The vision of tragedy

Meine Zeit wird erst recht kommen! Gustaf Mahler fick rätt i sin självmedvetna förutsägelse. Hans stora symfonier, sångcykler och orkestersånger tillhör nu standardrepertoaren på världens alla konserthus och utkommer i ständigt nya inspelningar. Varje dirigent med självaktning spelar in de nio symfonierna, torson av den tionde, Des Knaben Wunderhorn, Lieder eines fahrenden Gesellen, Rückertlieder, Kindertotentlieder och Das Lied von der Erde. Gustaf Mahlers tid har kommit därför att han i sin musik gestaltar människans djupaste livsfrågor.

I den andra symfonien, den som kallas för Uppståndelsesymfonien, förslår som så ofta i Mahlers musik inte längre det rent orkestrala språket. En människoröst bryter in i symfoniens tredje sats med en text, som Mahler hämtat från den folkliga sångsamlingen Des Knaben Wunderhorn:

O Röschen roth,
Der Mensch liegt in grösster Noth!
Der Mensch liegt in grösster Pein!
Lieber möcht' ich in Himmel sein.

Ack lilla ros så röd,
människan är i största nöd,
människan är i största kval,
om jag än vore i himmelens sal.

Vi skall inte låta lura oss av de naiva orden. Naiviteten är ett distansskapande medel som gör det möjligt för oss att våga se saken: människans existensiella situation. Med folkvisans naiva ord uttrycks det som den amerikanske litteraturforskaren Richard B. Sewall kallar för the vision of tragedy. I folkvisan och i folksagan, i myten och i dikten, i sången och skådespelet har människan tiderna igenom gestaltat sin livstolkning. Det antika dramat - tragedien - är en sådan gestaltning.

Tragedi betyder ordagrant bocksång, och ursprungligen betecknade tragedien ett skådespel, uppfört i samband med festligheterna till bockguden Dionysos' ära, vid vilka det sannolikt även förekom offer av bockar. Sambandet med religionen avslöjar något om tragediens rötter. Båda rör de djupaste sammanhangen i tillvaron: människan ställd inför det yttersta. Tragiskt är i strikt mening det som har med det tragiska skådespelet, tragedien, att göra, men tragisk, tragik, tragedi har fått en vidare betydelse. Att en katt blir överkörd kan vara tråkigt, men det är ingen tragedi (utom kanske för ett litet barn). Trots massmedias inflationsspråk, har vi en intuitiv känsla för den äkta tragedien Vi har kanske svårt att kläda i ord vad vi menar, men vi vet vad som är en tragedi. När vi skall försöka beskriva det berättar vi något som har hänt, vi tänker på ett drama, en saga eller en folkvisa. Alla uttrycker de the vision of tragedy.

I det tragiska ges en djupsyn på tillvaron. Tragedin förmedlar en vision av människolivets yttersta villkor. Vi ser människan i hennes utsatthet, offer för makter och sammanhang, vilka hon varken rår över eller rår på, som slutligen krossat henne, men där människan dock mitt i detta visar en storhet och en resning. I det tragiska konfronteras människan med kaos på ett sådant sätt, att hennes tro på kosmos (ordning) och logos (mening) hotar att rasa samman. Tillvarons grundvalar vacklar.

Tre tragedier, tre tragiska gestalter skall få förmedla the vision of tragedy: Gamla Testamentets Job, det antika dramats Kung Oidipus, det till förkristen tid förlagda elisabetanska dramats Kung Lear.

Job

Berättelsen om Job är ingen tragedi i litterär mening, men hans öde är en äkta tragedi. Den gode och gudfruktige Job blir prövad efter en utmaning från Åklagaren i himmelen, som hävdar att Jobs tro och fromhet har sin grund i förhållandet do, ut des, dvs. jag ger, för att du skall ge. Så länge Gud ger och Job får, tror och tackar Job, men om allt detta skulle berövas honom, skulle han då fortfarande tro? Vilken kvalitet har hans gudsfruktan? Åklagaren får Guds tillstånd att pröva Job näst intill förlusten av livet. Dit men inte längre.

Job förlorar i slag efter slag allt som han håller kärt. Jobsposterna hopas. Olyckorna rasar in över honom tills han sitter ensam, sörjande, sjuk på avskrädeshögen med sin lerskärva att skrapa sin värkande, kliande hud. Tröstarna kommer. Till en början är de goda tröstare, eftersom de i tystnad sitter hos honom en vecka, men när de försöker tolka Jobs situation med argument, hämtade från samtidens teologi, kan de inte hjälpa. De hävdar att Job måste ha syndat, eljest skulle han icke ha drabbats av olycka. För dem är livet rationellt. Livet kan kalkyleras. Ordningen är enkel, kontraktet är klart: den rättfärdiga får välsignelse, den fromme behöver inte lida. Den som lider måste vara orättfärdig. Här möter de räta vinklarnas teologi.

En del av Jobs storhet ligger däri att han vidhåller sin oskuld. Inför Gud och inför teologerna. Han önskar visserligen att han aldrig blivit född, han vill processa med Gud, som han uppfattar som Fienden: »jag satt i godan ro; då krossade han mig» (16:2). Gud har siktat in sig på honom och gjort honom till en måltavla för sina pilar (12 b, 13). Men Job vidgar perspektivet. Det gäller inte längre enbart hans eget lidande, hans egen olycka. Han ser det Ondas fruktansvärda realitet, och vad värre är, en Gud som inte tycks bry sig, än mindre ingripa (kap. 24). »jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men du bespejar mig allenast» (30:2). Gud är hans fiende. Tillvarons grundvalar vacklar!

