder som dog, trofaste Anden ännu vid handen ständigt dig leder, är detta ej nog?” I en annan av sina mest kända och sjungna sånger undervisar Rosenius om rättfärdiggörelsen av tro såsom en integrerad del i detta objektivt givna: frälsningfakta, fides quae. Här är det åter frågan om den anfäktade själen, i detta fall den ”sållning” som Satan utsätter den troende för, när den Onda makten åklagar och anklagar och den gudomliga lagen fördömer människan.

Får Satan mig sålla
Och synd kräver död
Jag likväl vill hålla i yttersta nöd
Den stora, den eviga sannigen ren:
Att en dött för alla,
Att en dött för alla,
Att en dött för alla och alla i en.

      (SvPs 720, v. 5)

Grunden för ”lycka och frid”, för vilan i Gud, för erfarenheten av ”Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap”, för förvissningen att det ”i Guds hjärta är fredligt och gott”, dvs synden framkallar inte Guds vrede utan nu råder vänskapen med Gud, grunden för allt detta är försoningens realitet och den därtill relaterade rättfärdiggörelsen av tro, inte bara detta att en har dött för alla, dvs burit syndastraffet, utan också detta att alla som genom dopet och tron är inkorporerade i Kristus, i hans kropp, som är kyrkan, också har del I Kristi rättfärdighet. Trots all andlig smärta, trots alla synder och brott, all satanisk anklagelse och lagens anfäktelser, är den troende genom Kristus försonad med Gud,

Och jag är för Gud
Nu rättfärdig och ren,
Ty en är för alla,
Rättfärdig för alla,
Rättfärdig för alla,
Rättfärdig, ja en.

      (ur SvPs 720, v. 6)

Om tron inte är en känslosak för Rosenius, så är den inte heller en privatsak, något för den enskilde. Tron har en konkret Sitz im Leben, den kristna församlingen, och i denna församling, spelar både Ordet och Bordet en roll. Rosenius kyrka, församlingen (congregatio) och gemenskapen (communio), är såväl en Ordets som sakramentens, dopets och nattvardens, kyrka. Detta framkommer med all önskvärd tydlighet i en av hans mest sjungna och älskade sånger: ”Med Gud och hans vänskap, hans Ande och Ord, samt bröders gemenskap och nådenes bord” (SvPs 59, v. 1). Den kristna församlingen ses här som en pilgrimsgemenskap på väg från ”töcken och grus” till ”himmelens ljus” allt under ledning av den trofaste Herden, Jesus Kristus. Allusionen till exodus och Gudsfolkets ökenvandring mot det utlovade landet är också helt tydlig. Den kristna gemenskapen, kyrkan, är inte låst i en instutition eller stationär frälsningsanstalt. Den är Gudsfolk på vandring.

”Jag äger inte sanningen, jag söker den” - mot detta står ”Korta minuter känslan åtnjuter vad vi i sanning dock äger alltid”. Lessings tänkte sökare ställs inför Gud som erbjuder honom att välja mellan att få sanningen eller fortsätta att söka den också med risken att helt gå vilse. Vad väljer han? Sökandet! Sanningen, den fulla och hela sanningen är bara för Gud.

Men om det nu är så att sanningen inte är en uppsättning satser som måste hållas för sanna utan är en person som i sin person förenar gudomligt och mänsklig, som burit all synd och sonat den, som skall döma var och en efter hans gärningar, som ger syndernas förlåtelse åt den som låter sig räddas av honom och som genom tron på och förtroendet för honom tar emot hans vänskap och det eviga liv som han ger, om det nu vore så, skulle det då inte vara hybris eller ren och skär stupiditet att inte ta emot det.

Om nu det förhandenvarande är en skapelse av en Skapare som uppenbarat sig enligt det jag med den kristna kyrkan bekänner i trosbekännelsen, som jag läser om i Luthers förklaringar till första, andra och tredje artikeln i trosbekännelsen, som jag sjunger om i Rosenius psalmer, att skapelse och frälsning hör samman såsom ett gudomligt projekt för den heliga Treenigheten, ett kärleksprojekt som skall nå sin slutliga fullkomning, då upplever jag en innerlig och jublande glädje i tron, fides qua, över det jag tror, fides quae.

”Jag äger inte sanningen, jag söker den”. Det kan väl vara sant i någon mening, men att han som är Sanningen äger mig och har sökt mig och funnit mig, det är visserligen (som det stod i katekesförklaringen) sant. Jag vågar till och med säga att jag äger sanningen, därför att jag är ägd av honom som är Sanningen. Här ser jag strukturen. Här är Gud i mitt liv.

---

1. Det är inte sanningen, som någon vemsomhelst äger eller menar sig äga, utan den uppriktiga möda, som vederbörande använt för att komma bakom sanningen, som utgör människans värde. Ty icke genom ägandet, utan genom efterforskandet av sanningen utvidgar människan sina krafter, i vilka hennes alltid växande fullkomlighet består. Ägandet gör henne passiv, trög, högmodig. ↩︎