Och ändå, som en blixt i mörkret: »jag vet att min Förlossare lever … !» (19:25). Men det blir bara en blixt. Mörkret sluter sig åter. Job anklagar inte längre, talar inte längre. Alla hans ord rasar samman i en högljudd gråt. Gråt och tystnad. Åklagaren utmanade Gud. Gud utmanade Job. Nu utmanar Job Gud. Och Gud svarar Job med en väldig makt- och styrkedemonstration (kap. 38), som har avsedd verkan. Job anar något av Guds makt och majestät. Han tar tillbaka, ångrar sig i stoft och aska. Job har fått möta Gud. Allt det som han tidigare visste eller trodde sig veta om Gud var hörsägner, utsagor förmedlade av andra. Nu har han själv mött Gud. I mötet med Gud ser han allt i ett nytt perspektiv. Prövningen är genomförd. Åklagaren har förlorat. Job har bestått provet. Gud välsignade slutet av hans levnad mer än början, står det i slutet av berättelsen. För oss finns likväl en förblivande bismak. Vem kan ersätta döda barn. Visst kan man börja på nytt efter katastrofen, men …

Vi ser framför oss mannen på askhögen. Det är den fixeringsbilden. Den andra är Jobs möte med den som kallar sig för jag är den jag är, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Kung Oidipus

Sofokles drama Kung Oidipus är en tragedi både i ordets egentliga och överförda bemärkelse. Det är ett drama att spela på scen, och det har alla element av tragik i sig.

Ett kungabarn i Thebe föds med orakelord över sig att han skall döda sin far och lägra sin mor. För att hindra detta från att ske, sätts barnet ut för att dö. En herde tar hand om barnet och lämnar det till kungen i Korint. Detta barn är Oidipus. Namnet betyder svullen fot. Det lär också kunna betyda på spår efter vetande. För att undvika att orakelutsagan går i uppfyllelse, lämnar Oidipus Korint. På sin resa kommer han till Thebe, vars räddare han blir genom att befria dess invånare undan Sfinxens terror. Sfinxen var ett djur med lejonkropp, med vingar och ett kvinnoansikte. Var och en som inte kunde svara rätt på Sfinxens fråga störtades ned från en brant. Frågan var: vad är det för en varelse som har två ben, tre ben och fyra ben?

Oidipus svar är människan. Det på alla fyra krypande barnet, den vuxne på två ben, åldringen med sin käpp. Svaret på denna fråga och frågan själv är en av nycklarna till detta drama. Grundfrågan gäller människan. Svaret är också människolivet, människan i hennes olika åldrar. En gång har Oidipus svarat rätt på frågan. Det drama som han dras in i i sitt eget liv gäller egentligen en agon - ett dramatiskt skeende - där samma fråga ställs på ett nytt sätt: Vad är en människa? Här gäller det inte att besvara frågan teoretiskt. Det gäller nu hans egen hud, hans eget liv. Hans eget liv och öde är svaret på Sfinxens fråga.

Oidipus är nu kung i Thebe. Det blev hans belöning efter bedriften att rätt ha besvarat Sfinxens fråga. Han efterträder en kung som dödats vid ett ställe där tre vägar möts. Han gifter sig med drottningen, en kvinna äldre än han själv och får barn med henne. Handlingen i dramat beskriver hur han liksom i en spännande detektivberättelse nystar upp hur det egentligen förhåller sig. Det är siaren Teiresias som avslöjar sanningen för honom. Oidipus kan inte tro honom, men alla de uppgifter han får pekar till slut på, att den pest som hemsöker Thebe beror på honom: fadermördaren, moderlägraren. Jokaste, hans moder, hans gemål, inser sanningen innan Oidipus gör det. Hon hänger sig inne i palatset. Oidipus ser henne hängande i snaran, tar hennes broscher och sticker med dem ut sina ögon. När han var seende var han blind. Blind ser han nu vem han är.

För Job fanns det en Gud, ett förbund, en lag, en tradition. För grekerna existerade ett pantheon av gudar, som på ett godtyckligt sätt ingrep i människornas liv. Gudarna var inte på något sätt moraliskt mera högstående än människorna. Både gudar och människor var underkastade samma kosmiska ordning: dike. Det var denna kosmiska ordning som Oidipus kommit i konflikt med när han dödat sin far och lägrar sin mor. Konsekvensen var pest i riket. Ordningen var rubbad och måste återställas: dike måste råda. Oidipus hade löst Sfinxens gåta och därmed gått längre än det tillkom en människa. Han hade begått hybris. Det är likväl inte enbart detta som drabbar honom. Han har ett öde över sig. Det är hans lott, men samtidigt väljer han själv sitt liv. Han är både predestinerad och fri. Han kunde ha låtit bli att handla, aldrig dödat någon, aldrig gift sig, åtminstone icke med någon äldre än han själv. Ändå gör han det. Han väljer. Han är fri att välja. Och ändå är det hans lott, hans öde. Det är därför han kan skrika ut, när blodet strömmar nedför ansiktet ur hans blödande ögon:

Apollo, Apollo gjorde detta mot mig.
Men handen som gjorde mig blind var min egen.

Den första fixeringsbilden är Oidipus med de blödande ögonen. Blind ser han. Åter har han löst Sfinxens gåta. Det kostade honom allt.

Men Sofokles slutar inte här. I ett ytterligare drama får vi följa Kung Oidipus. Gammal och landsflyktig har han irrat omkring, ledd av sin dotter Antigone. Nu är han nästan hemma. Den blinde exkonungen rastar i hämndegudinnornas lund, men hämndens gudinnor hemsöker honom inte längre. Den förbannade skall bli till välsignelse för det land han dör i. Oidipus är sig lik, han är inte ödmjuk och luttrad genom lidande, han erkänner sig inte som skyldig, som en syndare eller överträdare, men han har på något sätt försonat sig med sitt öde. Uppbrottet är helt nära. Hur Oidipus lämnar denna värld är höljt i ett mysterium. Han går till gudarna, upptages eller hämtas till underjorden. Så faller ett egendomligt ljus över hjälten, fadermördaren, moderlägraren, den store Lidaren. Han går till gudarna, han blir ”gudomliggjord”. Det som sker är ett slags profetia: Oidipus' apotheos. Detta är den andra fixeringsbilden.

Kung Lear

Tvåtusen år skiljer Sofokles' Kung Oidipus och William Shakespeares Kung Lear åt. De stammar inte bara från skilda tider utan även från skilda världar: antikens Athen och det elisabethanska London. Även om det shakespearska dramat utspelas i förkristen tid, är det skrivet i en kristen kontext och förutsätter medeltidens kristna helhetsbild av tillvaron. Ändå igenkänner vi det tragiska i båda. Den vision of tragedy som båda förmedlar är tidlös och allmängiltig.

Den världsbild som råder i det elisabetanska dramat är ett arv från medeltidens teologer. Tillvaron är hierarkiskt ordnad; det finns en genomgående ordning. Den himmelska hierarkien återspeglas i den jordiska med kung, präst, familjefader, husbonde - alla med sin gudagivna funktion och auktoritet inom sitt område. I familjen var fadern Gud och kung och barnen bundna till honom med den kärlek och lydnad, som de såsom hans avkomma var honom skyldiga. Inom individen fanns också en hierarki: förnuftet och viljan skulle vara herre över lemmarna och passionerna. Under människan i hierarkien fanns djuren och under dem de livlösa tingen. Här möter det som brukar kallas the great chain of being - varats stora kedja. Allt hör samman i en kosmisk harmoni under förutsättning, att varje del intar sin rätta plats i helheten och fungerar där efter sina förutsättningar. Här råder kosmos och logos.

Kung Lear bryter denna ordning genom att avsäga sig sitt ämbete och dela sitt rike. Han vill inte längre ta ansvaret. Hans tre döttrar skall få var sin del av riket. Vid själva delningen visar han sig vara en gammal självisk narr, som inte förmår skilja grovt smicker från sann kärlek. De två äldre döttrarna - Goneril och Regan – hycklar tillgivenhet men smider onda planer för framtiden. Den yngre - Cordelia - är ärlig och säger, att hon älskar sin far: »According to my bond no more no less», dvs. som hon skall göra enligt den plats hon har i hierarkin. Detta missförstår Lear, som blir rasande och förskjuter henne. Hans båda andra döttrar konspirerar för att oskadliggöra fadern. Först när hans hird reduceras, inser Lear att han blivit lurad. Maktspråket förstår han. Nu rasar hans värld. Han inser att han gjort illa mot den som älskade honom mest, men prålade minst. Tillsammans med sin narr, klokare än sin herre, rasar han med elementen på heden. Lear mister förståndet.

Makthunger, grymhet, kättja exponeras obarmhärtigt i dramat, men också godhet, barmhärtighet och försoning lyser starkt. Tillsammans med dottern Cordelia, som skyndat till hans hjälp, tillfångatas Lear. De försonas med varandra. Lear ber ödmjukt sin dotter om förlåtelse. Han har nu blivit en annan människa: han har blivit omvänd. Men dramat går obönhörligen vidare mot sin tragiska kulmen. Far och dotter skiljs åt, Cordelia förs bort för att i lönndom oskadliggöras. Dramat går med rasande fart mot sin upplösning, de olika konspirationerna omintetgörs, men kontraorden att skona Cordelias liv kommer för sent. Hon har redan blivit hängd. Lear återfår sitt förstånd bara för att se vidden och djupet av tragedien. Hans båda äldsta döttrar är döda. Den ena har mördat den andra, för att sedan ta sitt eget liv. Onda visserligen, men hans barn. Cordelia är mördad. Lear är ensam. Barnlös. Det stolta trädet med sin krona är fällt och avkvistat. Det enda som återstår är en avbarkad timmerstock.

Är tillvaron sådan som den blinde Gloucester säger - han som fick sina ögon söndertrampade av stövelklackar: »As flies to wanton boys are we to the gods. They kill us for their sport.» Finns det inte längre någon kosmisk ordning. Är den kanske skoningslöst och urskillningslöst ond? Eller bara likgiltig för människan? Är allt meningslöst?

Fixeringsbilden är Lear med sitt döda barn i famnen. Han säger att hon är död. Visst kan han skilja levande från döda. Men gång på gång flammar hoppet upp: »This feather stirs; she lives. If it be so, it is a chance which does redeem all sorrows that ever I have felt.» Men denna återlösning - redemption - sker aldrig. Cordclia är död. Oåterkalleligt: »She is gone forever … Why should a dog, a horse, a rat have life, and thou no breath at all. Thou’lt come no more, never, never, never, never, never.» Och ändå som en låga i mörkret: »Do you see this. Look on her, look. Her lips!» Med dessa ord på sina läppar dör Lear. I denna slitning mellan hopp och förtvivlan, liv och död, slutar hans liv på denna jord.

Från högmod till ödmjukhet, från blindhet till klarsyn, från »nothing will come of nothing», dvs. do ut des, till självutgivande kärlek: agape. Sådan är Lears väg genom dramat. Här möter en etik som överensstämmer med den kristna. Med den kristna dogmatiken är överensstämmelserna inte lika synliga. Det är dramats styrka. Det finns likväl antydningar, som just därför att de förblir antydningar, verkar desto starkare. Genom sin trofasta kärlek och förlåtelse, och inte minst genom sin död, kan Cordelia ses som en typos för Kristus. När Cordelia, vars namn anspelar på hjärta, tar hand om sin sjuke far och kysser honom, sker det med en åkallan till den personifierade Återställelsen, det förkroppsligade Helandet restoration. Vem eller vad döljer sig bakom det?

Den tragiska svärtan i dramats slutbild består dock: en åldrad fader, gråtande med sin mördade dotter famnen.

The vision of tragedy som preparatio evangelica

För att våga tala om människan i Guds plan är det nödvändigt att teckna det som uttrycks i the vision of tragedy. Den litterära gestaltningen av de mänskliga villkoren så som de tecknas i Jobs bok, i tragedierna om Kung Oidipus och Kung Lear, ger den nödvändiga bakgrunden för att på ett meningsfullt sätt tala om det gudomliga. Det bränner bort allt billigt bjäfs.

Vägen till Gud går självfallet inte enbart genom det svåra, det mörka, det tragiska. Det finns också en annan sida av människolivet med ljus, glädje och lycka. Liksom den svåra livssituationen - tragedien - kan öppna ögonen på oss, så kan också en stor glädje - ett barns födelse, ett tillfrisknande, ett slutfört arbete, ett återseende - öppna människans ögon, så att hon ser tillvarons djup, anar något, Någon, större än hon själv. I detta positiva möter människan Logos, meningen. Livet är inte kaos utan kosmos, och i detta kosmos finns logos. Genom det tragiska ifrågasätts i grunden kosmos och logos. Allt ställs på sin yttersta spets. Finns det en ordning, en mening. Finns det ingen eller någon? God? Ond? Likgiltig?

Mötet med den gestaltade livserfarenheten i tragediens form får marken att skaka under fötterna på oss. Själva varats grundvalar vacklar. Detta är inte enbart något negativt. Det är först när vi skådat ned i tragediens hisnande avgrund och känt det iskalla vinddraget från meningslösheten, ödet eller intet, som den kristna tron framstår som glädjebud.

Negativ och positiv teologi

Vad vet vi egentligen om Gud av oss själva? Skall vi sluta oss till vem Gud är enbart från det vi ser i tillvaron, kan Gud lika gärna bli en makt höjd över gott och ont, likgiltig för den enskilda människan. Eller en makt som från människans perspektiv är god och ond på samma gång: en som kan skänka den yttersta glädjen, men som också kan störta i den mest förfärande sorg och smärta: guden med Janus-ansiktet.

Mystikerna som renat språket och föreställningarna till det yttersta - viskningen före den totala tystnaden - säger att Gud är icke intet. Den dubbla negationen. Det är ingen lek med ord. Att med positiva ord uttömmande beskriva Guds vara och väsen går icke. Här borde allt gudssökande starta. Här i denna smälta borde allt tal om Gud luttras och härdas. Den som befunnit sig så nära den totala tystnaden och det yttersta mörkret, förstår att värdera den gudomliga uppenbarelsen. Den blir dyrbar, därför att den är den enda vi har. Det finns många perspektiv på människan i en gudomlig plan. Vårt perspektiv är det kristna. Det gudomliga tilltal som ljudet i Gamla och Nya Testamentet besvarar vi med »Så lyder HERRENs ord!» och »Gud, vi tackar dig!» Vi tror att Gamla och Nya Testamentet är dokumentationen över hur Gud uppenbarar vem han är genom vad han säger och gör. På Guds Ord och gärningar svarar vi »Amen!» Det är teoretiskt möjligt att vi tagit fel. Men det är risken med all tro. Som kristna tror vi att Bibeln är Guds Ord, och att Guds ord finns i Bibelns, men vi både tror och vet att Bibeln aldrig står ensam – eller aldrig borde göra det. Guds Ord läses och levs i en gemenskap: communio sanctorum. I en mening är kanon icke avslutad därför att vi fortfarande lever i Apostlagärningarna. Gud verkar nu i och genom sin kyrka och församling. Gud talar och handlar, liksom han talar och handlar i sin skapade värld genom sina goda skapelseordningar.

En av de mest centrala berättelserna i Bibeln är den om Moses vid den brinnande busken. Här är uppenbarelsens brännpunkt, här blixtrar ljusbågen mellan tid och evighet, jord och himmel, mänskligt och gudomligt. Mandråparen Moses står på helig mark. Den kosmiska tystnaden bryts. Det gudomliga Ordet ljuder: jag är den jag är. Så uppenbarar Gud sitt namn för Moses. Fädernas Gud - Abrahams, Isaks och Jakobs Gud - som uppenbarat något av vem han är genom sitt sätt att handla med de tre patriarkerna, vänder sig nu till ett helt folk - Abrahams säd - enligt löftet under stjärnorna. Det han ger är ett tomt namn, en möjlighet. »jag är den jag är» och »gå åstad och säg» - att lära känna Gud är att lyssna och lyda hans kallelse och befallning. Guds uppenbarelse av sig själv är förbundet med ett skeende, i vilket Gud själv handlar. Gud låter sig icke utspekuleras som ett passivt objekt för sökande och skådande. Gud tar själv initiativet, bryter tystnaden, uppenbarar sig i ett namn som är öppet mot framtiden, fullt av möjligheternas dynamik.

Redan i boken om Begynnelsen - Genesis - uppenbaras Guds plan med människan: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika, och må de råda … över jorden» (Gen. 1:26). För den kristne läsaren är detta ett rådslag inom den Heliga Treenigheten: Fadern och Sonen och Anden, en Gud, skapar människan till sin avbild. I NT beskrivs Kristus som Guds sanna avbild. Därför är människan Guds avbild i den kvalificerade meningen, att hon är Avbildens avbild, d v s Kristi avbild. När vi talar om vem människan är, hänvisar Kyrkan ytterst till Kristus som den sanna människan, Prototypen, Guds väsensavbild. Detta sammanhang framgår tydligt på Gudsmodersikonerna där Sonen underifrån stöder Moderns huvud.

I boken om Begynnelsen berättas om hur människan skapas till Guds avbild, till att vara honom lik. Detta dubbla uttryckssätt - avbild till att vara oss lika - går tillbaka på hebreiskans tsälem och demuth. I den kristna teologien har dessa ord översatts med imago Dei och similitudo Dei. Alltsedan Ireneus och Origenes har dessa båda termer fått en speciell innebörd. Människan är skapad till Guds avbild för att genom en process av växt, mognad och helgelse, uppnå Guds likhet. Detta är en bland flera tolkningsmöjligheter. Ser man denna utsaga i ljuset av de nytestamentliga ikonutsagoma, kan inte denna tolkning bara försvaras som en möjlig bland många utan till och med ges företräde.

Människans uppgift är att representera Gud för skapelsen och skapelsen inför Gud. Man och kvinna får uppdraget att föröka sig och råda över skapelsen. Redan i tredje kapitlet i boken om Början berättas om katastrofen. Den möjlighet människan fått av Gud - att bli lik honom - vill människan på egen hand röva åt sig. Detta är grundsynden: människan vill bli lik Gud, vilket i och för sig är något gott, men utan Gud. Det som hon potentiellt hade fått som en gåva, det som kunde och skulle växt fram genom det naturliga umgänget med Gud - gudslikheten - försöker hon genom överträdelse av Guds vilja själv åstadkomma och går därmed miste om allt.

När Gud kommer för att möta människan

i lustgården, är människan redan på väg bort från honom. Guds rop: »Människa, var är du?» möts av flykt och undanflykt, beskyllningar och frånskyllningar. Människan får inte längre stanna kvar på den plats där hon kunnat växa upp i gemenskap med Gud till att bli honom lik. Människan - man och kvinna - drivs ut ur Paradiset. Människolivet måste nu levas under andra villkor. Fallet är ett faktum. Skapelsen har del i människans syndafall och har gått sönder. Den gudomliga härligheten strålar inte längre om människan. Adam och Eva - Stoft och Liv - ser varandra just som stoftvarelser, skilda från varandra, olika. I stället för att vara omslutna av den gudomliga härligheten, måste de nu skyla sin prisgivenhet först med fikonlöv och sedan med skinnkläder, som Gud förfärdigat åt dem. För att de skall leva och kunna täcka över sin nakenhet måste djur dö. Människans synd kostar redan liv.

Vägen till Livets träd

är stängd, men Gud tar inte tillbaka sina gåvor. Det finns inte bara en peccatum originale, det finns också en förblivande benedictio originalis. Människan har fortfarande del i den gudomliga kreativiteten liksom i det ursprungliga uppdraget att råda över skapelsen och befolka jorden. Guds avsikt med människan står fast, men den måste förverkligas under andra villkor. Kreativiteten såsom rådande förvandlas till ett slit under en förbannelse: »tistel och törne» och »bröd i ditt anletes svett». Kreativiteten i betydelsen prokreation - frambringande av avkomma - ställs under smärtans förtecken. Till fallets villkor hör att mannen skall råda över kvinnan och kvinnan åtrå mannen, trots den smärta hon måste utstå, när hon föder deras barn. Men i själva domsordet finns ett löftesord innesluter. Också under dessa villkor kan Gud skapa nytt och nå målet för sin plan med människan. Genom att kvinnan ger liv i smärta skall en gång den nu stängda vägen till Livets träd åter öppnas: Kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud.

Danad av markens stoft till Guds avbild för att bli lik Gud. Det var avsikten. Syndafallet förändrar villkoren för hur det skall ske. I domens ord finns ett löfte innesluter. Här är den första akten i dramat Människan, eller första delen av Människan i Guds plan.

Återspeglad härlighet

Gamla Testamentet är berättelsen om hur Gud kallar på människan: »Adam, var är du?» och människans rop efter Gud: »0, att du ändå komme hitned», och detta samtidigt som människan både söker Gud och flyr från honom. Genom det Gud gör uppenbarar han vem han är. Gud utväljer en individ för att skapa ett folk: Abram blir Abraham. Löftet om säden håller på att infrias även om det är långt till det fulla förverkligandet. Gud skapar ett fosterfolk, och genom det han gör med detta folk får vi en typos, en förebild, hur Gud handlar, vad han har för planer inte bara med detta folk utan med hela människosläktet.

Den stora händelsen är exodus, befrielsen ur förtrycker med löftet om att nå det utlovade landet. Gud gör sig känd för folket genom Lagen och Gudstjänsten. Mellan Gud och folket existerar ett förbund, beseglat med blod. För att kunna närma sig Gud. krävs kultisk och etisk renhet. Det finns drag i exodusberättelsens gudsbild som vi i dag har svårt att förstå, men det är egentligen ointressant. Gud är den han är vare sig människor tror det eller inte. Berättelsen, i vilken Moses ber att Gud skall uppenbara sig för honom, har något viktigt att lära oss. Moses har tidigare hört Guds röst. Nu ber han att få se honom. Svaret blir att Moses skall få se Gud på ryggen, ty Guds ansikte kan ingen se och leva. Därmed sägs att människan inte är kapabel att möta Gud, att vårt vara inte uthärdar hans vara, att Gud måste skydda oss mot sig själv.

Genom det som sker med folket får vi en bild av Guds nåd och förbundstrohet, men också av hans stränghet och outgrundlighet: den främmande Guden. Det gäller då att minnas att icke heller vi kan se Guds ansikte. Härligheten är reflekterad i Moses ansikte, reflekterad i Förbundet, reflekterad i Lagen och Gudstjänsten med dess blodiga offerväsende. När Gud räddar sitt folk och för det till det utlovade landet dömer Gud andra. När Gud handlar sker det både till dom och frälsning. Det är samme Gud som handlar, men det finns två olika sidor av samma handlande: förbundstrohet och frälsning, respektive vrede och dom.

En tragisk historia

Det GT berättar efter det att folket nått löfteslandet är egentligen en tragisk historia: folket vill ha en jordisk kung i stället för Gud som konung, riket byggs och blomstrar en tid, men delas snart och rasar under avfälliga kungar, folket besegras och bortförs i fångenskap, efter återvändande och tempeluppbyggnad dröjer det inte länge förrän landet och folket åter härtages och templet raseras igen. Vid tiden för Jesu födelse är landet ockuperat av stormakten Rom, och den romerska örnen är placerad i relief över tempelingången. Domen över folket från dem som tog religionen på allvar - fariséerna - var hård: »Detta folk som inte känner lagen är förbannat» (Joh. 7:49).

Likväl finns inom detta folk som en skatt i ett lerkärl väntan och förväntningar: Konungen vars välde skall gå utöver det som kännetecknar världsliga riken, Prästen som skall bära fram det perfekta offret, Profeten, Herrens tjänare, som inte bara delar folkets lidande, men på något sätt bär det till befrielse och helande för andra. Det finns en rest som väntar och längtar. Maria är en av dem. Jesus föds in i en värld i vilken Jobs, Oidipus', Lears frågor ljuder. Han är Guds svar på människans böner, på hennes skrik och förbannelser. Men inte ett ord utan ett barn: »När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna, ställd under lagen» (Gal. 4:4). Jesus är Son och Broder. Guds förhållande till sin skapelse är nu en familjerelation, ett fadersonskap: »Ty så älskade Gud kosmos att han utgav sin enfödde son - Logos. Utgav, utlämnade, prisgav.

Den tragiska visionen eller synen har öppnat våra ögon för en grundläggande dimension i tillvaron. Därför ska vi betrakta Jesus i hans stund liksom vi betraktat Job på askhögen, Oidipus med blodet strömmande ur ögonen, Lear med sitt dräpta barn i famnen. Vi ser Jesus på korset. Här finns den mänskliga tragedien. Människorna känner inte igen honom. Samtidigt känner de igen honom. Därför dödar de honom.

Golgata

Korset avslöjar de djupaste sammanhangen i tillvaron. Det talar om för oss vem människan är. Det talar om för oss vem Gud är.

Människan är korsfäst. Omgiven av två andra korsfästa hänger människan Jesus på korset. Han lider liksom Job, Oidipus, Lear lider. Liksom alla människor lider. Liv innebär lidande, även om det inte för alla blir den utdragna avrättningens grymhet och brutalitet. Ingen som lever är immun mot lidande. Det tillhör de mänskliga villkoren. Jesus går icke udenom. Därför hänger han på korset. Ecce homo!

Människan är en korsfästare. Jesus har spikats fast av människor. Korset har rests av män, av människor. Han har förråtts, övergivits, arresterats, dömts, torterats av män, av människor. Somliga av dem har handlat, drivna av de bästa politiska och religiösa bevekelsegrunder. Genom att organisera, ge order, piska, spika, sticka, döda. Sådan är människan. Hon är inte bara själv passivt underkastad lidande: människan tillfogar själv aktivt lidande. Därför hänger Jesus blödande på korset. Ecce homo!

Människan korsfäster Gud. Den som hänger på korset är sann människa och sann Gud. Gud bryter inte sin släktrelation till människosläktet och smiter eller överger sin skapelse i det avgörande ögonblicket. Genom den hypostatiska föreningen mellan gudomligt och mänskligt i Kristi person är Gud för evigt förbunden med mänskligheten. Den människor dödar på Golgata är den sanna människan - Guds Avbild - vår Broder. Människan dödar den som är Arketypen för Människan, det hon är kallad att bli. Människan dödar också Gud. Detta är den yttersta tragedien i människosläktets historia. På ett arketypiskt sätt dödar människan sin Fader, Gud själv. Därmed har hon skrivit och undertecknat sin egen dödsdom. Gud är död. Människan är död. Kvar är de korsfästa korsfästarna. På Golgata förs Syndafallet ut i sin yttersta konsekvens. Här blir människans yttersta nej till Gud synligt. Människan ville bli såsom Gud utan Gud. Nu är människan gudlös. Där står nu den ateistiska människan med sitt stora projekt: en ateistisk mänsklighet i en ateistisk värld. Ecce homo!

Gud korsfäster människan. Men korset på Golgata är också Guds dom över människan. Gud dödar människan. Här närmar vi oss trons innersta. Kristus, den sanna människan, bär i sig hela släktet. Han dör för människans hand på Golgata, men Gud räddar honom inte. Gud låter honom dö, och i honom dör hela Adams släkte, hela den fallna mänskligheten. Kristus, den nya människan, dör i Adams - den korsfäste korsfästarens - ställe. Kristus är den kosmiske ställföreträdaren. Det Kristus möter på korset är Guds vrede. Guds nej till människan i hennes uppror och ondska. Därför hänger Jesus på korset. Död. Ecce homo!

Jesus på korset är Människan som för vår räkning, på våra vägnar, i vårt ställe uthärdar och går igenom, inte förbannar utan förblir en förebild och en förebedjare, till och med för sina bödlar, i ett obrutet gudsförhållande. I Jesus finns det en mänsklighet, som inte bara drabbas av Guds nej, men en mänsklighet som Gud säger ja till - Människan såsom Gud menade henne: det sanna humanum. När människan Jesus dör, faller han ned in mot Faderns bröst. Det är fullbordat. Ecce homo!

Här finns den gudomliga Pietán, nådastolens Pietá. Som avbildning av Gud är den egentligen heretisk. Men den fromma föreställningen har inte kunnat avstå från att teckna den döde Sonen, Brodern, Medmänniskan i Faderns famn. Här finns också den mänskliga Pietán, då modern Maria i sin famn håller sin döde Son »född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern».

Ser Kung Lear denna »omvända» Pietá? Anar han vad det är för ett barn som Maria håller i sin famn? Job som rasade över att Gud blivit hans fiende och gjort honom till måltavla för sina pilar? Här är andra sidan av den maktdemonstration, som Job ställdes inför i sitt möte med jag är den jag är. Här uppenbaras något annat. En Gud som är med och delar det svåraste lidande och den bittraste förlust och död. En Gud som omfamnar. Oidipus ser ännu inget med sina blödande ögon. Eller anar han att Sfinxens gåta får sitt rätta svar först på Golgata?

Tragediens syfte var enligt Aristoteles att föra åskådaren fram till en katharsis - en inre rening, förlösning. Tragedien på Golgata syftar längre och djupare. Här är människan inte åskådare. Vare sig hon vill det eller inte är hon indragen: Hon är protagonist, hon är med i skeendet. Det sker med och för henne. Antingen till dom eller räddning. Här gäller det inte katharsis utan metanoia, ‘omvändelse’ och paliggennesia, ‘pånyttfödelse’.

Bortom tragedien

I tragedien finns ofta ett element av gäckat hopp, något som gör skeendet ännu mera smärtsamt. Obevekligheten ger dramat dess ödesdigra karaktär. I tragedien om Job finns ett hopp. Det är den märkliga utsagan om Förlossaren, som skall föra Jobs talan och driva hans sak till seger. Stället är dunkelt. Sannolikt gällde det en inomvärldslig upprättelse, men som alla profetior har den en vidare syftning och en större uppfyllelse. Jobs Goel, Förlossare, lever. Det sant som vi sjunger i den gamla svenska begravningsmässan, det som vi läser som hoppets ord på gravstenar: »jag vet att min Förlossare lever, och han skall å sistone uppväcka mig av jorden.» Gudsgemenskapen bryts inte av döden. Det är till slut inte bara frågan om en återupprättande styrkedemonstration inom tidens och rummets gränser. Guds makt är större än så. Bortom hörsägnerna finns ett kärleksförhållande, bortom hörsägnerna finns en uppståndelse, där det pinade och det plågade kan läkas och skapas på nytt.

Också i Kung Oidipus finns profetior som pekar framåt. Det sker en apotheos, men under andra villkor. Lidandet och skammen, gärningen som den evige följeslagaren, kan vika och utplånas. Oidipus kan nå det gudomliga, löst från skulden: fadermordet och blodsskammen. Kung Lears vacklan mellan hopplös insikt och förryckt hopp - »Se på hennes läppar!» när han håller den hängda Cordelia i famnen, är också detta en profetia. Den döde Sonen är sann människa, men också sann Gud, och därför kan döden icke behålla honom. Såsom Skaparen en gång inblåste livsande i Adam, stoftvarelsen, inblåser Gud livsanden i Sonen, Människan. Cordelia är inte förlorad för evigt.

Livet vann

I Jesu Kristi uppståndelse från de döda sker den kosmiska, gudomliga peripetin, dramats vändpunkt. Här genombryts det tragiska, och dramat ställs under nya villkor. Uppståndelsen är den kristna trons hjärtpunkt. I det ljus som strålar ut från den Uppståndne ställs tragedien the tragic vision of life - i ett nytt perspektiv. Inte så att den upphör att uppenbara livets villkor för oss, men den utgör en preparatio evangelica - en förberedelse för glädjebudet. I den meningen ligger det en oerhörd kraft och sanning i påskpsalmens ord: »Livet vann, dess namn är Jesus!»

Kristi uppståndelse ställer skapelsen under nya villkor: Den tragiska visionen viker för uppståndelsevisionen. Människan Jesus, en mänsklig varelse i tiden och rummet, med en kropp som vår, av samma materia som vår, har levat vårt liv, dött vår död, ruttnar inte i graven. Han har uppväckts av Honom som skapat allt. Ingenting av det som tillhör det sanna humanum har han lämnat bakom sig i graven. Det mänskliga, det materiella, det skapade har transformerats, förvandlats, förhärligats, burits till Gud. Det tidiga har blivit evigt. Det skapade har gått in i det som är bortom tid och rum - evigheten. Och på ett sådant sätt, att det onda är utplånat en gång för alla. Allt har redan skett, och allt väntar på att uppenbaras. I denna spänning mellan det som redan skett på ett föregripande sätt och det som skall ske, levs det kristna livet. Tron håller fast vid den Uppståndne. Hoppet sträcker sig mot fulländningen, när the vision of tragedy slutligen fått vika för the vision of the resurrection.

Här är det stora glädjebudet: det som skett med Kristus kan hända med människan, med Job, med kung Oidipus, med Kung Lear. Allt är inte förlorat. Allt är inte sönder för evigt.

Kroppsligheten i Jesu uppståndelse

är för somliga oviktigt eller anstötligt. Man nöjer sig med att säga att »die Sache Jesu geht weiter» (Jesu sak går vidare) eller att Jesus uppstod i lärjungarnas hjärtan. Vore det enbart så, skulle allt vara förlorat. Är inte kroppsligheten i Jesu uppståndelse själva förutsättningen för hela skapelsens förvandling? Ett löfte i gärning. En materialiserad profetia. Liksom skapelsen har del i människans fall och suckar under den misshandel och vanvård, som är den logiska konsekvensen, när människan dödat Gud och själv satt sig i Guds har skapelsen del i hoppet och löftet om frälsning och förvandling. Skapelsen suckar och stönar i sin väntar på Guds barns förlossning, i vilken den själv har del.

Uppståndelseliv i synlig gestalt

Redan i denna värld, präglad som den är av synd, lidande, förgänglighet och död, kan ett uppståndelseliv ta gestalt i en kristen människans liv, i den kristna kyrkan i och för världen.

Uppdraget som människan fick i Paradiset - att bruka och bevara skapelsen - gäller också i dag, nu med Korsets och Uppståndelsens förtecken. Därför att det skapade har återlösts och uppstått med Jesu förhärligade kropp, är det i djupaste mening okristet att förbruka och fördärva skapelsen. Jesus är i en mening del av skapelsen. Gud har så solidariserar sig med sin skapelse att han blivit människa av kött och blod, sammansatt av grundämnen, materia, gestaltad energi. Genom korset och uppståndelsen, genom vilka det skapade återlösts och på ett föregripande sätt förvandlats, kan det materiella bli bärare av det andliga. Det är här som sakramenten uppstår. Bröd och vin - gåvor av jordens frukt och människors arbete - kan bli bärare av andliga realiteter, gudomliga gåvor: Kristi lekamen för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet. Har en gång denna sakramentala dimension uppenbarats för oss, ser vi det materiella - det skapade - i ett nytt ljus. Hela skapelsen är en ikon, ett sakrament. Inte ett förbrukningsmaterial att exploatera, konsumera och till slut destruera. När kristna och kyrkor engagerar sig i kampen för miljön är det inte någon ny trend man hakar på. Detta engagemang växer direkt ur trons kärna.

Att låta Jesu liv ta gestalt i våra liv, i skapelsen, det är vår kallelse som enskilda och kyrka. Det tillhör Guds plan. Kallelsens påtaglighet är nästan stötande. När Gud ger människan nya uppgifter efter syndafallet, visar han på de två stora och enkla områden, inom vilka kreativiteten ställd under kristna villkor förverkligas: arbetet och familjen.

Kreativiteten i form av arbete är inte längre enbart slit och släp. Det är ett förvaltande av Guds eget verk. Det är en kallelse att leva sakramentalt, att bruka utan att förbruka, att förvalta utan att fördärva. Det är en tjänst i kärlek och tjänst i Jesu efterföljd och med Jesus som föredöme, riktad mot nästan. Det gamla kristna namnet för detta i vår tradition är kallet. I den kristna synen på arbetet finns ett sprängstoff som får både socialetiska och politiska konsekvenser.

Kreativiteten i familjens form är en återspegling av det gudomliga. Gud transcenderar både enhet och mångfald, men när vi talar om Gud, måste vi säga, att Gud både är en och gemenskap mellan Fadern, Sonen och Anden. I stället för antagonismen mellan man och kvinna efter syndafallet med rådande och smärta, träder nu enheten och gemenskapen i det kristna äktenskapet, i vilket man och hustru ger varandra sina kroppar, sina personligheter, sina liv i kärlek och ömsesidigt tjänande. Detta sker på ett sakramentalt sätt. I denna gemenskap skapas nytt liv, som ger en ny dimension åt gemenskapen. Kvinnans underordning under mannen kontraponeras av mannens utgivande för hustrun. Mönstret är Jesus Kristus själv och hans utblottelse - kenosis - för andra.

Att leva kristenliv innebär att förvalta det gudomliga uppdraget att bruka och bevara skapelsen. Det konkreta förverkligandet för de allra flesta människorna sker i kallet och familjen. Det faktum att Gud ger även andra kallelser i celibat, ordensliv eller andra gemenskapsformer, förändrar ingenting i sak. Om kallet och familjen låter för enkelt, kan det vara ett indicium på att det är sant: Sanningen brukar kännetecknas av enkelhet.

Den kristna kallelsen vilar på tron, står under hoppet och formas av kärleken. Vi vet att det fulla förverkligandet av uppståndelselivet icke kan ske på denna jord. När vi därför betraktar människan i Guds plan, ser vi henne i the vision of tragedy. Det kommer vi aldrig ifrån. Men genom tron, hoppet och kärleken ser vi människan också i ljuset av the vision of the resurrection, som strålar från den Uppståndne.

Dom och fulländning

Jesus Kristus är Mönstret och Prototypen för mänskligheten och dess öde. Det finns en fallen ordning som måste dömas och dödas. Det sker genom soning och död. Här står korset med sitt nej. Men det finns även en ordning som upprättas, helgas och fulländas. Också här står korset, men det pekar vidare mot den öppna graven med dess eviga ja och amen. Kristus är Sonaren, Försonaren, Återlösaren – Redemptor. Kristus är också Helgaren, Fullkomnaren, Fulländaren – Consummator. I Jesus Kristus förverkligas och fulländas Guds, den Treeniges, Faderns och Sonens och Andens, avsikt och plan med människan.

Pojken med det magiska hornet, som så trotsigt och trosvisst sjöng i Gustaf Mahlers andra symfoni hade inte fel:

O Röschen roth!
Der Mensch liegt in grösster Noth!
Der Mensch liegt in grösster Pein!
Je lieber möcht´ ich im Himmel sein!
Da kam ich an einen breiten Weg;
Da kam ein Enegelein und wollt´ mich abweisen:
Ach nein! Ich liess mich nicht abweisen
Ich bin von Gott und will wieder zu Gott!
Der liebe Gott wird mir ein Lichtchen geben,
wird leuchten mir bis in das ewig selig Leben!

Du lilla ros så röd!
Människan är i största nöd,
människan är i största kval.
Jag vore hellre i himmelens sal.
Då kom jag på en bred väg.
Då kom där en ängel för att visa mig bort.
O nej! jag låter mig inte köras iväg
jag kommer från Gud och vill åter till Gud.
Gud fader skall ge mig ett litet ljus
att lysa mig ända in i den eviga sällhetens hus.